Det svåra ”samtalet”

Profile picture for user Lingonet

Jag orkar snart inte mer. Jag började jobba heltid igen efter mammaledigheten och bara det är en stor förändring. Men nu tyckts det som om HAN behöver dricka när han är ledig för att kunna ”komma ner i varv”. Vi har två små barn och hushåll att ta hand om plus allt annat som hör till. Men när han dricker så får jag ta allt med handling, städning, barn och planering. Matlagningen står han för men inte disken. Hur FAN rent ut sagt får man den man älskar att förstå att det inte fungerar om han dricker hela tiden. Jag får sådana katastrof tankar, tänk om han dricker när jag är på jobb och något händer. Jag vet att han har gjort det när han var pappaledig med äldsta sonen (som han berättade för några veckor sedan) och nu är dem två små barn.
Hur gjorde ni när ni tog det ”samtalet” med partnern?

Profile picture for user Li-Lo

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet!

Du ställer en viktigt fråga. Att väcka motivation hos en annan person kan vara riktigt svårt speciellt om en själv liksom vill motivera till en speciellt plats. Den där sköra linjen mellan att få någon att känna sig trängd och i behov av att försvara sig och att vara hjälpsam till en förändring.

Jag hoppas att du får exempel från andra användare här, ibland tar det ett tag innan en tråd får fart och jag ser att du har fler trådar där du fått respons. Ett tips, om du vill ha, är att skriva i en tråd. Tillexempel klippa in ditt inlägg här i en tråd som fått svar? Du gör så klart det som blir bäst för dig!

Ett annat tips är att ringa alkohollinjen, kanske har du redan gjort det?, där kan du både prata om det där kommande "samtalet" och öva på det! ( 020 844 448 )

Avslutar med att säga att du är klok som tar situationen på allvar. Det är stort att verkligen sätta ord på vad som händer.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Tröttiz

Lingonet. Jag är i helt annat läge än du. Särbo med min beroende partner och inga barn ... Men vill ändå säga något.

Då du tar samtalet, utgå från din upplevelse och vad som kan hända då han är ensam med barnen. Att utgå från ett "du" - samtal kan göra att han direkt sätter ut taggarna, "du måste sluta dricka" . "Måste jag inte alls det...."

Sköt om dig. ?

Profile picture for user Blenda

Hej Lingonet!
Det är SÅ bra att du redan i ett tidigt stadium ser och reflekterar över situationen.
Det gjorde inte jag, och jag får lite ont i magen/själen av att läsa dina ord.
Det där "samtalet" som du känner att du vill ta ansvar för.
Det är obehagligt lätt att hamna i medberoende, så lätt att en ibland inte ens märker det själv.
I den bästa av världar så tar ni tillsammans samtalet med någon professionell som har erfarenhet av att hjälpa.
Finns det någon chans att din partner går med på det?
Lycka till!

Profile picture for user Viola canina

Du borde inte behöva "ta samtalet". Det är väl självklart att man ska vara nykter när man är hemma med sina barn. Om han inte inser det själv tror jag att han har problem.

Jag har varit med om samma sak. Själv lämnade jag inte barnet ensamt med pappan när jag väl fick reda på hur det låg till. Resten av pappaledigheten tillbringade han sedan drickande på heltid någon annanstans medan jag först hade barnet med mig på jobbet och sedan hos en nära släkting som ställde upp som barnvakt. Till slut sade jag upp mig från mitt jobb.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om att vara den som får ta hand om allting. Hos mig har det varit så att oavsett om jag har varit arbetssökande, föräldraledig, distansstuderande eller heltidsarbetande (och ofta en kombination av dessa saker) har jag förväntats fixa allt (och tvingats lyssna på högljudd kritik för minsta lilla oreda). I bland tror jag att min sambo låter bli att hjälpa till och själv stökar till så mycket han orkar för att få en anledning att klaga och sedan "tröstsupa" för att han har en sådan värdelös sambo som inte ens klarar av att hålla hemmet perfekt.

Jag bör nog inte komma med några råd, för jag har inte lyckats lösa mina egna problem (som faktiskt har funnits där i två olika relationer). Samtidigt inser jag nu i efterhand att jag redan från början borde ha ställt krav på att de tog sin del av hushållsarbetet. Jag borde ha reagerat dumpat personerna innan det gick för långt. Framför allt borde jag inte ha ursäktat deras drickande med "stress", "eventuell depression" eller intalat mig själv att jag överreagerade.

Profile picture for user Lingonet

Jag tog samtalet, jag sa som det var. Jag älskar dig och jag litar på dig när du är NYKTER men inte annars. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig hela j#v tiden och det gör så ont i mig när jag ser hur du väljer alkoholen när du är ensam med barnen. Vad gör du om något händer? Vad gör du om du måste sätta dig i bilen och åka? Han grinade och grinade, han ångrar sig och ska inte göra det igen, han ska bättra sig och säga nej till alkohol hos sin pappa (som också är alkoholist) men nu hade det igen. Jag jobbade två kvällar, åker vid 14:30 och kommer hem 23:30 och han är full. Jag bröt ihop, grinade och var förtvivlad. Frågade om han hade köpt mer öl (det är det som han dricker mest av) och det hade han. Jag tog barnen som var vakna och gick och la oss. Dagen efter grinade jag hela vägen till jobbet, skrev att han inte skulle dricka men när jag kommer hem så är han full igen.
Jag älskar mannen när han är nykter men hatar honom när han är full, hur fan gör man? Pratar med hans mamma? Pratar med hans pappa? Ingen av våran släkt vet om detta, ja förutom hans pappa då som tycker att det är okej att bjuda på alkohol när han är själv med barnen. Jag orkar inte mer, funderar om jag ska ta barnen och åka till ett hotell och sova där? Kan man göra så? Kan man bara lämna?

