Att älska en alkoholist

Första gången satt vi på en brygga i solnedgången, hand i hand, nyförälskade. Vi hade dejtat några veckor och bestämt oss för att det var vi nu. Jag hade fallit för hans charm och värme, tryggheten, han var klok och ordningsam. Han var allt det jag behövde.
-Nu skulle man ju haft en flaska vin, sa han. Jag var oförstående. För mig var stämningen perfekt. För honom kunde den tydligen förhöjas ytterligare med alkohol.
Själv tyckte jag att alkohol passade när det var fest, till en finare middag eller möjligen semester. Men genom åren har jag gradvis vant mig vid att alkohol kan drickas pga stress, tristess, belöning, firande, värk, tröst, sömnproblem, man blev bjuden, det fanns hemma, man blev sugen, man skulle tvätta bilen, kort sagt ingen anledning är för liten.
20 år senare och jag har svårt att tänka på det som en sjukdom, jag känner mig sviken, oälskad och misslyckad. Jag känner, tänker och säger att vi skulle kunna ha det så otroligt bra, om du bara inte drack.
Jag har provat allt. Själv avstått alkohol helt, långa perioder. Druckit upp hälften av det som finns för att han inte ska bli så full. Varit snäll, varit arg. Ställt ultimatum, inte brytt mig alls. Och såklart kommit fram till att det inte handlar om vad jag gör. Trots att det enligt honom ofta är mitt fel. Jag är för tråkig, jobbar för mycket, ställer krav, ställer inte krav, är opålitlig, älskar inte honom, är för kontrollerande o.s.v
Jag har fått ångest och mår dåligt trots ett rikt och i övrigt lyckligt liv.
Han dricker mer i perioder, men har också avstått helt i perioder, men inte förstått att han måste sluta helt. För alltid. Utan tror alltid att han ska kunna dricka ”normalt” . Det är skitjobbigt att han ramlar och skadar sig, är elak, saker går sönder, han klantar till grejer, beter sig illa.
Jag orkar inte längre och borde nog lämna honom, men jag vill inte, jag älskar honom.
När han varit nykter i några dagar och spritångesten är borta är han världens finaste, glad, trevlig, rolig, sover bra, har ingen värk m.m.
Hur kan man föredra alkohol när man mår så dåligt utav den???
Hur får man någon att inse att livet är 1000 gånger bättre utan alkohol???

Profile picture for user Konstant limbo

Hej, det är ju en fråga många på detta forum brottas med. Tyvärr har jag inte förstått hur min man som tycker om att förgifta sig själv med alkohol tänker att det är en bra lösning, ingår väl i sjukdomsbilden.
Att hitta detta forum har dock varit fantastiskt, man kan få inblick i tankar som anhörig, den som dricker etc. Det är väldigt skönt att skriva av sig sådant som man inte tycker man kan prata med de man känner om. Även om det såklart
är sorgligt hur många som kämpar med samma problematik.

Profile picture for user sjöochsnö

@Konstant limbo
Hej! Ja, sorgligt är ordet och så otroligt onödigt känns det.
Jag är jätteglad att jag hittade hit. Har läst och skrattat och gråtit halva natten. Så mycket igenkänning. För det är ju jag som ligger på natten och tankarna irrar hit och dit och ångesten trycker i bröstet. Han verkar inte ens bekymrad ”det är inte så farligt/mycket/illa” är alltid svaret när jag försöker ta upp hans drickande. Men som sagt det ingår väl i sjukdomsbilden, förnekelse är väl alkoholistens bästa kompis näst spriten.
Tack för ditt svar, sån otrolig lättnat att bara få pysa ut. Och känna att man inte är ensam. Hur otroligt sorgligt det än är...

Profile picture for user Konstant limbo

@sjöochsnö Ja jag kände en lättnad efter att ha hittat hit., läste dag och natt i 1v. Sen insåg jag även att det inte finns så mycket pekpinnar här utan det är ok att välja att fortsätta försöka med sin relation så länge man vill. Närstående jag talat med kan ju ofta ha en lite hård ton, såklart med kärlek, men svårt att får lite mer kravlösa diskussioner.
Min man har senare året verkligen tagit på sig att han är alkoholist men endast klarat max 3 nyktra månader på raken men har haft flera sådana perioder de två senaste åren. Det är ju något slags framsteg men bakslagen blir på något sätt ännu värre då. Jag tycker mig läst sig till att det är efter 2-3 månader som det ”magiska” förhållningssättet kommer, det nya sättet att dricka som inte kommer bli något problem.
Så nu hoppas jag att det ska hålla 1 år någon gång, det finns ju verkligen en hälsoaspekt till detta också som inte är så härlig heller.

Profile picture for user sjöochsnö

@Konstant limbo
Ja, jag läste även lite på de sidorna där personer som är i min mans situation skriver. Det verkar vara något med de där hundra dagarna. Ett mål. En ”kur”. Sen tror man/intalar man sig, att man ska kunna dricka ”normalt” . Det är egentligen skrattretande, jag får kämpa för att hela tiden tänka att det är sjukdomen.
Hoppas din dag blir uthärdlig. Idag är en glad dag för mig som älskar fotboll, i vår familj är det jag som är sportintresserad.
Men tyvärr är väl fotboll också en ursäkt att få dricka.

