Ny och osäker

Profile picture for user Palettblad1

Hej alla. Som rubriken lyder så är jag ny här i forumet och väldigt osäker. Har läst många inlägg här och börjar sakta men säkert att hitta min acceptans i att jag är medberoende.
Vi har varit tillsammans i 3 år, inga gemensamma barn. Jag har 3 barn. Dom 2 stora har accepterat han och min yngsta son, hans pappa har förbjudit att jag får ha delad vårdnad så länge som min pojkvän finns i mitt liv. Inte ens att jag sätter mitt barn före min pojkvän. Trodde aldrig att jag skulle sjunka så lågt.

Jag har hotat med att lämna han flertal gånger och även vänt på det till mig själv, där jag lovat mig själv att nästa gång då jävlar är det nog. Men inte ens mot mig själv orkar jag stå upp för. 2 dagar är jag stark och hård och otroligt beslutsam, men så dag 3. Då veknar jag.
Jag har ingen att prata med, ingen att bolla tankar med. Dom jag hade vände mig ryggen, ställde ultimatumet "så länge som du är tillsammans med han så kommer vi inte att hjälpa dig"! Detta sa min barndomsvän och min syster.

Jag kan inte lova mig själv något längre, känner jag. Vad ska jag göra?

Ursäkta för luddig å rörig text. Hoppas ni vill skriva.
Kram

Profile picture for user Moonriver

Välkommen hit, och beklagar samtidigt att du behövt vända dig hit.
Jag kommer från andra sidan, som nykter beroende, men vill skicka lite styrka i en enormt svår situation.
Jag tänker att det ofta hjälper att bena ut vad man själv värdesätter om man snabbt spakar upp sina tankar.
Vad vill du ska hända? Orkar du stå bredvid i ett eventuellt nykterhetsarbete, med tillhörande återfall? Vill han sluta, erkänner han att han har problem?
Tre snabba tips bara;
1. Man kan aldrig bli nykter åt någon annan, det måste komma från personen själv.
2 Ställ aldrig ultimatum du inte är villig att genomdriva, du vattnar ur din egen inre styrka, då du visar dig själv att du inte är värd att lyssna på.
3. Du bestämmer i ditt liv, du har all makt. Glöm inte bort dig själv, dina behov och drömmar i allt detta.

Profile picture for user Palettblad1

Som svar på av Moonriver

Hej och tack för ditt svar!
JAG vet inte längre vad jag värdesätter i mitt liv. Har alltid levt för mina barn fram till jag träffade han. Älskar givetvis mina barn, men det verkar som att jag har låtit dom komma sist och jag med.

Han vill sluta, han vill bli nykter och har erkännt att han har problem. Han har sagt att han är beredd att ta antabus. Men sen då? Tänk om han faller tillbaka? Törs jag tro på han? All tillit har han bränt bort genom otrohet och lögner. Till och med så tog jag honom tillbaka efter en påkommen otrohet. Där svek jag mig själv än en gång. Har svikit mig själv såååå många gånger, har tappat räkningen.

Tack för dina 3 snabba tips. Dom 3 har jag tyvärr genomfört och jag vet inte längre vars jag står.

Är nu på 4:e dagen idag sen jag var stark och satte ner foten. Sa då att nu är de slut, finito. Vacklar, är inte lika stark idag. Har väl mer el mindre lovat honom en chans till. Dessa chanser, har slutat räkna. Jag slits i stycken. Halva jag säger innerst inne lämna. Den andra halva vill ta honom tillbaka, lever på de där hoppet. Hoppet om att DEN här gången då funkar det.
Suck!

Profile picture for user gros19

Ibland kanske man inte vet hur man vill leva sitt liv. Man har på sätt och vis levt någon annans liv och inte så sällan barnens liv. Man tror att om den andre personen bara ändrar på sig, i ditt fall blir nykter, så blir allt bra och jag blir "lycklig" Eller i mitt fall om min son blir drogfri och mår bra så mår även jag bra. Till en stor del är det självfallet så men hur jag mår beror inte enbart på det. Man har också sitt eget liv, sin egen resa. Du har behandlat dig själv så illa under lång tid och med det menar jag att du inte lyssnat på dig själv och inte sett dina behov som viktiga. Därför tror jag det skulle vara bra med någon samtalskontakt, kurator eller kanske alanon.

