av Tummetott

Tummetott
lör, 2021-05-22 - 10:45

Jag antar att jag inte är ensam om att leva med en person som har den toxiska kombinationen av alkoholproblem och narcissistisk personlighet. Min man uppfyller många av kriterierna; orealistisk självbild, krav på ständig uppmärksamhet och beundran, behov av självhävdelse etc. När problem att hantera alkohol läggs till detta, då hopar sig svårigheterna. Att han någonsin ska söka hjälp är uteslutet. Det kommer inte hända. Att ställa honom mot väggen och ställa krav gällande alkoholbruket resulterar i utbrott och påföljande dagar med iskyla. Så det har jag slutat med och håller mig nu rätt neutral och det har gjort tillvaron lugnare.

Jag förstod rätt tidigt att något inte var helt normalt gällande min mans reaktioner. Men det är på senare år som det verkligen gått upp för mig vad det är fråga om. Finns det fler där ute med erfarenhet kring detta?

Nora81
lör, 2021-05-22 - 12:02

Ja, jag har erfarenhet av det och jag har uppfattningen om att det är ganska vanligt för alkoholister i aktivt missbruk att ha drag av narcissism.
De lever i en förnekelse bubbla och har samma försvar som en narcissist, lika egoistiska då allt handlar om de själv och alkoholen. Mm mm.
Det finns en del skrivet om det om du googlar på ämnet.
Mvh Nora

Hillevi
lör, 2021-05-22 - 12:04

@Tummetott - har haft en liknande story med mitt ex. Fast en annan sort av psykisk ohälsa, dock med inslag av narcissism. Alkoholen gick aldrig att ta tag i på något vettigt sätt - det var till slut alltid jag som skulle "lära mig att lita på" att exet kunde dricka normalt, vilket inte var med sanningen överensstämmande. Och på något sjukt vis var det jag som skulle få utskällningar efter att exet betett sig illa. Jag som skulle be om ursäkt, typ. Höll mig till slut just neutral, men registrerade förstås fyllor och beteende och hur det slet på mig.

Nu ligger vi i separation (väldigt nytt) och alla personlighetsdrag spelas ut - noll omsorg om mig, allt rörande egen vinning och eget välbefinnande. Relationen går s.a.s. igen även i separationen. Tröttsamt och slitsamt. Men GLAD att förhållandet är över, och jag har inte saknat ex-sambon en enda sekund faktiskt. Känner mig på så vis befriad och ser fram emot ett liv utan alkoholproblem och kraftig psykisk ohälsa. Ser fram emot att få ha mig, mitt, mina viljor i centrum för första gången på många, många år. Lära känna mig själv igen.

Jag önskar dig allt gott och vackert.

Mammatill2
lör, 2021-05-22 - 21:35

Hej
Har precis hittat hit och det är så skönt när man får läsa andras berättelser.Självklart sirligt men att få läsa att man inte är ensam. Lever själv med en sambo och beteende känd väl igen. Däremot har jag varit dålig att ställa honom emot väggen för saker han sagt eller gjort så borde det vara självklart att sluta med alkoholen det ska inte behövas säga... Vill lämna men är så svårt

Anna12345
lör, 2021-05-22 - 23:00

Hej
Känner igen det beteendet. Ställde min man mor väggen i går (igen) och han går i gång på en gång. Skriker att jag aldrig säger eller gör något för honom. Bara kräver en massa. Jag tycker aldrig synd om honom. Han blir sån offerkofta när jag tycker att det dricks för mycket. Jag drar mej för att säga något, han blir såå arg.
Men jag kan inte vara tyst längre, det går inte längre. Snart kommer det ett ultimatum, men jag är så rädd för vad jag startar då 🙁

Hillevi
sön, 2021-05-23 - 11:27

@Mammatill2 - vet inte om det är min kommentar ang separationen du tänker på? Jag kände hur som att jag inte kunde andas i relationen, att jag verkligen själv höll på att gå under och att det ställdes på sin spets: antingen sambon eller jag. Jag hade inga energidepåer kvar att mata in i sambons kaos. Och jag hade någonstans att ta vägen. Hade inte "medvetet" tänkt så, men kanske undermedvetet - eftersom jag visste att helvetet troligen skulle bryta lös i samband med ett lämnande var det viktigt att det fanns/finns en trygg plats. Det visade sig vara klokt då exet nu går bananas på alla tänkbara vis. Men jag ångrar inte, trots allt jobbigt, en sekund att jag lämnade. Det beslutet känns bergfast och beror troligen på att jag till slut bara kände mig utnyttjad och inte älskad, och att jag upplevde mig mer som skötare än partner. Heja till alla oss som kämpar! <3

Livrädd igen
sön, 2021-05-23 - 12:08

@Tummetott Jag har insett att jag har levt i alldeles för många år tillsammans med en sådan man. Normaliseringsprocessen fungerar så att man hela tiden flyttar fram gränsen för vad man egentligen tycker är okej. Jag vet inte längre vem jag var innan jag träffade honom. Jag har läst mycket om detta för att försöka förstå mina egna reaktioner och mitt agerande. Jag har försökt att lämna honom 4-5 gånger de senaste 15 åren. Nu har jag haft egen lägenhet i ungefär ett halvår, men varje dag är en kamp. Han säger att han dricker mycket mindre (vilket är konstigt eftersom han egentligen aldrig erkänt att han har haft problem), han vill att jag kommer hem igen. Jag har alltså lämnat ett underbart hus på landet med eget stall. Nu bor jag i en etta och hyr in hästarna orimligt dyrt. Det känns hemskt eftersom jag har ett eget stall. Jag har i princip bara mina kläder med mig. Jag har lånat ihop lite möbler och husgeråd för att överleva. Han sitter kvar som om ingenting har hänt och ser sig själv som ett offer. Anledningen till att jag var tvungen att återigen lämna honom var att han försökte strypa mig. Han tog ifrån mig telefon och bilnyckel så att jag inte skulle kunna ta mig från huset.
Problemet just nu är att jag är så fruktansvärt ensam och rädd. Jag har nästan inga vänner, han har isolerat mig under alla år. Så han är nästan den enda som jag pratar med. Jag har läst mycket om traumabindning och inser att jag är helt fast i det. Jag har kontakt med både psykolog och psykoterapeut för att försöka stärka mig och lyfta blicken. När jag beskriver hur min vardag har sett ut så har jag nästan fått dem att gråta. De försöker få mig att förstå att man inte behandlar en annan människa på det sättet. Speciellt inte någon som man säger sig älska över allt annat. Han är inte beredd att försöka söka hjälp för han anser att psykologer bara är skitsnack. Och han har ju dessutom inga problem. Han tycker att det är jag som agerar konstigt och vore det kanske inte bättre om jag la in mig på psyket? Allt detta för att jag kände att det tog tvärstopp, hela min kropp började protestera. Jag kunde verkligen inte vara kvar under samma tak. Ändå känns det som att jag har förlorat allt. Och jag skäms för att min perfekta fasad har rasat. Det känns dessutom som att många i omgivningen tar hans parti och tycker synd om honom. Mig är det ingen som pratar med, jag är alldeles ensam. Men jag lever. Och mycket värre än så här kan det knappast bli. Just nu sitter jag inlåst i min lägenhet för han har varit utanför min dörr tre gånger denna veckan. Nu skickade han sms och säger att han är på väg ner till mig och undrar om jag släpper in honom.

Livrädd igen
sön, 2021-05-23 - 21:14

@Tummetott Nej, jag har inte anmält det. Jag tänker inte utsätta mig för polisen en gång till. Varför vill man inte anmäla? Jo, det ska jag berätta. Den 21 april 2020 fick jag nog av att bli slagen, knuffad, spottad på och fasthållen. Ifråntagen telefon och nycklar men hann som tur var få iväg ett mess till en kompis som fattade allvaret. Hon tog kontakt med hans anhöriga som kom och räddade mig. Jag kastar mig i bilen och åker raka vägen till polisen. Där sitter jag i två timmar och berättar vad jag har blivit utsatt för. Sedan får jag klä av mig och de ska fotografera mina skador. Sedan säger de att antingen åker jag till akuten direkt och ber dem dokumentera eller så bokar jag en tid på min vc morgonen efter. Kul att ringa det samtalet och berätta varför jag behöver läkare för att dokumentera.
Tyvärr flyttade jag tillbaka ett par månader senare. Jag tror att jag var tvungen att se med egna ögon att det är som alla säger - det kommer att bli värre. Och det blev det, med bl.a. strypningen. Dagen jag flyttade blev det katastrof. Jag tog med mig några för honom okända människor och han attackerade med ett järnrör. Polisen på plats hyfsat snabbt och fick stanna kvar så att jag fick med mig hästar, kläder och medicin.
Ett par veckor senare får jag bilder på sms, han har börjat kasta ut mina saker i trädgården. Jag ringer polisen och frågar vad jag ska göra. De säger att jag ska ta med mig någon och åka dit. Jo, men det vet ni ju hur det slutade senast, tyckte jag. Då säger poliskvinnan "då får du åka dit själv, men du behöver ju inte kliva ur bilen innan du vet vilket humör han är på". Blir han hotfull så får du höra av dig. Jo, men jag lär nog inte hinna larma... Jag blev så fruktansvärt provocerad att jag faktiskt var på väg att åka dit ensam. Jag tackade henne för ingenting och sa att nu är det på deras ansvar. Som tur var så sansade jag mig.
När det beträffar anmälan jag gjorde för drygt ett år sedan så har jag ännu inte hört något från polisen, honom har de överhuvudtaget inte pratat med. Så svaret är NEJ, jag tänker inte utsätta mig för att göra fler anmälningar. Kvinnojouren har dessutom varit i kontakt med polisen och berättat för dem att han förföljer mig och trakasserar mig. Men de har hittills inte lyft ett finger.

maräng
mån, 2022-09-12 - 09:32

@Livrädd igen Jättestarkt av dig att bryta dig loss! Det enda som hjälper är total avhållsamhet från den personen som beter sig så som din ex. Nu är det viktigaste att du bryter isolationen och att du pratar och tar kontakt med andra människor. Det är det värsta att man oftast bara har honom att prata med och han är sjuk. Det är svårt men du måste ! Det finns människor som vil dig väl och som kan hjälpa dig om du bara ber om hjälp.

minresamotlugnet
lör, 2022-09-24 - 13:15

@Livrädd igen

En mardröm. Men du har tagit dig bort från honom (även om han dröjer sig kvar). Enda rätta vägen o tyvärr till ett högt pris - men fler år med en person som är så psykiskt instabil o får dig att må dåligt…nej. Du som alla är värd att inte behandlas så.

Styrka ❤️