Året som gått..
På nåt sätt känns det som viktigare det här året att få summera och knyta ihop de lösa trådar jag kan knyta ihop. Allt låter sig inte göras på en gång och då får jag ta tillflykt till sinnesro-bönen.. Att förändra det jag kan, och släppa taget om det andra.. Och att jag får hjälp med att se skillnaden..

Den förra julen, 2014, var mer eller mindre en katastrof, med en gubbe som först var ubersocial, och sedan satt och "kletade" i byttorna med julmat alltmedan han serverade sig själv vin... Jodå han frågade oss andra om vi ville ha, slog i och öppnade sedan en ny flaska (för det var ju så lite kvar och såg så snålt ut) Innan dess visste jag att han hällt i sig några starköl, så han var sas grundvallad redan innan barnen dök upp..
Nåja, förutom att han försåg sig ur byttorna med sina egna bestick och satt och pladdrade en massa så att sonen och hans fästmö gav varandra en del blickar, så blev han inte otrevlig just då.

Vid Kalle Anka, så meddelade han att han tänkte "vila på maten" och la sig på sängen och somnade.. Julklapparna delades ut, utan hans närvaro, eftersom han trots ett par små försök att få honom att delta, bara mumlade att han skulle bara vila en liiiten stund till (åtföljt av tunga snarkningar)

Jag skjutsade hem ungdomarna och lika bra var det.. När jag återkom så hade han hittat en flaska glögg som givetvis behövde smakas på.. Sedan kommenterade han att det var ett jäkla sätt att "utnyttja" oss för julmat och skjuts och sedan bara avvika, när julen var en familjehögtid och man borde sitta och samtala..
Efter att ha eldat upp sig lite till, så fräser han att det är nog lika bra att gå och lägga sig, för roligare än så här blir det ju inte..
Det blev det sedvanliga travandet från sängen och in till mig (som ville titta lite på TV) Och tjatandet om att jag nog också borde lägga mig.. (innan han så småningom somnade framåt nattkröken)

Nyårsafton, hade vi inga gäster, så han fick sitta och dricka i fred.. Alkoholen var slut redan vid 8-tiden och framåt 9- konstaterade han att det blir nog nyår ändå, och la sig.. (för ovanlighetens skull så somnade han och sov till 3-tiden på morgonen)
Efter helgerna, så försökte jag försiktigt prata med honom om att det blivit för mycket alkohol på sista tiden.. -Jo, det höll han med om.. men det berodde ju på helgerna.. ingenting annat.. Två veckor senare så var det klippt!
Aspackad, klapp kanon och lever rövare.. Otrevlig, ful i mun och arrogant på ett sätt som jag hittills inte sett så mycket av. Efter DEN natten hade jag fått nog!
Jag gjorde klart för honom att det fick bli ändring på det hela, annars så hade han ingen fru kvar längre!

Själv hade jag fram till dess druckit vin själv.. Motsvarande en liten flaska 3 - 4 dagar i veckan (jag hade redan då känt, att det var i mesta laget och det var hög tid att dra ner!) Sommaren innan hade jag nog varit uppe i en helflaska rose per eftermiddag/kväll 5 - 6 dagar i veckan.
Just då hade jag inga som helst problem att tvärsluta! Jag hade en helig ilska som gjorde att jag inte ville smaka en droppe i hans närvaro! (ja, måhända var det provocerande..?)
I vilket fall, så började han smyga med sin alkohol.. Han kunde komma hem med antingen en liten flaska vin eller ett par öl (för det var ju så lite) 3 - 4 gånger i veckan men var ändå misstänkt betydligt mer berusad.. Jag letade "gömmor" och jag räknade burkar och flaskor. Han var irriterad på att jag räknade ut, att han "alkoholmässigt" drack motsvarande en kvarter eller mer.. Vi började bråka mer och mer om hans alkoholvanor och jag irriterade mig mer och mer (jag såg ju ingen förändring)

Han tyckte, att såhär hade han ju alltid varit, så vad bråkade jag om.. det var ju jag som var "knäpp" (har du gått och blivit religiös, var en av frågorna?)

Sedan kom en resa, där han under själva resan höll sig i skinnet (eftersom han körde, då jag pga en ögonåkomma hade svårt med avståndsbedömningen)
Han tjatade sig till först EN box med vin (det var ju så billigt och NEJDÅ, han skulle inte dricka upp den själv.. Den skulle vi ha att bjuda på) Det blev så småningom 2..

