När man inte kan blunda för insikten längre

Profile picture for user hundben1

Ny här på forumet.

Har levt i en 12 år lång relation med en man som har klara alkoholproblem. Det har tagit 12 år för mig att komma till den insikten.

I början var vi så unga och nästan alla ”drack lite för mycket”, det var inget utmärkande för just min partner. Jag tänkte aldrig då på att han hade alkoholproblem. Det har kommit smygande under årens gång.

Är uppvuxen med en far som självmedicinerade med alkohol under i princip hela min uppväxt, så känner mig bara så jävla uppgiven och ledsen och arg att jag nu ska behöva leva med en partner som gör exakt samma sak. Vi har barn ihop så det är inte bara att lämna. Hoppet om bättring finns ju ändå där, samtidigt som jag känner, det är tomma ord och löften. Precis som när jag var liten. Förstår inte hur det kan vara SÅ SVÅRT när man har en familj som man älskar, hur jävla SVÅRT ska det vara att sätta sin familj först?

Min partner lever med förnekelse. Han tycker inte själv att han har några direkta problem att hantera alkohol. Fast han dricker 4-5 starköl 4-5 kvällar i veckan, minst, varje vecka. Detta är den konsumtion jag känner till. Kan vara betydligt mer än så. Har bett honom gå i terapi, ta tag i sig själv och sitt mående. Erbjuder mig att lyssna så han kan prata om han mår dåligt över nåt. Men det är återvändsgränd där. Det blir värre och värre. Han blir konstigare och konstigare när han dricker. Snart orkar jag inte mer.

Profile picture for user Ullabulla

Hej hundben och välkommen till forumet!

Jag har varit med i många år och skriver inte så ofta längre.
Det jag skulle vilja säga dig som jag önskar att någon gjorde tidigare till mig är:
Vill du bli fri från de band du har till ditt hopp om att han ska se vad du ser och vilja tillfriskna?
Vill du bli fri från det hopp du har att han ska vakna och välja dig istället för alkohol?
Fortsätt då att läsa och skriva här.
Vi som anhöriga är ofta lika fast i den som dricker som de som dricker är i alkohol.
Att frigöra sig och sluta förneka den sanning och verklighet man lever i är väldigt tufft.
Det kräver mycket av dig.
Men bara du kan ta det första steget.
Steget mot ett friare och friskare liv där du är huvudperson.
Det behöver inte betyda att du ska lämna.
Men att du ska skifta fokus från den som dricker till dig själv.
Vad kan du göra för dig?
Vad gör dig glad.
Vad intresserar dig och hur vill du att ditt liv ska se ut?
Och som sagt,välkommen🤗