Vad ska man göra...

När hjärtat säger en sak och huvudet en annan. Levt de senaste 4 åren med vad jag trodde/tror är mannen i mitt liv. Vi rusade fram och skaffade en mindre gård tillsammans, hästar och katter. Alkoholen har legat som ett litet monster under sängen som tittat fram lite då och då till en början. De senaste 2 åren har den varit framme konstant. Värst har det senaste halvåret varit då det har varit dagligen.
Jag har gång på gång gett honom chanser, bett honom att sluta, grälat på honom. Gick så långt att jag ringde hans pappa och bad om hjälp, först då tog han modet till sig och började ta emot hjälp och gå på möten. Här kan man tro att allt är frid och fröjd, men så hände det återfallet. Återigen blev jag besviken arg och ledsen. Denna gången resulterade i att det blev en orosanmälan på mina barn. Blir arg ledsen och besviken på mig själv att jag inte gjort något tidigare. Fast å andra sidan har jag ju det. Det kommer fram att han har varit utan körkort det senaste 1,5 året då det tydligen blivit återkallat som jag inte vetat om.
Nu har jag bett honom att flytta för tre veckor sen han gjorde det utan några protester men känner att jag inte vet om jag har gjort rätt?! Detta har resulterat i att jag måste varannan helg flytta för att han ska kunna ha tillgång till huset med sin dotter. Det är en jäkla soppa.Här kommer kriget mellan hjärnan och hjärtat, jag har ju känslor kvar för honom men vet inte om jag kan stanna och om jag kan lita på honom igen. Vad hade ni gjort?

Profile picture for user Backen123

Jag som du köpte hus, gifte mig in i ett kaos utan dess like för snart 3 år sen, 1 1/2 år innan tillsammans anade jag inget. Efter behandling, återfall gick jag till slut, hade ett hopp om att ett under skulle ske i ca 3månader. Men det gjorde inte det och nu efter 6månader så är jag så nöjd i min nuvarande situation. Känslorna finns såklart kvar för dig efter så kort tid, vill bekräfta dig där men om du tänker såhär kanske, det tar minst 1år innan han hittat till nya vanor, ett år utan återfall för att du ska kunna känna dig lite säkrare på att ni ska få må bra tillsammans ❤ det är nog värt att vänta på, och vad bra att han sökt hjälp, det bevisar att han försöker. När lögnerna kommer ivägen och orosanmälan finns för sina barn behöver du också läka i lugn och ro, komma till eftertanke. Det är inte lätt, det vet många av oss här. För mig blev ångesten värst, både under och efter. Funderingar dag och natt på mannen, vad jag kunde ha gjort annorlunda, är han full, har han druckit, vart är han.... och det behövde jag få läka, lyfta blicken och känna livsglädje igen. Kram på dig och va stolt att du orkade säga nej tack, det här ställer jag inte upp på 🌟

Profile picture for user Saber

@Backen123 Det som är jobbigast just nu som jag märker av är just de här tankarna om honom, mår han bra, hur kan han göra för att må bättre. Känns som att jag glömmer mig själv. Är det en försvarmwkanism föe att slippa känna efter vad jag själv tänker och tycker just för att jag är rädd för att göra alla andra besvikna förrutom mig själv.
Sen kommer alla praktiska saker, hur gör vi med gården? Ska vi bara kasta in handduken och sälja? Jag vill verkligen inte det, jag trivs så bra här, men har jag råd att dra runt det själv? Kan jag begära att han skaffar en lägenhet och bor där samtidigt som han står kvar på gården?? Sjukt många tankar samtidigt som jag vet att jag måste få lugn och ro med mina tankar. Ge det tid så att han får bevisa att det här är ett ärligt försök att slå sig fri från alkoholen.
Tack för att du svarade.

Profile picture for user Backen123

Jag tror att när man kliver in som medberoende så gör man det i början som medmänniska för någon man älskar, sen kommer stressen, oron och det rationella försvinner. Sen lite skam på det, att man misslyckas. Fast det har man ju inte, vi visste inte. Kan du prata med hans ex? Dom sitter på mycket information och kan stärka. Jag sökte upp mamma till mitt ex barn och det har varit guld värt och hon tyckte det var skönt att få skriva lite om hur det var för henne.
Jag gjorde såhär med mitt boende, kollade mupp med banken och dom sa ok till att ta över, den med barn skrivna på adressen har oftast förtur att få bo kvar, sa inget till mannnen men sådana här små saker gjorde att jag fick lite mentalt övertag. Sen om du klarar av huset vet bara du, men vi klarar oftast av mer än man tror. Och handen på hjärtat, visst har du redan drivit ett tungt lass? Jag köper i dagarna en mindre hyresfastighet, vi behöver en fast punkt men vi har inte löst det med vårt gemensamma hus, men jag har tänkt vad är det värsta som kan hända.
Och nu är jag där att jag behöver inte en man, utan blir jag tillsammans med en man igen så är det för att jag vill känna kärlek igen. Kämpa på!