Det tog 2 dagar innan han ansåg sig vara tvungen att "smaka".. Ytterligare ett par (och då hade han handlat hem starköl emellan) Innan jag hittade honom i köket, efter att ha tillbringat eftermiddan hos en väninna. Klapp kanon sitter han med vinglaset framför sig och när jag lugnt säger Jaha, du dricker vin.. Så fräser han: Ja än sen då.. är det förbjudet kanske?

Resten av kvällen var en mardröm, med en mindre blackout för hans del, "fylleångest" skrikande och gapande.. Han hade dessutom hunnit med att förneka att han druckit något vin alls.. "Bara två öl" Och blev ursinnig när jag inte trodde honom. Fullkomligt rasande dessutom, när jag vägrade att lägga mig, utan satt uppe i stort sett hela natten..
Smsade hans syskon, om problemet, varpå det framkom, att han haft dessa problem förut innan han träffade mig ( vilket gjorde att jag kände igen magkänslan jag haft i början..) Då han också smygsupit och det lett till skilsmässa.
Själv hade han hela tiden förklarat att han varit gift med en hysterika, idiot och fullkomligt paranoid människa som inte var klok på en fläck.. (nej jag trodde inte heller på det hon och barnen berättade om hans alkoholvanor..)

Morgonen efter (eller på förmiddan) konstaterar jag att det kanske finns max ½liter vin kvar i EN av boxarna.. Och när han sedan kommer uppklivande och håller en låg profil så säger jag att nu är det jag som skaffar en lägenhet och flyttar!
Jag minns inte ens vad han säger.. mer än att han frågar om han är tvungen att bli nykterist!
Ja, säger jag, det här går inte längre..
De påföljande veckorna blir inte ett dugg roliga.. Ömsom "hotelser" och utbrott, ömsom gråt och ångest och givetvis "förhandlingar" om en "acceptabel" alkoholmängd..
Eftersom han var såpass labil i humöret, så vågar jag knappt starta ett samtal. I början talade jag inte ens om var jag fått lägenhet. Jag bara smög iväg det nödvändigaste och gjorde mig beredd att ev. med hjälp av bekanta flytta det lilla av bohaget jag kunde få med mig..

Mycket anklagelser och skit fick jag kastat på mig de där veckorna.. Nej, jag mådde inte riktigt bra ens första veckan, även om han sa sig acceptera min flytt och därmed också ville ha skilsmässa. (för det var ju ingen mening att vara "gift" om man ändå inte fick nån sex, som han uttryckte det)
Det har vissa stunder varit svårt att slappna av, även med en egen dörr att stänga om sig. Egentligen har hans bittra inställning varit ett plus, för det har gjort att jag varje gång blivit påmind om varför jag valde att flyta!
Hans inställning till och hans "bild" av skilsmässan och separationen kan jag inte ändra på! Bara hålla fast vid min egen!
Idag inser jag att vi har helt olika bilder av vad ett äktenskap är och vad ömsesidig respekt innebär!
Jag har börjat jobba på min egen inre heder och min självrespekt!

Det har blivit en del konflikter, när jag vägrat backa, men efteråt har det känns bra att jag stod på mig!
Vissa saker har gjort att jag själv växt som människa och jag inser att jag har rätt att ha en egen åsikt och att välja vad jag behöver utsätta mig för!
Nej, jag behöver inte linda in saker eller stryka medhårs.. Jag kan välja att vara tyst! Men, jag kommer aldrig att kunna säga det en del människor "vill höra" om det egentligen är någonting helt annat de BEHÖVER höra!

Mitt ex, kommer således ALDRIG att få höra att jag skulle acceptera ett visst mått av alkoholintag för hans del, Eller att jag inte tycker att han har alkoholproblem (trots att han själv förnekar det!)
Jag kommer aldrig att tillstå att jag tycker att det är okej, att han trakasserar mina närmaste med telefonsamtal (även om han inte är otrevlig) på fyllan!
Jag skiter i hur många gånger han slänger luren i örat på mig, när jag ber honom söka hjälp för sin ångest på vårdcentralen istället för att ringa mig och underförstått hota med att göra sig själv illa för att han mår så dåligt.. (hittills har han ändå ringt upp efter max 3 dagar, och då har allt varit "precis som vanligt" och inte ett ord har blivit sagt om hans "tuppjuck"..)

