Pappas drickande

Hej.
Jag är trött på min pappa.

Sen jag var liten kommer jag ihåg att han blev full vid tillställningar, mamma blev aldrig det. Mitt minne är att ”nu ska jag ty mig till mamma”. Det hände även hemma, typ några whiskey i soffan, och han somnar. Han blir aldrig arg eller fysisk, bara trött och sluddrar.

Som ungdom såg jag på typ midsommar hur han var väldigt full. Ofta mycket vin till middagar, som slutar i lite sludder. Och som vuxen sa jag till slut ifrån, innan vi fick barn. Nu har jag inte sett det på ca 4 år (han har respekterat min vädjan om att inte behöva se det typ...) men fick tyvärr uppleva det igen i fredags.

Ska tilläggs att jag upplever mig ha samma problem med alkohol, kan aldrig avgöra riktigt vad gränsen går efter ngr glas, och därför dricker jag INTE. Jag har tagit ansvaret.

Jag känner mig alltid lite larvig, pga han aldrig gjort något mot oss (jag har två syskon) eller mamma. Men känner samtidigt en så stark känsla av äckel och svek, blandat med lite oro och ilska. Jag blir arg över att han tycker att det är okej att vara så med oss. Att han utsätter mig för sånt som att ”säga ifrån när han ska köra bil dagen efter”. Och ilska över att mamma inte säger något, låtsas som inget och blir extra social.

Ush.

Vad skulle ni gjort? Jag vill sätta mig själv först just nu, och kanske bara strunta i honom, men måste träffas pga planerade saker. Vad säger jag?

Har någon en liknande erfarenhet?
Tack för att detta forum finns!

Profile picture for user Tröttiz

@js91
Du skriver att du känner dig larvig, reagerar på det. Uppenbarligen mår inte du bra av det som du har och har haft kring dig.

Jag har inte haft en förälder som druckit, "bara" ex och vänner. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte satte gränser för mig själv och höll dem.
Nu mår jag inte bra ... Gränser för sig själv vad man orkar med, vad man tycker känns okej och inte. Jag har varit alldeles för snäll för mitt eget bästa. Snälla, var inte det. Lyssna på vad du behöver. Man kan inte påverka någon annans drickande. Tyvärr. Men man kan göra saker som påverkar ens eget välmående på längre sikt.

Angående din mamma känner jag att hon blivit mycket medberoende, hon har som invaggats i hans fyllesnurr och börjat tänja på gränserna och inte ser "klart".

Kram. 💕

Profile picture for user rödstjärna

Jag förstår dig. Jag är uppväxt med en alkoholist till pappa. Det jag minns var att Han var mycket frånvarande, följde inte med på saker och drack i källaren. Tillslut åkte han på behandlingshem. Kom ut därifrån och lämnade då min mamma. Han var nykter några år sen börja annat missbruk bla tabletter. Vad jag har lärt mig är att prioritera mig själv först. Att jag ska må bra, och mår jag inte bra att han honom i mitt liv periodvis är det så. Han har styrt så mycket och gör fortfarande över hur jag och mina syskon mår. Har du funderat någon gång att kanske prata med någon terapeut eller liknande? Det e till mycket bra hjälp och bra vägledning att ”få rätt” på sina tankar och hur man ska bemöta.