Profile picture for user Saber

Kommit tillbaka efter en träff med honom. Sa att jag behövde mer utrymme då blev det lite igelkott effekt taggarna utåt. Har sagt sen jag bad honom att flytta att jag inte vill kasta in handduken än, men vi måste ha en hållbar situation och det är det inte när jag får gå omkring med en klump i magen vart jag ska ta vägen varannan helg. Det gynnar inte mig eller mina barn och det är det jag måste tänka på i första hand.
Lämnade honom med en ångest då jag gjort honom upprörd trots att det är han och hans beteende som satt oss i denna skiten från början... Å blir så arg på mig själv.

Profile picture for user Tröttiz

@Saber
Är i en helt annan situation, till exempel har jag inga barn.
Det jag i mitt huvud ofta tänkt att jag inte kan kontrollera hur min anhöriga dricker, haft det som ett mantra.
Tjat hjälper inte. Man kan inte förändra någon annans drickande. Man kan däremot fråga sig själv vad som är okej och inte, och agera utifrån det. Till exempel fråga sig Vad behöver jag. Och framför allt i ditt fall, vad behöver barnen. Att kanske också ha det nerskrivet om vissa situationer uppstår. 🤔 Att skriva om annat också, tror jag är bra.

Vissa anhöriga häller ut, det har jag aldrig gjort. Dock har jag varit väldigt klar hur jag upplever drickandet. Att kommunicera är väldigt viktigt tycker jag. Då det finns barn med i bilden är det, tror jag, extra viktigt att man håller det man sagt. Om man t ex ställt ultimatum. En annan sak är då det finns barn med är, om det blir värre, på förhand ha pratat med någon som man kan åka till vid behov.

🌹

Profile picture for user Azalea

Tröttiz har så rätt 👌👌
Vi kan aldrig förändra någon annan utan det är bara sig själv man kan jobba med.
Ställa sig frågan hela tiden:
Vill jag det här?
Är det bra för mig?
Vad mår jag bra utav?
Jag har idag varit hos psykologen och fick ännu ett uppvaknande. Jag faller så lätt tillbaka i gsmla mönster och det måste jag jobba på nu.
Att kontrollera, hälla ut eller tjata leder ingen vart utan låt hämta ansvar över sig själv.
Vi som mammor behöver finnas för våra barn istället , de mår inte bra utav att ha en mamma som inte mår väl så det måste vara vår högsta prioritet.
Det är inte lätt men vi klarar det med lite övning🧡🧡
Azalea

Profile picture for user Saber

Det har jag gång på gång blivit varse, har ju inte spelat någon roll tidigare vad jag gjort eller sagt. Nu lever vi inte längre tillsammans sen ett par veckor tillbaka men har väldigt mycket kontakt vilket jag nu menar och sagt till honom att vi måste minska. Detta för att jag ska kunna koncentrera mig på mig själv och mitt mående. Hitta tillbaka till mitt gamla jag där jag inte var en vuxen mans mamma som skulle kontrollera allt. Springa och leta efter gömmor och bli besviken när jag hittade burkar eller flaskor eller om jag inte hittade några ändå känna att jag inte tror att han inte har något. Nu måste fokus ligga på mig, men det är så svårt att bryta gamla vanor.

Profile picture for user Saber

Vill bara ventilera av mig lite i min egna tråd. Jag tror att jag kommit till en insikt i att jag inte vill bo tillsammans med honom längre, jag vågar inte är rädd för att det blir samma gamla spår igen, bra ett tag och sen kommer det smygande igen. Då är det bättre att bo på varsitt håll och eventuellt ändå vara ett VI fast inte 24/7.
Idag väntade ett brev i brevlådan till honom, avsändare polisen. Nu kommer väl konsekvenserna för att han kört utan körkort...
Jag vet inte hur allt ska lösa sig rent praktiskt, men får väl fortfarande ta en dag i taget och försöka få till en bra kommunikation med honom. Jag vill ju att detta ska bli bra för alla. Är rädd för att inte klara det, alltså leva själv, men är ett måste tror jag.

Profile picture for user Saber

Att ni alla kan vara så starka. Själv känner jag mig så svag, velig och elak. Svag för jag inte kan stå upp för mig själv, velig för att jag/vi inte kommer fram till någon lösning och elak för att jag bett honom flytta från vårt hus.
Helgen spenderades i bilen så att han skulle få ha sin tid i huset med sin dotter. Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att jag behöver distans till henne med då han lägger mycket utav hans dotters uppfostran på mig.
Sa vid tillfälle att vi måste ha två boende, dels för min skull, men även för hans så han kanske kan ta tag i sitt liv och kunna få wtt jobb och kunna ta sig dit. Han vet fortfarande inte hur länge han blir av med körkortet. Känner att han är så passiv och lägger allt på mig.
Han har inte viljan att säga att han ska skita i alkoholen för evigt heller, bara det får mig att få varningsflaggor...
Åh vad jag önskar att jag kunde stå upp mer för mig själv.

Profile picture for user Backen123

Jag tycker du står upp för dig själv, du har bett honom flytta och det är helt rätt och det svåraste. Det som är jobbigt är att du måste dra i allt själv, att han inte hjälper till att lösa problemet för er misstänker jag, så var det för oss. Jag skulle fixa allt kändes det som, och han var bara beroendesjuk=helt handlingsförlamad. Och kanske tänka såhär, processen är igång hos dig, för var dag så är du närmare en lösning. Försök vila från tankarna emellanåt, jag tänkte hela tiden på problemet och gör det fortfarande mycket. Men det blir med pyttesteg mindre och mindre. Du kommer fixa det när tiden är inne

Profile picture for user Azalea

Oj oj oj, velig och svag det här jag varit i måååånga år. Tills jag fick nog och skaffade egen lya så jag kunde rå mig själv och stänga dörren för alla fyllor och problem. Avstånd från det gav mig styrka.
Men velig och svag det är jag ännu emellanåt.
Idag har varit en riktig depp dag och tårarna och offerkoftan har varit framme igen.
Men nu ska jag lägga mig och imorgon är en ny dag.
Ta hand om dig🧡Azalea

Profile picture for user Saber

Tusen tack för era svar @Backen123 och @Azalea, det värmer verkligen.
Känner att detta är ett steg som var viktigt för mig att ta, att berätta, inte gömma eller ljuga mer. Hjälper mig att få en annan syn på saken och andra infallsvinklar.

Profile picture for user Saber

Att det inte finns en snabbfix eller ett trollspö så man kunde sluta fundera och analysera allt. Det står still, det kanske kan vara skönt det med, men jag bara stampar, vill komma vidare, vill veta om det finns en framtid. Jag är så kluven inför hur jag känner för honom, älskar jag honom eller är det bara en illusion? Är svårt att veta när man inte träffas heller.
Fortfarande så gör han inget för att det ska bli bättre, han tycker väl att bästa sättet är att stoppa huvudet i sanden. Vad jag vet så har han hållt sig borta från alkoholen i alla fall, men några möten har han inte varit på på 3 veckor nu, det skrämmer..

Profile picture for user Saber

Domen för hans olovliga körande blev böter och spärrtid på 9 månader. 9 månader känner jag är alldeles för kort tid för det. Kan vara att jag är känslomässigt sårade för det han gjort mot mig, ljugit i 1 och ett halvt år.
Denna vecka har vi setts en hel del, det har väl känts bra, men har saknat diskussion om framtiden, tror att han tror att allt är frid och fröjd.
Angående känslor för honom så vet jag inte hur jag känner helt ärligt, det är så svårt att våga lita på honom. Såg alkoholfri öl här hemma efter förra helgen han var här, genast börjar mina tankar flagga för att det är en inkörsport, först till 3,5 för att sen gå vidare uppåt. Vet att det kan vara jag som skriver fan på väggen med, men...

Känns som att jag börjar förhandla med mig själv, och det skrämmer mig själv.
Hur klarar man av att hålla sina gränser?
Lite svammel så här på morgonkvisten, så skönt att få skriva av sig.

Profile picture for user Saber

Hmm han tror nog att allt kan bli som vanligt igen. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att särbo är det alternativ som jag vill ha och förespråkar. Har så svårt att säga det till honom dock. Ser ju att han försöker bättra sig, men vågar inte lite helt på honom och då är det ju väldigt svårt att leva tillsammans. Åh vad detta är svårt.