Är det nu det kommer ske det jag var väntat på?
Har inte skrivit här på några månader nu. Mycket har varit upp och ner. Samma visa vecka ut och vecka in. Nya löften som bryts, nya tag men orken tog slut. Jag fick helt enkelt nog! 2 år av mitt liv har jag lev med en alkoholist som aldrig inser. Han har fått insikt på insikt jag vet inte hur många gånger. Varje gång tror man, äntligen nu har han fattat! Men nej då, det håller ett par dagar, sen är vi åter på samma ruta. Vi gjorde en överenskommelse att han inte skulle dricka på veckorna utan endast fredag och lördag. Ransonerat enligt överenskommelsen. Även om mängden inte är så stor så kommer ändå dom fula verbala orden och jag blir på dåligt humör så fort vi närmar oss fredagen. När alla andra längtar efter fredag och helg, så längtar jag bara efter måndagen. Jag vet vad som kommer att komma, och känner mig aldrig glad. Bara sur och irriterad över hur han kan fortsätta dricka trots att han vet att jag hatar det. Till slut fick jag nog! Nu räcker det! Jag bestämde mig för att lämna hela soppan. Han får göra som han vill och jag bryr mig faktiskt inte vad som händer. Jag måste leva mitt liv. Vet inte hur många diagnoser jag har satt under tidens lopp, allt från narcissist, psykopat och mytoman osv. Nästan som om jag ville hitta något att skylla på. Alkoholist visste jag ju redan. Men det stygga beteendet och det enorma egot trodde jag i min enfald att det var något annat. Som sagt, nu har jag lämnat. Tyckte det var riktigt skönt. Helt plötsligt hade jag inga bekymmer. Trodde jag! Men vem har jag blivit? Vad vill jag? Nu sitter jag här och funderar vart den glada människan tog vägen. Hon försvann med medberoendet .... kommer jag någonsin att bli mig själv igen? Vågar jag ens lita på någon, jag som har levt med lögner så länge?
Efter att ha haft väldigt lite kontakt med A där jag fullkomligt spytt ur mig allt han sagt och gjort så kände jag att han fortfarande var inne och petade i mitt liv. Så slutade att svara på sms och inga samtal på en vecka. Nu har 2 veckor gått. Vi pratar med varandra igen. Har spelat in hans beteende när han är full många gånger med hopp om att han ska förstå hur vidrig han är. Men han har aldrig velat lyssna. Men nu har han gjort det! Han säger själv att han hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat tro att han var så ”dum i huvudet”. Precis! Detta har ju jag försökt tala om hur länge som helst. Men allt förtroende tillit och nästan all kärlek är borta för min del nu. Och nu vill ha ta antabus för att han inser själv att han är illa ute, och förstått hur illa han har behandlat alla andra runtomkring. Han berättade att ingen förstår vilka demoner han haft i huvudet pga av alkoholen som han fått brottats med. Är nog svårt överlag att förstå motsatt sida tror jag. Så här är vi nu. Nästa steg blir att ringa samtalet så han kan få sin medicin. Men jag kommer rösta för ampullen i armen. Trovärdigheten är ju som sagt helt förintad sedan länge. Vad som händer mellan oss två får tiden utvisa. Vi får se om tiden kan läka alla sår. Fortsättning följer......