När är det dags att gå?

Hej alla fina! Ny här och ska försöka fatta mej kort. Lever sen 27 år tillbaka med min sambo som är lantbrukare o våra två tonåringar. För 15 år sedan så gick han igenom en jobbig period då han utökade produktionen här och han jobbade 24/7. Det blev då vanligt att han tog nån öl på kvällen för att varva ner och jag såg inget konstigt med det. Sen gick han över till sprit,visade sig att han blev aggressiv av det och några ggr har jag hamnat i skottlinjen. Då sa jag stopp och hanslutade med sprit men fortsatte med ökad mängd öl istället. Senaste fem åren har det ökat betydligt och det senaste året pratar vi om dagligt intag på 10-15 st 5.2% öl,50 cl burkar.. Min dag börjar oftast 03:30 med lagårdspass för att sen åka vidare till mitt jobb i hemtjänsten,07-14 och sen hem och ta mjölkning 14-16:30. Oftast när jag kommer hem kl 14 är han redan full å har svårt att prata,inser då att han suttit typ hela dagen med öl och pratat i tele med sina vänner! Det gör mej arg för jag är ju trött som fan men är ändå alltid den som sköter all handel,matlagning och hushåll. Förra veckan bad jag han snällt om han kunde dra ner på drickat å helvetet brakade loss! Han pratade knappt med mej på tre dagar och han drack bara ännu mer,förmodligen för att bevisa att jag inte bestämmer över honom. Han har börjat glömma saker,frågar ofta flera ggr och ibland glömmer han saker han gjort på rutin i företaget i typ 20 år! Han har säkert lagt på sig 30 kilo senaste tre åren,orkar knappt småspringa 10 meter och han spyr ofta på morgonen,pga snor å slem i halsen säger han men jag tror kroppen börjar säga ifrån.. Är så trött på att gå på tå o vara övertrevlig för att han ska va på bra humör. Barnen vet hur läget är,dom har sett hans beteende i 15 år och dom tycker att jag ska packa och gå. Jag älskar ju han och ser det som ett enormt misslyckande om vi inte blir gamla tillsammans.. Samtidigt har min ångest trappats upp och jag vågar knappt yttra mej om drickat igen.. Hans vänner är små fegisar som påpekar till mej att ”Jävlar vad han dricker hela tiden” men i nästa sekund så köper dom pallar med tysklandsöl till honom??! Blir så trött! Känner att jag inte kommer orka ta mer o mer ansvar för allt,även hans anställda börjar tröttna då dom ofta är dom som ser till att allt blir gjort. Han har ett jäkla humör när man kritiserar honom och när jag tog upp drickat sist så ”högg jag honom i ryggen” för han har det kämpigt med företaget säger han men han gör ju knappt något på dagarna längre?! Blir bara helt matt., Ja,det jag undrar här är väl mest hur jag ska tänka., Ska jag gå? Är jag feg och svag då? Hur ska jag kunna få honom att förstå?

Profile picture for user Li-Lo

Hej och välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Det är ett par dagar sedan du skrev, ibland tar det lite tid innan en ny tråd får fart. Jag hoppas att det är okej att jag skriver lite till dig.

Ledsamt att läsa hur du har det. Det låter som att du stannat upp och börjat fundera på vad som var och vad som är. Dina ansträngningar och uppmuntran om förändrade alkoholvanor för din partner har inte fått den effekt du hoppats på. En smärtsam insikt samtidigt en erfarenhet om vad som inte fungerar så att säga.

Det låter som att du kämpat länge för upprätthålla och ta ansvar för ert gemensamma liv, inte konstigt att du är trött och besviken. Vill verkligen betona hur klok du är som berättat för barnen och för andra hur det är. Finns det oro för att hans känsla av att ”du hugger honom i ryggen” kan övergå till våld idag? Om det är så är det att ta på stort allvar.

Du är inte ensam om att befinna dig där du står nu! En anhörig sa till mig en gång att det är som grodan som ligger i ett vatten so sakta hettas upp, det sker gradvis så grodan märker inte att den till slut blir kokt. Skrämmande metafor kanske och du är sannerligen ingen groda. Du har tagit ett viktigt steg som skriver här och sätter ord på hur kärleken förändras och på vad som är rimligt för dig att ta ansvar för.
Du avslutar med att ställa tre frågor.

Huruvida du är feg och svag om du skulle lämna. Det jag kan utläsa från ditt inlägg är precis tvärtom. Att byta riktning, att bryta upp kräver mod och styrka. Likaså insikten om vad som är vems ansvar. I övrigt tänker jag att ingen egentligen behöver skäl för att lämna en relation, en får göra som en vill. Det är ditt liv.

Hur du ska honom att förstå? En vansklig fråga att svara på. Min erfarenhet av att tala med personer som dricker för mycket vet om det. Det är inte alltid brist på insikt som hindrar förändring. Kanske har alkoholen fått funktioner som han har svårt att se att han ska klara sig utan? Att försöka minska själv utan att lyckas kan för en del vara så smärtsamt att de inte vågar prova igen. Naturligtvis är det er det tufft att stå bredvid och känna sig bortvald för att en person inte söker stöd eller vård. Eller tänker: imorgon. Vet inte om den här reflektionen blev hjälpsam. Hur tänker du?

"Ska jag lämna?" Det kan naturligtvis bara du svara på men du behöver inte vara själv i dina funderingar.

Jag hoppas att du får stöd av andra här inne. Och av deras berättelser. Berätta mer om du vill.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet