Hej, jag är ny här och gift med en man sedan 20 år tillbaka.
Han har alltid druckit mycket och i hans familj har alkohol en framträdande roll. När vi blev tillsammans drack pappan mycket och hade spritflaskor i fickan på jackan när de kom hit och hälsade på och min make sa att alkohol, det är ett av livets goda. Det ville han inte bli av med. Det hände saker hela tiden när han drack och jag borde ha förstått redan då att någonting var fel men jag trodde, som den duktiga flicka jag är och med en barndom fylld av prestationsångest, att det var mig det var fel på. Han eldade på det och menade på att jag hade en sjuk inställning till alkohol för alkohol är helt naturligt. ALLA dricker alkohol, det är mig det är fel på som inte dricker, jag borde faktiskt lära om sa han.
Hans pappa är konstaterad alkoholist och med demenssjukdom direkt kopplad till hans alkoholkonsumtion. Hans syskon dricker inte starksprit för att de reagerar så tokigt på alkohol men min make dricker både sprit och vin och öl varje helg.
Han kan mycket väl dricka ett par glas whisky, ett par starköl samt en flaska vin en helg alldeles själv. Spelar ingen roll om jag dricker eller om vi har främmande, han dricker ändå. Oftast dricker han både fredag och lördag, ingenting under veckorna som jag ser eller känner av. Jag kan direkt säga var han är i sin berusning genom att se på hans mun och anletsdrag. Vid en exakt tidpunkt och gest som han använder vet jag att NU så går det åt helvete. Jag har aldrig haft fel hitintills.

Ibland kan han dricka "normalt" och bli "normalt" berusad men jag vågar aldrig lita på det utan är på helspänn hela tiden. När kommer det? Sedan blir det mer och mer för varje gång han dricker tills han faller igenom och blir asplakat, trillar, åker iväg med främmande människor på efterfester, kommer inte hem, ringer på nätterna för att bli hämtad men värst av allt, han blir så elak. Den människa han är när han är full är en otrevlig, otäck människa som kan säga och göra exakt vad som helst.
Efter varje gång han ballat ur och betett sig illa tar han en vit period för att sedan börja dricka lite smått och jag vet direkt när nästa brakfylla ska komma. Han blir otrevlig, stressad, kritiserande och allmänt jobbig. Då händer det och sedan är vi tillbaka på samma gamla ruta igen. Jag har bett hans vänner att prata med honom men han har berättat för dem om hur kontrollerande jag är, hur jag missunnar honom spriten så där har jag ingen sympati att hämta och under en kortare separation har de intalat honom att helgalkis, det är ju nästan alla? Har han inte slagit mig är problem under en fylla ingenting man pratar om. Hans familj har reagerat men bara till mig, inte till honom.
Men att de sagt till honom att det är okej att vara helgalkis gör att han dricker ännu mer varje gång nu. Ett par whiskys och en flaska vin fre-lör, inga problem. Problemet är i min hjärna, hans intag är inte stort utan relativt normalt, kanske lite stort kan han erkänna ibland men inte så stort att det är ett riktigt problem. Annat än för mig och det bara för att jag inte har en sund inställning till festande och alkohol, att jag bara vill kontrollera och bestämma. Försöker ändra mig och inte bry mig så mycket om hans drickande men det fungerar inte. Hans drickande ger mig ångest, får barnen att gråta men det är ingen som utåt ser hur vi lever när han dricker. Han är en känd personlighet här där vi bor och jag tror inte någon förstår vilken människa han är när han är full. Är enklare att se på vårt förhållande när jag tänker på honom som alkoholist och då tar jag inte åt mig lika mycket. Om jag inte tänker på honom som sådan ligger felet hos mig och jag förstår verkligen inte hur mycket mer jag ska förändra mig för att klara av att leva med honom och hans drickande? Är jag galen eller är han alkoholist?

Ebba

Du är INTE galen.
Du beskriver otroligt tydligt och väl hur det ofta kan vara och kännas att leva med en människa som har alkoholproblem.

Bra att du har hittat hit och har satt ord på hur din tillvaro är.
Hoppas du kommer få och känna stöd av andra här.

Stor kram till dig.

etanoldrift

Hej och välkommen!
Nej, det är inte ditt fel och JA han är alkoholist (och troligen av samma slag som min fd man) som inte kan erkänna att de har problem eller ens att de faktiskt blir både fulla och otrevliga.
Du kan ju läsa lite i mina länkar (kopierar in ett par stycken.. Jag tror att du förstår, att din mans beteende inte är sunt och att han är alkoholist!
https://alkoholhjalpen.se/node/17772
https://alkoholhjalpen.se/node/11264

Vi kan inte göra så mycket, mer än att se till att ta oss ifrån situationen.. Faktum är att det inte finns någonting vi kan göra för att få dem nyktra, om de inte själva vill..
Styrkekramar från mig! Jag hoppas att du stannar kvar och läser och skriver här (hoppas du får lite stöd och tips av våra kommentarer.. Vi sitter ju eller har suttit i samma båt)

Nickanna

Jag måste få stöd. Jag vill få vårt äktenskap att fungera, han är min bästa vän så länge han är nykter och min värsta fiende/ovän när han är onykter. Innan jag gick ifrån honom här för ett tag sedan var han nykter i nästan ett halvår. Hans ögon fick en annan glans, hans hud såg helt annorlunda ut och hela han strålade. Tills jag sa att jag inte orkade leva med honom. Då började han dricka igen och en hel del annat hände. Men vi pratade och vi kom överens om att leva ihop igen och det kändes bra och skönt. Men nu dricker han ännu mer än innan jag gick ifrån honom. Han säger att han kommer att dricka, han kommer att trilla igen, det bara är så. Jag får köpa det enligt honom för det är så många som har det som han och det är inget fel i det. Det är många som har svårt att dricka lagom, inte bara han. Jag får helt enkelt förstå att så här är livet. Ibland dricker folk för mycket.
Vi var på kärlekssemester i en storstad efter separationen. Hade haft en underbar dag tillsammans men han började dricka rätt tidigt på dagen och på kvällen tänkte han helt enkelt lämna mig till att gå till vårt hotell ensam. Det var länge sedan han festade och han hade ju hittat så roliga kompisar att vara med? Jag var vid det tillfället sjuk och gick på mediciner men hade ändå ordnat med resan och hängt med på en massa aktiviteter de här dagarna. När vi kom på hotellrummet hånade han mig och ifrågasatte varför vi inte hade sex? Även om jag inte kunde ha det pga medicinen så kunde ju han, varför fixade jag inte det? Så egoistisk har han aldrig varit förut. Några helger senare gick han ut med sitt jobb och jag litade på honom, han kom aldrig hem den natten. Han ringde mig på jobbet och ville ha hämtning och när jag inte kunde lämna mina vårdtagare tog han helt enkelt in på hotell. Har jag problem med det sa han elakt när jag hämtade honom dagen efter i en stad där vi bor? Sådant som händer säger han.

I helgen drack han igen och då spårade det ur rejält med att jag försökte undvika en jobbig situation med vår äldsta pojkes flickvän som han fick till någonting helt annat och han gav sig aldrig. Slutade med att jag grät och försökte gå ut ur sovrummet efter att ha blivit kallad sjuk i huvudet och varför har jag gett mig in i det här igen? Han kom efter och var len på rösten och frågade varför jag var så uppjagad, nu fick jag ta och lugna ned mig lite. Trodde att jag hade blivit sinnessjuk. Helt förändrad. Han satt och hotade med att kasta ut mig ur huset också, höll för dörren så jag inte fick gå ut mm. Men det här tar ingen på allvar utanför min familj. Han är en mjuk och snäll och intelligent man på alla vis, men när han dricker är han verkligen en Mr Jekyll and Mr Hyde.
Vi har inte pratat om det här annat än att han bett om ursäkt. Han ska aldrig mer säga att han ska kasta ut mig, det var ju dumt gjort. Mer än så har jag inte kunnat prata med honom om det som hände i helgen.

Leverjag

Tyvärr läser jag bara att han tappat respekten för dig. Jag vet av erfarenhet att det ofta blir så när vi förlåtit och inte sätter upp gränser som vi håller. Han vet att han kan köra med dig, förnedra dig och trampa på dig. Du stannar och älskar. Han kommer aldrig att få respekt för dig. Du kommer malas ner mer och mer tills du blir ett pulver som blåser bort i vinden om du inte ändrar din inställning och din självbild. Det är vad jag tänker. Lite tufft men jag kan inte på något sätt hur ni skulle kunna leva vidare när han har den inställningen. Men vill du leva med en egoistisk alkoholist som förnedrar och sårar dig, gör du ett val. Inte bara för dig själv, utan även för dina barn. De ser hur du lever och mår.

Har du funderat på varför du accepterar detta och inte kräver ett värdigt liv och en partner som behandlar dig respektfullt och med kärlek?

Etanol är klok och har mycket erfarenhet. Läs och skriv här. Många medberoende som är här och kämpar med sig själva i förhållande till alkoholisten de lever med.

Jag har erfarenhet av en man i ett tidigare mkt destruktivt förhållande som jag tog mig bort från. Det var inte lätt men livsnödvändigt. Jag har också erfarenhet av beroende. Du (och andra här) får ursäkta men jag tror inte på att personen är så underbar när de är nyktra. Det är en person som väljer alkoholen framförallt och det som kommer fram under rus är ju inte taget helt ifrån luften. Det kanske är förvrängt och förstorat. Om inte, så är personen troligen personlighetsförändrad av alkoholen och inte längre samma människa, ens nykter. Visst vi kan förändras, men det sker inte bara genom att sluta dricka. Det krävs en genuin vilja att förändras som person. Han vill ju inte ens sluta!

Kommer du att kunna må bra efter det som hänt? Kommer du lita på och vara trygg igen? Kommer du att glömma? Om ni ska ha ens chans krävs det mycket arbete för var och en av er för era olika beroenden som hänger ihop. Har du läst något om narcissisten och om Ala-nons stöd för medberoende. Gör det.

Önskar dig allt väl och att du hittar en väg som leder till ett bra liv!

Så bra att du har hittat hit! Du har redan fått ärliga och kloka svar av mänskor som vet vad det handlar om, både missbruket och att vara anhörig. Och JA han dricker för mycket och NEJ du överdriver inte på något sätt eller oroar dig i onödan. Jag har följt människor här under flera år och själv haft enorm hjälp i att växa mig ur medberoende. Du ska lita på dina egna känslor och att du vet och har rätten att bestämma och följa vad som är rätt för dig! Fortsätt läsa och skriva här, du är långt ifrån ensam om dina erfarenheter och det går att ta makten över sitt eget liv! Varmaste kramar / mt

Nickanna

Han har druckit ett par flaskor vin och en del starköl. Är så besviken och har fått trösta yngsta barnet och lovat att ta tag i det här till veckan. Hen klappade mig på armen när vi gick till sängs och sa: I morgon mamma, i morgon är han som vanligt igen va? Halvt försäkrande, halvt frågande. Hen hann också bli rädd och ledsen, trodde att pappa skulle köra rattfull vilket han aldrig gjort men jag kunde avstyra det. Det är inte ens nyår ännu? I veckan ska hans syskon och föräldrar hjälpa mig att prata med honom.

etanoldrift

Det är ju ett besvärligt läge om du har barnen med.. Undrar precis som mulletant, om du kan ta dig därifrån med barnen..
Finns det någon som kunnat hämta er, ifall du kanske inte har körkort själv och kan köra..
Kram

Nickanna

Har försökt ligga lågt, han har varit trevlig men druckit mycket. Igår skulle han tända raketer med ena barnet och hen tyckte att pappa var så vårdslös att hen hellre ville att de skulle skjuta nån annan dag. Såg hur besviken hen var men skyllde på dåligt väder (det blåser här) och jag inser att det här är helt ohållbart. Igår drack han en flaska vin och fyra starköl från kl 18-23.30. Nu finns det två vinflaskor kvar och jag tror inte han kommer att dricka ikväll, men om han gör det så är det bara bra. Jag pratar numer helt öppet med min svägerska om hans intag och det finns ännu mer för oss att gå på. Hans bröder ska ta och prata med honom i veckan. Både jag och yngsta barnet längtar efter det för vi orkar inte med det här. Börjar se tecken på medberoende hos barnet med. Vet var pappa är, vet hur mycket han dricker, försöker att undvika olyckor som han ställer till med och igår tänkte hen gå och lägga sig tidigare än tolvslaget för att det skulle bli lugnare här och pappa inte öppna mer öl. Men ingen ilska eller aggression än så länge och det är bra men det beror mest på att jag inte sagt ifrån. Har inte haft en enda åsikt om hans intag.

etanoldrift

Jag vet inte om du ser, det jag ser..
Att ditt barn redan HAR "medberoende-tendenser".. Hen, slätar över, "lirkar", försöker styra upp så inte onödiga olyckor händer och låtsas att vissa saker INTE gör hen ledsen.. (fast vi alla vet att det finns besvikelse under ytan)
Nej, att ta upp en diskussion, när han är berusad (eller när det finns alkohol kvar) är meningslöst!
Men ha det här i bakhuvudet, när det lugnat ner sig och du tycker att det är lugnt (och resonerar som så, att "det var nog inte så farligt")
Båda så undviker ni att "provocera".. Ni tar på er skulden, istället för att ställa er alkoholberoende till svars!
Bra att resten av släkt/syskon, börjar få upp ögonen för det ökade alkohol(miss)bruket!
Om ni tar ett snack gemensamt, så kanske det tar lite bättre.. Då kan han inte skylla på att det bara är du som "är överspänd"..
Kom ihåg, att vad det gäller barnen, så är det DITT ansvar, att se till att de slipper ta ett "vuxenansvar" för någonting som de i grund och botten inte kan förändra!

Nickanna

Jag är helt kall inför det här nu, det här ska inte upprepas, jag måste bara hitta det bästa sättet att göra det på. Konstanta diskussioner med hans familj om det här och hans bröder tar det med honom i veckan. Jag ska prata med någon om hur man bäst ordnar det här med barn och pratar med barn om det.

Nickanna

De kommer att ta upp det här med honom men från sin synvinkel som syskon då. Jag är trött och som en zombie för jag känner mig känslomässigt avslagen och utan energi att engagera mig i honom. Är trött på hans fylletjafs och att han inte går att lita på. Ser yngsta barnets ledsna ögon framför mig när jag blundar, besvikelsen på nyårsnatten när pappa var för full och hen blev rädd att pappa skulle göra sig illa på raketerna.

Leverjag

Så bra Nickanna att du/han får stöd utifrån

Det är en livlina, en avlastning och stöd för dig. Hoppas de får honom till insikt. Om inte, har du kanske tillräckligt med stöd att också lämna honom. Barnen tar vuxenrollen när vi vuxna inte tar den.

Kram

etanoldrift

Och håller med Leverjag..
Barn är så otroligt lojala med sina föräldrar så det är faktiskt ditt största ansvar just nu, att se till att de slipper ta vuxenansvaret!
styrkekram

Änglagryn

Kära Nickanna
Det Du beskriver är ingen rolig liv att leva.Din man har så oerhört fel när han säger att alla människor dricker.långt i från alla gör Det.
Att leva med en alkoholist är aldrig kul.
Läs boken flodhästen i vardagsrummet Den är skriven om Din man och alla andra som är i sjukdomen alkoholism.
Sätt ner foten och låt honom välja Dig eller alkoholen han kommer välja alkoholen han behöver i väg på avgiftning och behandling.
Din man försöker normalisera sin alkoholkonsumtion med att alla dricker vilket inte är sant.
Du är värd ett bättre liv! styrketränar till Dig