Ja, kanske har det utvecklat en mer kallhamrad känslolös sida hos mig? En sida som börjar tycka att det nog är den vanliga "vargen kommer"- historien och att han troligen druckit ett par flaskor vin istället för en..?
För jag inser, att vad jag än gör, vad jag än säger, så gör det ingen skillnad för hans del! Kalla fakta är istället, att skulle han välja att försöka ta livet av sig, så kulle jag inte kunna hindra det (om han verkligen menar allvar) Om det är ett rop på hjälp, så måste han lära sig att ropa till "rätt instans"! I det här fallet vården! De är åtminstone där fortare än jag kan ta mig dit..

Det han försöker med, är att ge mig någon sorts "dåligt samvete" samtidigt som han får uppmärksamhet.. Samtidigt som han ändå är otrevlig.. Och i nästa andetag kan be en fara och flyga så långt åt helvete man kan komma.. (annars tänker han slå ihjäl en)
Jag är trött på att bli utsatt för detta drama och har tackat nej till andra dansen...

Istället tror jag att jag odlar lite egna intressen som får MIG att växa lite till ..
För året har varit två steg fram och ett tillbaks.. sidsteppande och krumbukter, regisserade av en sjuk människa..
Nu är det dags att jag får bestämma lite mer själv! Vill han dansa, så får han banne mig bjuda upp någon annan..

Ja det var en snabbrepris på min historia.. Har ni nytta av det så varsågoda!
Jag önskar ER ALLA, både medberoende och beroende ett gott nytt år! Jag tror på människan! Om man verkligen vill förändra saker så går det! Inte utan kamp (och en del har svårare..) Men jag tror att det ändå aldrig är försent!

Däremot behöver man inte stanna kvar och må dåligt i ett dåligt förhållande, präglat av beroende och missbruk! Det leder inte någonvart!
Man kan tycka om en människa, som finns bakom ett missbruk, men det är inte nödvändigt att leva i missbruket!
Och den enda som kan förändra den saken, är personen själv!

etanoldrift

Hej trollis!
Hoppas det går bra för dig <3
Jag försöker förstå.. Och för mig gäller, att jag kan försöka förstå att den som är beroende av alkohol är sjuk (ja, jag kan tom förlåta vissa beteenden) men jag behöver inte tillåta mig att bli utsatt för följderna av deras beteende/behandling!
Om någon är psykiskt sjuk och genom sina aggressioner inte kan låta bli att skada sin omgivning (både personer och föremål) så kan vi försöka förstå beteendet och inse att personen inte kan vara/bete sig annorlunda.. Men vi MÅSTE INTE utsätta oss själva för beteendet! Kan vi inte stoppa beteendet, så kan vi sätta oss själva i säkerhet..
Idag kan vi ju inte få människor "tvångsintagna" om de dricker för mycket, inte ens när de är otrevliga.. Och får vi dem intagna, så är det inte säkert att de blir "friska" för det.. tyvärr .. Livet är inte rättvist..
Ha en fin dag <3

etanoldrift

Om man inte orkar ta hand om sig själv, så orkar man heller inte ta hand om någon annan..
Ja, ibland måste man lämna den som är "sjuk" för att själv överleva och inte dras med i fallet..
Ibland spelar det ingen roll hur mycket tålamod man haft och hur lång tid man väntat.. En del blir som barn med ett "meen bara eeeenn sista gång.."
Och har man då haft ovanan att ständigt förlåta, så är det ju lätt att börja "synda på nåden" ;-)

Synd bara att en del inte ser konsekvenserna av det egna beteendet, utan ständigt skyller på omgivande faktorer..
Nog för att "alkoholism" är en sjukdom, men det är inget djäkla avlatsbrev som ger fri passage ut ur fängelse på väg till ruta noll..
Tyvärr möter jag många beroende som håller upp det som en sorts "pax-skylt", om man vågar ifrågasätta det egna ansvaret..
Det är hela tiden omgivningen som ska stryka medhårs..
Men det finns gränser för tålamod, liksom för grader i H-vetet.. ;-)
Puss & kram och lyckospark för ett fortsatt A-fritt liv! /e

etanoldrift

Igår ringde min fd.. Då var han uppåt och allt var frid och fröjd.. Hade kanske bara hunnit dricka ett par öl..
Idag ringer han igen och allt är "nattsvart".. Han är en looser och mår riktigt dåligt.. Tydligt påverkad också, inte bara emotionellt..( åtminstone inne på andra flaskan vin..) Hans syskon har tröttnat på hans "fylleringningar" och skällt ut honom.. Så nu finns bara jag kvar att ringa till.. Jag lyssnar 2 minuter och föreslår att jag ska ringa sjukvården.. Då pang, läggs luren på..

