Hej.
Jag är trött på min pappa.
Sen jag var liten kommer jag ihåg att han blev full vid tillställningar, mamma blev aldrig det. Mitt minne är att ”nu ska jag ty mig till mamma”. Det hände även hemma, typ några whiskey i soffan, och han somnar. Han blir aldrig arg eller fysisk, bara trött och sluddrar.
Som ungdom såg jag på typ midsommar hur han var väldigt full. Ofta mycket vin till middagar, som slutar i lite sludder. Och som vuxen sa jag till slut ifrån, innan vi fick barn. Nu har jag inte sett det på ca 4 år (han har respekterat min vädjan om att inte behöva se det typ...) men fick tyvärr uppleva det igen i fredags.
Ska tilläggs att jag upplever mig ha samma problem med alkohol, kan aldrig avgöra riktigt vad gränsen går efter ngr glas, och därför dricker jag INTE. Jag har tagit ansvaret.
Jag känner mig alltid lite larvig, pga han aldrig gjort något mot oss (jag har två syskon) eller mamma. Men känner samtidigt en så stark känsla av äckel och svek, blandat med lite oro och ilska. Jag blir arg över att han tycker att det är okej att vara så med oss. Att han utsätter mig för sånt som att ”säga ifrån när han ska köra bil dagen efter”. Och ilska över att mamma inte säger något, låtsas som inget och blir extra social.
Ush.
Vad skulle ni gjort? Jag vill sätta mig själv först just nu, och kanske bara strunta i honom, men måste träffas pga planerade saker. Vad säger jag?
Har någon en liknande erfarenhet?
Tack för att detta forum finns!