Profile picture for user sjöochsnö

Nu nyktert ( tror jag) i 2v. Det har i alla fall inte funnits nån synlig alkohol i hemmet. Annars har det senaste 2 åren smygsupits i garaget på dagtid och på kvällarna när jag gått och lagt mig. Förutom vid alla högtider, middagar, fester, semester när det är ”tillåtet ”.
Redan efter någon öl börjar han sluddra och blir elak. Dagen efter sover mest och är sur och grinig och orkar inget. När jag frågar om han druckit svarar han alltid ja. Ibland frågar jag inte ens för det är så uppenbart.
Nu börjar jag undra om han har tagit någon form av beslut, men vågar inte fråga, han tycker inte att jag ska lägga mig i hans drickande och det borde jag väl inte heller.
Jag dricker ingen alkohol alls, vill inte dras med i hans osunda beteende som flera av mina vänner gjort med sina män.
Jag mår så fruktansvärt dåligt. Ångest hela tiden. Går långa promenader för att stå ut. Jag sköter i princip allt här hemma för tillfället. Håller mig sysselsatt. Väntar bara på att han ska supa till igen och vad det ska innebära.
Måste nog lämna ändå, orkar inte må så här.

Profile picture for user Tröttiz

@sjöochsnö
Så länge du levt i det ... Blivit enormt medberoende.
Man kan inte få någon att sluta dricka, de måste komma från de själva. Blir man sugen finns alltid anledning jo, håller med där. Har hört det mesta, fint väder, dåligt väder, snart lön och pengar kvar, lönen har kommit, roligare att städa med en öl, måste döva nerverna med öl för att man som anhörig gnäller. Man kan inte fatta beslutet åt dem att sluta dricka. Man kan tjata, be etc. Hjälper nada.
Och ställer någon konsekvens, så svängs det till ens fördel på ett vidunderligt sätt. Att det är anhöriga som sätter käppar i hjulet i någon fråga.

Du kan inte få honom att sluta dricka om han inte vill själv. Du kan och har möjlighet att välja hur du vill leva och vad som känns okej och inte.

Sköt om dig. 🌺

Profile picture for user sjöochsnö

Hej @Tröttiz
Ja, för några veckor sedan visste jag inte ens vad medberoende betydde. Nu ser jag så tydligt genom alla år, när barnen var små, hans familj (de är alla alkoholister / har svåra alkoholproblem) , mitt eget beteende; den ständiga ordningsvakten/sjuksköterskan/fixaren. Hur jag alla år har förhållit mig till hans missbruk, inte till HONOM.
Är väl i någon slags process av att inse att han aldrig kommer ändra sitt beteende och att jag inte vill leva så här. Hurra, det tog bara 15 år för mig att det skulle gå upp ett Liljeholmens...

Profile picture for user sjöochsnö

Idag är det valborgsmässoafton. Jag är ledig och solen skiner , det borde vara en toppendag. Men det enda jag kan tänka på är om det ska premiärdrickas rosé idag och då vet jag att det kommer att spåra. Hårt.
Och jag bara gråter i smyg har en stor klump i magen och halsen. Och hatar mitt liv.

Profile picture for user gros19

Läser lite sjö och snö och du ställer frågor i ditt första inlägg. Hur kan man föredra alkohol när man mår så dåligt av det och hur får man någon att inse att livet är 1000 ggr bättre utan alkohol? Så här tänker jag. Missbruk/beroende handlar inte om förnuft så att berätta om konsekvenserna har ingen effekt. Även om din sambo inser alla nackdelarna ( vilket han säkert gör) så får det inte honom att sluta. Missbruk handlar enbart om känslor tror jag så därför fungerar inte logiska argument, däremot att uppleva negativa konsekvenser att må riktigt riktigt dåligt kan eventuellt få människor att bli nyktra och drogfria. Har själv tänkt att om jag hittar det ultimata argumentet så kommer min anhöriga äntligen att inse att livet utan alkohol och droger är så mycker bättre. Det som i mitt fall hade bäst effekt var att inte göra något alls, att inse att det här kan jag inte påverka att acceptera min maktlöshet och det är inte lätt, men det går. Kan rekomendera att läsa "Missbrukaren och jaget" av Craig Nakken om du inte läst den. ❤

Profile picture for user Backen123

Din process är igång, allt stöd som kommer härifrån kommer göra susen. Terapi är viktig i dom här sammanhangen tror jag och all stöttning härifrån från alla som vet exakt gjorde att jag tog mig därifrån, vetskapen från dom som gått före gjorde att jag var förberedd på att även tiden när man gått kommer vara tuff, kantad av dåligt samvete mm gjorde ändå att det var uthärdligt 🙏 och inget behöver ske idag men jag kan tipsa om att drömma om hur du vill ha det, tipset kom härifrån och det gav också en viloplats för själen innan. Craig nakken tipsar jag också om och är han mottaglig kanske han också vill läsa lite ❤ kämpa vi finns här