Har min sambo ett alkoholproblem?

Profile picture for user AnhörigaAnna

Jag har varit tillsammans med min sambo i snart ett år. Alkohol har alltid varit en del av vårt gemensamma liv, men där jag dricker kanske ett glas vin 2-3 gånger i veckan dricker han 2-3 glas vin dagligen och gärna en öl. Han har inga problem att köra bil efter ett glas. Han blir i stort sett aldrig full, har sett honom onykter en gång efter en blöt kväll med killgänget, så det är inte hans beteende jag reagerar på utan mängden. På senare tid också att vi inte kan göra något utan alkohol. Ska vi ut och vandra måste vi packa whiskey, när vi var i karantän fick kompisarna leverera öl. Jag tog upp min oro ganska tidigt i förhållandet och först blev han lite sur men slutade sedan dricka under veckorna en period (ffa för att minska på kalorierna) men började sen igen. Om jag säger något nu blir han bara arg och tycker att jag tjatar, att jag kallar honom alkoholist och insisterar sedan på att han inte har något problem. En gång skrek han på mig att jag var självisk när jag inte vill åka och köpa vin och åkte sen ifrån sitt jobb för att handla.

Jag känner mig kluven. Jag är inte säker på att han är beroende men han har absolut ett riskbeteende. Vi har inga barn men jag älskar honom och vi har planerat för ett liv tillsammans. Jag tror inte han kommer ändra sig, så antigen får jag släppa min oro och sluta tjata, annars kan vi nog inte fortsätta tillsammans.

Är det någon som känner igen sig? Är det här ett problem eller mer normalt? Kommer det bli värre? Berätta gärna om era erfarenheter!

Profile picture for user Ad libitum

Att Din sambo kör bil när han druckit alkohol är oroväckande och att alkohol är så nödvändigt i så många sammanhang borgar för återkommande problem tror jag. Alkoholberoende kan förstöra det man tror är äkta kärlek och de bästa,finaste visionerna om det ultimata förhållandet. Jag skulle nog säga: Bryt! Innan det går för långt! Ni har inte varit ihop så länge ... det blir bara svårare med åren att bryta en invand relation. Att satsa på att skaffa barn med någon med sådana vanor är inte heller att rekommendera - tyvärr! Med stort beroende av alkohol och med inneboende aggressioner kan Din partner bli livsfarlig - välj en annan väg medan Du kan!

Profile picture for user Tummetott

Du planerar en framtid med en man som redan visar upp mycket oroande beteenden. Man intalar sig gärna att det kommer bli bättre. Det finns ju så mycket positivt också, och man älskar honom. Han kanske lovar att skärpa sig, ta det lite lugnare, och tiden går och barnen kommer. Det blir inte bättre. Sakta går spiralen nedåt och själv faller man in i medberoendet (den insikten kommer dessutom långt senare).

För att kunna fortsätta med denna man ser du som enda utväg att sluta tjata och oroa dig. Enligt min erfarenhet så kan det fungera för att få ett lugnare förhållande. Men problemen kommer inte stanna på den här nivå. Med all sannolikhet kommer beroendet fördjupas. Och det oavsett vad du gör. Det är missbrukaren själv som måste komma till insikt för att något ska ändras. För många kommer aldrig den insikten och vi andra hänger med ner i djupet.

Jag är ledsen, men jag ser inget lyckligt slut här. Du kan förstås ställa ultimatum, men när löftet sedan bryts och ni har ett liv och en familj tillsammans, då blir det SÅ mycket svårare.

Profile picture for user Ishavet

Hej Anhöriga Anna!

När jag läser det du skriver vill jag instämma i det tidigare personer skrivit. Ja, det du beskriver är ett problem skulle jag säga. Jag insåg att min man hade alkoholproblem när vi fick vårt första barn. Han hade whisky i en vattenflaska i garderoben på BB och hemma sedan var han full mer än nykter första bebistiden. Vi hade bara varit tillsammans i åtta månader när jag blev gravid. När jag såg tillbaka på de åtta månaderna kunde jag se tecken som jag hade blundat för. Idag, tio år senare, kämpar vi fortfarande med hans drickande. Och det trots att han själv kommit till insikt och velat sluta flera gånger.

Jag känner igen mig i hur du beskriver dina valmöjligheter. Ungefär så har jag tänkt också. Att antingen får jag sluta försöka få honom att sluta och acceptera hans drickande eller så får jag lämna honom. Men trots att jag inte kan acceptera hans drickande är jag kvar. Vi har framför allt två underbara barn tillsammans men också djur, hem, företag och ett helt liv tillsammans… det gör det så svårt.

Så, vad jag egentligen mest vill råda dig till är att verkligen lyssna inåt. Lita på din oro. Lita på din egen känsla. Bygg familj och hem med någon som ger dig trygghet. Alkoholproblematik är inte tryggt.

Profile picture for user Ishavet

Och en sak till! Jag glömde skriva att jag tycker att jag skriver med sådan säkerhet i mitt svar till dig. Men jag har tvivlat väldigt mycket på mig, på min mans drickande och på om det är jag som överdriver. Det gör jag fortfarande. Den person på Alkohollinjen som jag pratade med idag sa att det är vanligt att man tvivlar, undrar över vad som är normalt och om det är man själv som överdriver.
Jag vill också säga att jag förstår att det är svårt för dig om du bestämmer dig för att lämna. Att lämna den man älskar är smärtsamt, oavsett om man har barn eller inte.

Profile picture for user rödstjärna

Jag känner igen mig oerhört i ditt inlägg. Jag betvivla och betvivlar fortfarande idag om det är jag som överdrivit och att beteende faktiskt är ”normalt”. Jag försökte länge acceptera att vi hade extremt olika alkoholvanor, men tillslut gick det inte.
Jag tycker man ska själv tänka över hur man vill leva och under vilka omständigheter. Antar att dina tankar ofta kretsar till din partners alkoholbruk. Inser han själv inte sina risker, och väljer och vill göra något åt det så är det upp till dig om du vill fortsätta leva i denna relation. Vill han leva med dig och inte har några ”problem” borde det inte vara svårt att prioritera dina önskemål... Det är svårt när hjärnan och hjärtat vill olika saker. Men som ovanstående säger, det är inget sunt förhållande att leva i oro och som ständigt innehåller alkohol. Jag känner med dig och hoppas det löser sig fint för dig oavsett hur.

Profile picture for user annbe20

Känner en stor oro när jag läser ditt inlägg. Tror egentligen att du vet svaret inom dig. Denne man ger mig negativa vibbar på flera sätt Dels hans konsumtion (som troligen är större än du vet el ser), dels hans agerande emot dig. Tyvärr så tror jag absolut inte ni har ngn framtid ihop, bryt med honom Jag är snart 70 och har livserfarenhet. Tag din oro på allvar!

Profile picture for user Åsa M

Om du tycker att det är ett problem så är det ett problem. Frågan är om han håller med och om ni kan enas kring vad som är "normalt". Han ansvarar ju för sitt eget beteende och om jag har lärt mig något av en relation med en alkoholist så är det att det är alkoholen som bestämmer över honom, men inte över mig. Jag njuter av lugnet sen vår relation tog slut. Behöver aldrig stressa och ha ont i magen av hans fyllekaos om nätterna, räkna vinglas, räkna tomflaskor, oroa mig över hans psykiska hälsa.
Jag hoppas du hittar lugnet också och att du inte låter sig dras ner i det där helvetet...