Jodå, vi har pratat om det många gånger.. Varje gång jag föreslår adekvat vård, så blir han ursinnig och säger att jag driver med honom. (istället vill han helst att jag åker dit och sitter nåt dygn och lyssnar på hans "fylle-ångest-svammel" helst borde jag ju ta med mig ett par flaskor vin också..)

Han blir lika förbannad varje gång jag säger ifrån eller föreslår vårdcentral eller psykakut..
Vi har varit där såpass många gånger nu, att jag slutat reagera..
Känslorna av oro och olust jag hade i början har eroderat till en dammhög.. som blåser bort efter en kopp kaffe och en stund vid ett öppet fönster..

Jag vill inget ont! Önskar ingen olycka! Må du finna frid i din själ!

Jag skaffar frid i min egen själ och i mitt eget inre.. Det är ju den enda plats jag bestämmer över alldeles själv <3
Dit når inget annat än det jag bestämmer mig för att släppa in!
Och livet är faktiskt gott!

Fint att höra hur du har hittat ett sätt att inte ta så illa vid dig då han beter sig illa eller reagerar negativt på dina förslag. Att du håller din linje och inte går med på att lyssna på svammel på fyllan och samtidigt hålla dig lugn låter bra på många sätt. Det kan inte vara lätt och det vore spännande att höra vad du tänker eller gör för att kunna vara så lugn?

Vänliga hälsningar
/magnus
alkoholhjälpen

etanoldrift

Ja, jag vet inte om jag kan förklara det med annat än att jag börjar med "jag" min innersta kärna. Det jag är i absolut kontroll över.. Och sätter mina gränser (jo, jag vet att det finns de som kallar mig "egoist") Som anhörig måste man lära sig vara egoist, när det gäller det personliga ansvaret .
Nej det har inte kommit på en gång, ingen quick fix och jag tror att vägen dit ser olika ut för olika människor .
Vi är ju individer..?
Mindfullness, att vara närvarande i NUET, på riktigt, har hjälpt mig! Jag har lärt mig, att du bara orkar ha en känsla kvar i max 3 minuter. Sedan kommer nya saker.. Självklart, om du fortsätter att gå tillbaks och plocka upp känsla och älta den så återkommer den, men då befinner man sig inte längre i "nu" utan i "då ;-)
Jag tror att jag kanske verkligen har gått in i sinnesrobönens innersta kärna och förändrar det jag kan förändra! Mina tankar. Och släpper det som jag varken kan förändra eller som inte är mitt ansvar!
Tyvärr är det inte ovanligt, att omgivningen försöker lägga på människor fel sorts "ansvar", försöker få oss att "ta hand om" andra människor, för att det inte finns tid, pengar eller plats åt de hjälpbehövande..
Det här hade jag ALDRIG klarat om jag hade varit kvar! (då hade jag nog på allvar börjat fundera över att ställa mig på järnvägsspåret, för egen del..)
Sedan är det fortfarande mycket kvar att lära, Att själv inte gå över några gränser, att inte o-ombedd peta i andra människors liv..
Att hjälpa MED tydliga gränser, där jag själv måste tala om exakt hur mycket jag orkar stötta, rent praktiskt.
Typ, Ja, du får ringa och prata, men är du riktigt onykter så lägger jag på och svarar inte mer den kvällen. Jag stänger av telefonen på nätterna, för om jag inte orkar med mig själv, så orkar jag heller inte hjälpa någon annan..
Kanske är det ett sätt att "jobba med händerna på ryggen"?
Man blir inte alltid populär, för jag förmår inte säga det folk "vill höra", utan det de kanske behöver höra?
Jag ändrar inte mitt budskap! Oavsett vilken sinnesstämning han är i och vilka "fiffiga" argument han kommer med så står jag kvar vid min gräns och det jag sagt..
Känslorna må vara obehagliga i början, men man dör inte av dem! Och de sjunker undan. (bara man tillåter dem att göra det!)
Jag vet inte hur eller när det hände, jag upptäcker bara, att jag inte ens blir upprörd längre..?!
Min fd kallar det "känslokall" eftersom det inte ger någon respons på hans provokationer..
Men att man reagerar, behöver inte betyda att man agerar..
Jag konstaterar att vissa saker inte förändrats (skickas bara fram i nya varianter.) Och att jag redan provat alla lösningar jag känner till så jag vet redan att resultatet inte blir anorlunda..
Och då är det bara att ta en kopp kaffe, öppna fönstret, ta ett djupt andetag och andas ut olustkänslorna..(och inte plocka upp dem igen ;-) )
Så kanske är knepet, att när du väl släppt något, så gå inte tillbaks och börja peta i det igen! Ta varje ny händelse som just "ny" och släpp igen.. Samla dem inte på hög..! (oavsett om det påminner om den gamla)
Det sägs ju att vi ska slänga saker ur vår ryggsäck.. Mitt tips är gör dig av med hela ryggsäcken! Eller om du inte orkar, skär ett hål i botten, så att allt du stoppar in åker ur medan du går..
Sedan att lära sig det lilla ordet som vi vår kultur har så svårt för, "NEJ" och att verkligen använda det, underlättar..
Som Stefan Einhorn skrev "det är inte snällt att alltid säga ja!"