Profile picture for user Azalea

Så bra att du hittat hit och kan sätta dina känslor i ord. Det kan ofta hjälpa en hel del och om man sen går tillbaka och läser sin text så kan man märka hur man förändras och hittar sig själv igen.
Vi finns alltid här och lyssnar på dig.
Det är också verkligen bra att hitta en professionell att prata med som kan hjälpa till att bena ut känslorna. Jag har gått i ett år nu och det har hjälpt mig så mycket.

Var snäll mot dig själv är mitt råd och sätt dig och barnen i första rummet. Han kan ju alltid komma efter er när han gjort sin resa mot nykterhet.

Kram till dig🧡Azalea

Profile picture for user Palettblad1

Tack Gros19 och Azalea för era fina ord. Stämmer så bra de ni skriver. Jag har inte varit snäll mot mig själv, känner ju de själv.
Tänker att ha hittat hit, få läsa andras berättelser, läsa eran väg, få bolla med er som vet hur de är och att skriva ut mina tankar är ett steg på väg.
Måste någonstans hitta en balans i mitt liv. Har en stark känsla av att få vara själv, det skriker i min kropp. Läste ett tips om att visualisera, drömma bort och fantisera om hur jag önskar att mitt liv ska se ut osv. Har börjat med de.

Profile picture for user Palettblad1

Jag har tagit mig orken och svalt min stolthet. Har kontaktat kvinnofrid här min stad, tänker att jag börjar så. Att vara här i forumet känns tryggt, få se att man inte är ensam i detta...Fastän jag känner mig som en liten flicka som är ensam.

Kram till er alla❤️

Profile picture for user Palettblad1

Som rubriken lyder så känner jag mig väldigt ensam och osäker. Är ensam i detta, ingen att bolla tankar med. Men jag har iaf fått en tid på "centrum för våld mot kvinnor". Ska bli skönt att få prata av sig och kräkas ut.

Osäker om vad jag vill med pojkvännen. Vi har träffats lite sporadiskt på mina villkor. Känns ju som att han verkligen tänker satsa på att bli nykter. Hans insikt på vad som behövs förändras och han erkänner att han har problem. Har han aldrig sagt under dessa 3 år. Men, för mig är det bara ord ännu. Vill verkligen se det, få det bevisat för mig.

Nå ja, nu är det helg och jag har den där helgångesten. Men han säger att nu är det nyktert som gäller. Lär ju bli varse. Kan inte riktigt slappna av. Har bjudit hit han på fredagsmys, efter mitt recept. God mat, tända ljus, kanske spela nått spel och bara vara med varandra. Hoppas nu att detta inte förstörs. Att han gör mig besviken...Men försöker slappna av.

Önskar er alla en fin helg❣️
Kram E

Profile picture for user Backen123

Hoppas så att det gick bra igår, att du fick den respekten
Jag läste igår om sorgeprocessen som många av oss går igenom, där var ett av förslagen att prata, att berätta. Du har börjat här och det kanske gör att du kan börja berätta för någon annan nära, det är så skönt att få ur sig situationer, kaoset dom ställer till med. Jag har skrivit här om situationer ex fyllkörningar, kontakten med andra kvinnor, ilskan och när man läser dom skrivna orden så ser man ytterligare hur sjukt det är många gånger livet med en beroendeperson, det är inte bra för oss. Önskar nu han tar sitt tillfrisknande på allvar, att ni tillsammans kan göra den resan om du vill ❤

Profile picture for user Palettblad1

@Backen123 Jag fick den helg jag ville ha. Vi har haft de så mysigt och fint. Men jag har endå den där oron, kan inte riktigt slappna av. Oron gnager i mig, har svårt att tro att han menar allvar.

Just i skrivandes stund sitter jag hemma i hans lägenhet. Jag skulle hämta mjölk från kylen hans, det mina ögon möttes av var inte direkt något som får mig att tro att han är på väg mot nykterhet. 10 st 5,2:er öl. Ska konfrontera honom så fort han kommer in. Han inger mig inget hopp eller tillit. Känner mig ledsen och återigen besviken.