Personlighetsförändring

Profile picture for user Ad libitum

Jag har levt med en man i 22 år. En gång var jag tvungen att ringa 112 pga honom. Han var berusad och tryckte ner mig mot golvet, höll för min mun och därefter sparkade ut mig i kalla natten på gårdsplanen vid vårt torp i Norrland. Han sa att han inte ville ha mig där och struntade fullständigt hur jag skulle ta mig därifrån. Min mamma hade nyligen dött efter tre års fruktansvärt lidande i cancer och stroke. Jag var alldeles i början av ett långt sorgearbete... Min man höll för dörren så att min dotter som var 12 år inte kunde komma ut till mig. Hon stod där inne huset och grät,,,till slut ringde jag polisen och det var oerhört skönt när de kom! De körde mig o min dotter till ett hotell i en närliggande stad. Hela natten ringde min sambo på mitt mobilsvar och bad mig tala om var vi var! Jag svarade inte. Vi tog tåget därifrån nästkommande dag! Det här är snart 10 år sen men händelsen sitter djupt inom mig som en tung sten - vi bo fortfarande ihop - nånstans är jag rädd för honom - han dricker till o från och när han gör det kommer Mr Hyde fram.. det är kusligt och ibland känns det som om jag håller på att bli galen.. jag inbillar mig också ibland att något ska hända.. att han blir min död..det är så mycket jag skulle behöva förklara men jag vill i a f uttrycka min sympati och förståelse för alla Er som kämpar därute med att ha svårt att ta steget ut ur destruktiva förhållanden! Det är svårt! Man vänjer sig vid att bli förnedrad och förminskad som människa. Man tror till slut att att allt är ens eget fel... och man hittar bara fel på dig själv.. det tar aldrig slut känns det som... vem är jag och vart är jag på väg.. har ofta självmordstankar... jag vet att jag borde gå min väg.. jag borde... men modet sviker mig.. jag är också rädd för mörkret och ensamheten...Tack för om någon kan stötta och att någon orkar ta del av en människas sorgsna öde - 🙏

Profile picture for user Li-Lo

Hej Ad libitum

Spännande nick. Kanske är det ett utryck för den skrämmande och överhängande rädsla du lever under, att vara i en annan människas "godtycke" eller är det möjligen ett ställningstagande om att återta ditt eget självbestämmande?

Du beskriver händelsen så detaljrikt att det blir tydligt att det är något inetsat i ditt minne. Ibland är det inte helt lätt att veta vad en ska göra med en sådan upplevelse. Utan bearbetning riskerar det att traumatisera i en annan del av vårt inre kan det bli ett motiv till förändring. Ett tips är att ringa Kvinnofridslinjen (020 505050) för att reda i det. Kanske har du redan gjort det?

Att du börjar skriva här är kanske något nytt, att berätta? Att tala utifrån ditt perspektiv.

Du är varmt välkommen och jag hoppas att du får många svar av andra, du är inte ensam.

Allt gott
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Backen123

Jag lider med dig, denna rädsla ska ingen behöva ha alls någonsin. Men jag har kommit fram till att den genomgående känslan i förhållande till en alkoholist är rädsla. Pratar du med andra om din situation, jag lovar dig att om du börjar berätta för nära så kommer du få ett sånt stöd så att du sakta men säkert blir starkare. Man blir starkare av gemenskap. ❤ och det tips som jag fick och som jag använde mig av innan jag gick det var att börja drömma om hur jag ville ha mitt liv, om jag skulle flytta hur skulle det då se ut....