Leverjag

Att jag bara ÄLSKAR dig!!!!! Tack för att du är här och delar med dig av allt!

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

etanoldrift

Jag tror att vi många gånger läser en massa saker, vi tar till oss nya tekniker på kurser, och vi tror att vi är färdiga med det..
Men det finns en HAKE!
Vi måste praktisera! Inte bara läsa och lära oss! (och inbilla oss att det räcker och att vi "kan")
Repetition är studiernas moder,(Repetatio est mater studiorum, tror jag det hette) fick jag höra i min ungdom av en ganska sträng lärarinna..
Och vet ni vad? Hon hade rätt!
Ja det må kännas jättefånigt i början att stå framför spegeln och säga: Jag älskar dig" (mig)
men börja då med ett Jag tycker jag är okej! (blanda inte in några "inte", det förstår varken universum eller vår hjärna..)
Agera, som om.. Spela en roll i början!
Ja så småningom så växer den in i dig och du "är"..
Jag har ett utmärkt exempel på hur man förändrade den sociala atmosfären på ett av våra universitet, genom att påbjuda att alla skulle hälsa på varandra, bara genom att säga ett enkelt "Hej".. varje gång man möttes i korridorer lärosalar, etc.
Skitfånigt tyckte belackarna.. Det skulle väl ändå inte göra någon skillnad.. Men regler är regler..
Många började heja.. En del med ett leende.. en del trumpet och några lite överdrivet..(vilket hade till följd att det spreds en hel del leenden)
Och faktum var, att efter några månader, så var det ingen som kom med sura miner längre och gemenskapen ökade..
Ja, våra hjärnor ÄR lite korkade.. Och därför är det väldigt praktiskt att vi kan lura dem att lägga sig till med saker som är positiva för oss..
Naturligtvis, kan vi motarbeta oss själva också, genom att säga till oss att det här fungerar ju inte, så fånigt!
Men då är vi heller inte mogna för förändring!
Och vi måste alltid göra jobbet själv! Ingen annan kan göra det ÅT oss, även om vi önskar att så vore fallet..
Det spelar ingen roll hur många böcker om bergsklättring du läser, om du inte praktiskt övar, så kommer du aldrig att bli en bergsbestigare..
Om du inte själv reser dig, skaffar utrusning och bestämmer dig för att prova ens en klättervägg, så kommer du att fortsätta vara en som "bara läser"..
Men jag lovar dig, att om du sätter upp en liten lapp på spegeln, i badrummet och där du vanligtvis sitter, där det står: Jag är älskad och allt är okej!
Och läser den för dig själv minst 3 gånger om dan (repetera meningen 10 gånger, varför inte genom att räkna på fingrarna) I 21 dagar, så kommer det att ha startat en positiv förändring hos dig! obs.. Det ger inga utfästelser om din omgivning! Det startar med DIG!
Ja, jag har gjort det.. Stått och rabblat.. motvilligt, trotsigt, (tänkt är jag inte klar snart.. ) Jag har bråttom, hinner jag?
Men envis som jag är så har jag inte släppt taget.. (även om jag missat några gånger..)
Och vet ni vad, efter en månad så tyckte jag att jag faktiskt var okej.. Det var inte så illa.. Så i perioder har jag fortsatt med sånt som är bra för mig! (framgång föder framgång)
Jodå, livet satte snarskank för mig flera gånger.. men å andra sidan fanns ju inga garantier för att jag aldrig mer skulle ramla..
Det som hände var att jag inte längre låg kvar och sprattlade som en skalbagge på rygg.. Jag hittade alltid nåt att ta spjärn emot och (mödosamt) vända på mig..
Japp.. idag blir jag fortfarande skitförbannad, pissed of, ursinnig.. när saker händer, men det blir lite mer av en sport att se hur snabbt jag dels lokaliserar nåt att ta spjärn emot, dels hur snabbt jag är uppe igen..
Ibland lyckas jag tom lokalisera "gyttjehålen" i tid, och kan bestämma mig för att inte kliva över kanten, eftersom jag vet vilken möda det kostar att ta sig upp..
Ja, jag fortsätter att "jobba med mig själv" för jag har insett, att precis som med andra färdigheter man lär sig, så faller de i glömska om man inte repeterar..
Man behöver inte ta allt på en gång, det går alldeles utmärkt att ta en liten bit i taget..