Profile picture for user Viola canina

Snälla du, lämna honom medan du har chansen. Ni kan väl bli särbos åtminstone, eftersom du fortfarande älskar honom. Du kan ge honom en tankeställare, ge honom en chans att reda ut vad han prioriterar i lugn och ro.

Om du inte lämnar honom lär du honom att han kan fortsätta strunta i vad du tycker. Framför allt utsätter du barnen för en stor risk.

Se bara till att få det dokumenterat på något sätt, att han faktiskt dricker när han är tillsammans med barnen. Håll det inte hemligt. Att hålla det hemligt är som att uppmuntra honom att fortsätta på samma sätt.

Tänk lite längre än en hotellnatt. Om ni skulle separera på allvar, skulle han då kräva "varannan vecka"? Det vore inte bra, åtminstone inte just nu. Därför bör du få problemet dokumenterat, för barnens skull.

Om han vill fortsätta vara tillsammans med dig är det dags för honom att visa det genom att söka hjälp. Jag menar inte "lova att sluta själv" eller "lova att söka hjälp" utan att faktiskt göra någonting.

Om han inte gör det måste du ta tag i situationen. Det går inte över. Jag har varit i samma situation två gånger och gjort misstaget att lita på personer som har betett sig som han. Det blev bara värre och värre.

Om det blir så att ni måste separera, då är det faktiskt bättre att göra det nu, medan ni fortfarande tycker om varandra, än att vänta år efter år tills ni är så less på varandra att ni över huvud taget inte kan samarbeta om någonting längre.

Det känns förstås hemskt att lämna någon som man älskar. Chansen finns emellertid att han, medan du är borta, inser att han saknar dig så mycket att han måste skärpa sig. Stannar du finns kvar där nu finns helt enkelt inte den chansen.

Profile picture for user Nordäng67

Jag har själv vart i det där dilemmat "älskar den nyktra mannen och hatar den onyktra". Man ser personen som två olika individer och det blir som att man lever två olika liv. Man tror också att bara han slutar dricka så löser sig allt. Man lägger problemen på alkoholen. Åtminstone trodde jag det, bara han slutar dricka så får vi det bra. Det i sin tur gör att man själv är totalt utlämnad till något man själv inte kan styra ett dugg över. Även om man tror att man kan: genom samtal, hot, gråt, ilska mm. Börja fokusera på dig själv och barnen så klart. Vad kan du göra för dig själv för att du ska ha det bättre och stabilare. Träna på att tänka på din man som EN person som å ena sidan har många bra egenskaper men å andra sidan lider av sjukdomen alkoholism. Försök komma till ro med att du inte kan göra något för att bota hans sjukdom. Han kan göra något åt sin sjukdom men inte du. När man förlikar sig med det sparar man oändligt mycket energi och får bättre ork och tänker klarare tankar. Det bästa jag gjort var att kasta hoppet över bord. Om man inte har massor med hopp och förväntningar gällande någon annan så blir man inte heller så tillintetgjord av besvikelse. Svår situation för dig med små barn och ett arbete att sköta. Det är mycket även om man är två om det men du är ju faktiskt ensam. Och har dessutom en man som borde leverera men som istället tar din energi. Kanske kan du börja organisera dig mer som en ensamstående mamma. Även om du inte är redo att lämna mannen så verkar det som det är lättare för dig om du inte räknar med honom. Det leder mest till besvikelse och frustration. Lider med dig! Många kramar

Profile picture for user Viola canina

Nordäng, jag lever på det sättet. Jag har för länge sedan insett att jag inte kan räkna med min sambo. Jag har slutat förvänta mig att han ska hjälpa till eller hålla sina löften.

Det sliter på en i längden. Förutom att man blir helt utmattad rent fysiskt förändras man själv till en väldigt pessimistisk person. För barnen är det inte heller bra, varken att ha en mamma som är konstant trött och besviken eller att, när de blir lite äldre, se att det fungerar att göra som pappan gör (låta mamman göra allt som är jobbigt).

I nuläget är det hur som helst viktigast att se till att inte barnen är ensamma med sin pappa när han dricker. Jag vet inte, Lingonet, hur du ska lösa det problemet. Kan du hitta någon annan barnvakt? Även om du från början kanske ville att pappan skulle ta hand om barnen så fungerar det ju uppenbarligen inte. Du måste lista ut hur du ska lösa det rent praktiskt. Kanske har du själv ledighet kvar att ta ut?

Jag vet att det är svårt att tänka klart när man dessutom är känslomässigt involverad, men dina barns pappa väljer att dricka. Det är utgångspunkten. Hur ska du hantera det? Kan du hitta någon annan bostad till att börja med? Jag menar inte att ni måste separera permanent, men för tillfället i alla fall ...

Du kanske kan kontakta någon på kommunen, eller någon alkoholmottagning (om det finns där ni bor), angående hans drickande? För mig har det aldrig varit aktuellt. Min sambo skulle bli galen på riktigt. Om du tror att din sambo skulle acceptera det så kanske det kan leda till någonting bra. Kanske kan det bli en knuff i rätt riktning för honom. Eftersom du fortfarande bryr dig om honom kanske det kan kännas bra även för dig att veta att du faktiskt har försökt hjälpa honom.