Jag tog klivet o lämnade hemmet med dottern, kontaktade soc och bad om hjälp vill skydda mitt barn från att leva i pappans alkoholism.
De ringde upp mig igår eftermiddag o ska starta upp en utredning om förhållandena hemma hos honom. Även hjälpa till att hitta lägenhet som är mer eller mindre omöjligt där jag bor. Blandade känslor o många tankar som far runt i huvudet, ett under att jag lyckades somna igår. Tryck över bröstet o rädsla över vad komma ska.
Vet att det är oundvikligt att blanda in soc då jag definitivt inte tänk gå med på varannan vecka liv som han slängt ur sig förr att vi ska ha. Inte en chans när han dricker varje dag o han anser att det är okey att dricka i alla läge.
Vi ( han o jag) har bestämt att träffas idag för att jag ska klargöra för honom att det är slut o vi flyttar på riktigt. Senast i helgen sa han på fyllan framför dottern att jag ska ut, jag svarade - ja jag ska men ta inte detta nu när x är här. -Får hon inte höra att hennes mamma är hemlös.
Då tog jag x i handen hjälpte till att få på henne skor o ytterkläder sen drog vi.
I söndags eftermiddag hade han nyktrat till o då ville han ha hem oss o jag behövde inte flytta. Tycker att det känns ärligast att ta det face to face att vi inte kommer tillbaka. Men nu börjar det kännas väldigt jobbigt att träffas hans hemmaplan.
Nu har vi inte varit borta så länge men hur många ggr har han hör av sig o velat ha kontakt med sin dotter tror ni? NOLL.
Behöver hämta mer kläder, ja egentligen tömma det som är mitt (vilket inte är mycket) o dotterns kläder o saker så att jag kan ge tillbaka nyckeln. Känns inte rätt att smyga dit o göra det när han jobbar men vill ju inte ha honom över mig när jag gör det iheller. Ååå vad är rätt?!?!
Rädd att jag ska förlora hans familjs sidas stöd nu i och med soc utredningen. De är ju medvetna om hans drickande även om de inte har samma insyn som mig.

Många många tankar till o känslor. Detta blir en hemsk kamp men den enda rätta. Dags att börja leva o inte bara överleva.

Leva inte bara överleva det är väl vad vi anhöriga hela tiden kämpar med. I mina ögon har du gjort allt rätt. Är det möjligt att uttrycka för hans familj vad du skriver här dvs att du är rädd att mista dom. Kanske bär dom på samma rädsla att mista sitt barnbarn.

När du hämtar saker kan någon följa med dig? Du har vänt dig till soc och i och med det har du tagit ditt föräldraransvar, något man annars kan ifrågasätta. På rätt väg även om det är jättejobbigt. Sist vill jag tipsa om Melantonin, ett sömnhormon du kan ta vid behov. Ingen sömntablett utan vad kroppen självproduerar. Lättare att somna och ingen " baksmälla.

@gros19 Tack Ja visst är det så.
Fick Messenger meddelande från honom att ja det var ju också ett bra sätt att lösa det på. ( han har fått samtal från soc att det ska öppnas upp en utredning, han var inte glad).
Fick därefter ett meddelande att nu har hon ingen pappa för han tänker inte gå på meningslösa soc möten.

Pratade dock med soc precis som sade att han gått med på ett möte.

Letar lägenhet som en galning måtte något dyka upp snart.

Hej Längtarbort!

Vill bara kika in och säga att din historia berör verkligen. Du kom till den punkten att du tog din dotter i handen och gick ut genom dörren. Vilken kraftfull symbol för en annan riktning där dina och din dotters behov får stå i centrum. Hoppas att ni snart får ett ställe att Längtahem till, och en trevlig helg!

@Kristoffer Tack så mycket. Nu kan livet bara bli bättre för dottern o mig. Är redan bättre även om vi är inneboende just nu.
Något som sårar mig är att hans familj inte hört av sig på något sätt för att höra hur det är med dottern, hur hon har tagit det hela som hänt nu. Total tystnad. Det hade jag inte väntat mig.
Trevlig helg!

@Längtarbort - ni kommer att få ett eget hem att komma till ro i, därom är jag förvissad - för nu skaffar du er de riktiga förutsättningarna för att kunna få det. Själva grunden. Det är ingen liten sak. Och det kräver mod. Jag önskar er bara allt gott, riktigt och vackert. Styrkekram!