Leverjag

För sig själv under längre tid. Kallas väl affirmationer? Att ni lyckades så bra på din arbetsplats! På en arbetsplats där jag var blev det konstaterat att medarbetare tyckte att inga chefer hälsade och de skulle de börja med men det hände i princip ingenting..

Om jag affirmerar min mans kärlek till mig genom att varje dag säga till honom. Jag vet att du älskar mig och tycker att jag duger och visar det. Tror du det fungerar dubbelt då? ? värt att pröva...

Ses och kram

Kraxen

Hej alla!
Nu är det helg igen och alkoholen flödar i vårt hem.
Jag försöker bygga murar omkring mig då den kommer men blir alltid utsatt för provocerande bråk från min onyktra partner.
Hur mycket jag än försöker hålla en låg profil och inte lyssna eller ge mig in i diskussion som han provocerar fram så känns det som om jag inte kommer undan!
Det slutar oftas med stor bråk där jag ska försöka stå för min oskuld i frågan, men det är ju en omöjlighet - han är ju som både en försvarsadvokat och domare hur jag än gör så är jag den skyldige och i underläge.
Sen ska jag ju helst komma och be om ursäkt eller förlåtelse trots att jag inte har någon skuld i det hela.
Varför blir alkoholister så benägna att diskutera och bråk??
Hur ska man göra för att skydda sig själv och undslippa alla dessa bråk? Bråk om lite och ingenting.

lizzbet

Känner igen mig och lider med dig...
Kan du inte försöka hitta på annat hela helgen? Skit i honom, gå ut, träffa dina vänner, gör saker på egen hand, utanför hemmet.
Låt honom sitta där och köra sin show utan dig som publik...

etanoldrift

Ja, tjafs blir det väldigt lätt.. Hur svårt det än är, så får man försöka låta bli att "ge igen" eller gå i svaromål med en person som är onykter.. Det lönar sig helt enkelt inte..
Du har ju redan gjort det hundra gånger kraxen, och jag lovar att resultatet den både den hundraförsta och hundra-andra blir exakt detsamma.. Varför inte göra som lizzbet föreslår? hitta på någonting eget som du kan roa dig med.. Träffa vänner, gå på bio eller vad du nu är nyfiken på att göra..
Jag har haft en kurdag idag och det är en ny imorgon.. så jag har bara hunit ögna igenom som hastigast..
Ha en trevlig kväll! /e

Nickanna

Så mycket av det du skriver går rakt in i mig och visar på mitt eget liv och dess brister. <3

etanoldrift

Alla trevliga forumvänner!
Jag har en tråd i forumdelen: Det vidare livet, den heter "Mitt nya liv i mitt nya hem"..
Jag kommer att lägga större delen av mina betrakelser där, eftersom de handlar om lite allt möjligt, inte bara alkoholberoende..
Ni är välkomna att kika in där om ni känner för det <3
Jag kommer att fortsätta att läsa här och säkert kommentera också.. Men av vad jag förstått, efter att ha spårat helgens turbulens (som jag missade) då en del användare retat sig så på vissa formuleringar att det slutat i allmänt dålig stämning.. Så jag går lite vidare till nästa forumavdelning, så får vi se.. Ni är i alla fall en ständig källa till inspiration <3
kram /e

etanoldrift

Jag sitter och läser kommentarerna i forum, och det slår mig hur tröstlöst det är att komma med råd (som ingen följer) Men ser också att min egen resa varit både lång och slingrig..
Man vill skaka om och skrika, "Men herre gud, VAKNA människa, Din pojkvän, sambo, partner, man, fru, flickvän kommer aldrig att överge alkoholen för DIN skull! (lika lite som den notoriskt otrogne kommer att sluta vänsterprassla, fast hen blivit påkommen för femtielfte gången)
Det spelar ingen roll HUR mycket DU älskar honom/henne, så kommer alkoholen ändå alltid att vara nummer ETT i hens liv..
När jag själv som nyvaken medberoende och nynykter alkoholist, var väldigt aktiv, så hade jag nog en besserwisser attityd som många (inte minst "alkoholisterna" retade sig på..)
Mitt råd var nämligen(och är fortfarande!) : Ta ditt pick och pack och dra! Lämna din alkoholist och låt honom eller henne slå i botten, ta ansvar för sitt drickande och rädda dig själv!
Men livet är inte så enkelt.. Många medberoende vill inte bli "räddade", vill inte rädda sig själva (eller sina barn..), för vi sitter fast i tanken att först och främst så ska alkoholisten bli nykter( räddas?)!
.. Sedan kommer allt, som genom ett trollslag, att lösa sig!
Människor som gång på gång, tar på sig de där rosa glasögonen, som man slitit av dem när man pekat på alla de stadier som man själv gick igenom..
Som ständigt kommer med alla de där ursäkterna som man hört tiotusen gånger..
- Men barnen är så små, så de förstår inte.. Dessutom är han ju så snäll mot dem och leker extra mycket med dem när han är nykter.. Jodå, jag betvivlar inte ett dugg att även alkoholister älskar sina barn och sin familj, och vill kompensera sina fyllor..( Hur många resor och utflykter har inte gjorts och hur många dyra presenter har det inte dykt upp efter en "period"?)
Min före dettas barn visste precis, hur de skulle få pappa att öppna plånboken efter ett rejält återfall, som "kompensation"!
Och varken de eller han ville se "mönstret", tvärtom blev de skitförbannade när jag talade om vad jag såg. Barnen för att de blev av med en möjlighet att få extra pengar och "alkoholisten" för att han skämdes eftersom det var så uppenbart.. Ja, barnen kände sig väl också "påkomna" i den här kohandeln.. ( som förresten återupptogs och fortfarande pågår sedan jag flyttade..)

- Men han är inte som alla andra alkoholister,( just HAN/HON är annorlunda!) för när hen är nykter så är hen världens mest kärleksfulla, smarta, snygga, trevliga, omtänksamma och generösa människa.. (att hen däremellan kan bli raka motsatsen, slätar man över och bortförklarar, ofta med ett: Jag får skylla mig själv, jag skulle nog inte ha provocerat men jag blev så arg..)
Dessutom så har hen ett ansvarsfullt jobb som hen sköter, så han sitter ju inte på någon parkbänk bland A-lagarna.. Och däremellan så är han fantastisk både på att snickra på huset, sköta trädgård och som älskare..
- Men nu har hen varit nykter i snart TVÅ veckor, så nu går det åt rätt håll ( ibland, när mannen/frun, tvingats gå på antabus..och inte kan dricka) Och sedan sorgen, frustrationen och förtvivlan när återfallen kommer på pärlband..
Varje gång tror man med en dåres envishet att NU, äntligen så ska han/hon ta tag i sitt drickande..
Nej, det kan de inte! För de är SJUKA! De kan INTE, hur gärna de än vill..
Den här sjukdomen har ett så starkt grepp om dem, så är de inte väldigt medvetna och motiverade själva, så kommer de inte att sluta dricka! (NEJ, det spelar ingen roll hur motiverad och stöttande DU är!)
Japp, det här låter verkligen nattsvart eller hur?
Det enda man som anhörig medberoende KAN göra, är att förändra sitt eget liv!
Ta ansvar för sig själv och sina barn (om man har några)
Planera för sitt EGET liv! Och det kan tyvärr innebära ett liv utan alkoholisten! Eller det innebär i 99 fall av 100 ett liv utan just den människan som är alkoholberoende, om du inte medvetet stannar kvar..
Medveten om att du lever med en alkoholist!
Medveten om att du har någon form av vinst med att stanna kvar.
Medveten om att din man/kvinna, INTE kommer att sluta dricka för din skull!
Skulle så ske, så går hen på "vita knogar", för det är ett beslut som MÅSTE komma från alkohlisten själv om det ska lyckas!
Jag har under lite mer än ett års tid, följt olika människor i deras kamp.. För det är en kamp, både för alkoholister och medberoende. Jag började att läsa i forumet långt innan jag började skriva själv..
Jag har sett "ältandet", offermentaliteten (som de flesta blir förbannade på om man petar på!) Och alla ursäkterna (jodå det finns både bra och dåliga sådana..)
Men jag ser väldigt få som lyckas ta sig någonstans.. (det är ofta ett väldigt snurrande mellan ruta ett, ruta minus två och ruta noll..)
En del påstår att de gjort ett "medvetet val" att stanna kvar och "kämpa"..?!
För vem? sig själva eller alkoholisten..?
Enligt mig, så försöker man fortfarande kontrollera en bit som man inte vare sig kan eller får bestämma över.. De som blivit medvetna om det här, är de som har störst chans att lyckas! (därmed inte sagt att det leder till att alkoholisten slutar dricka/blir nykter!)
Jodå, en alkoholist kan nog så bredvilligt med munnen stå och lova och försäkra att de vill sluta dricka.. Men sedan överlåter de "jobbet" på den medberoende..
I full förvissning (efter en massa år) att den medberoende inte går någonstans, utan snällt stannar kvar och sopar upp skärvorna efter senaste återfallet.. Tröstar, tycker synd om, gråter en skvätt.. efter att ha bannat och varit förbannade..
Kanske fixar en tid hos läkare eller beroendemottagning.. Bönar och ber hos arbetsgivare och vänner.. slätar över misstagen och sopar igen spåren så alkoholisten ska stå på ruta ett istället för noll.
Ja i sämsta fall så skiner hemmet nystädat och och alla tomflaskor undanplockade, barnen är nysnutna, vattenkammade och rena när socialen kommer på besök efter att någon gjort orosanmälan..
Den medberoende sitter där, med klumpen i magen och hoppas.. Den här gången så... NU måste väl hen fatta att det är "allvar" i alla fall..
Jodå, många gånger har hen fattat långt innan, att det är allvar.. men kan liksom inte hejda skeendet. Även om de förnekar det tom för sig själva så har de på sätt och vis sett katastrofen närma sig.
Och så här, kan det rulla på.. år efter år, antingen tills de sociala myndigheterna gått in och tvångsvårdat,( tagit hand om barnen, eller hotat med det..)eller den medberoende faktiskt fått nog och antingen sparkat ut alkoholisten eller flyttat..
Och alkoholisten då? Ja har hen inte fått en egen insikt och påbörjat en resa mot nykterhet med en egen motivation, så dricker hen än..
Inte ens då alkoholisten påbörjat sin behandling, är det någon dans på rosor. Ofta är det ett steg fram och två tillbaks i början. (en del lyckas aldrig ta sig ur sitt berioende) Det kan ta många år, innan en alkoholist är en "nykter alkoholist".. Och inte ens då är det säkert att förhållandet överlever..
Den medberoende måste ju tillfriskna från sitt medberoende också..
Titta på sina egna motiv och mönster!
Sluta skylla allt på "alkoholisten" och börja ta ansvar för sin egen bit av både förhållandet och sitt eget liv!
Och därmed låta bli att klåfingrigt styra och ställa som man varit van att göra.. För det är trots allt väldigt lockande, att få känna sig "duktig" (och smartare än sin alkoholist..)
Lev väl! Ta hand om er hur ni än gör. Jag har gjort mina val (och står för dem) Ni alla måste göra era och det som är rätt för er!
kramar/ etanolen <3

bra inlägg etanoldrift !!
Ett litet tillägg till de anhöriga som iaf flyttat från sin alkis : Ta gärna emot hjälp själva och jobba för att komma ur er egna medberoendesituation. Jag ser alltför många som tror att bara alkisen är borta så är problemet löst.