Gravid med smygsupande sambo

Profile picture for user preggo2021

Min sambo och jag har varit ett par i drygt två år nu. För ett år sen köpte vi hus ute på landet och nu är jag gravid, det är tre månader kvar tills bebisen kommer. Min sambo är en fin person på alla sätt. Alltid omtänksam och snäll och vi kan prata om allt. Jag känner mig trygg med honom och lycklig över det liv vi håller på att bygga upp. Men - och det är såklart därför jag skriver här - jag har kommit fram till att jag aldrig någonsin kommer kunna lita på honom när det kommer till alkohol.

Under det första året vi var tillsammans upptäckte jag att min sambo drack i smyg. Vi pratade om det eftersom jag kände mig sårad över smygandet och över att jag oroat mig över honom - jag trodde att han var sjuk eftersom han blev så slö och började sluddra utan förklaring. Han lovade att sluta smygdricka och gjorde säkert det ett tag också.

Sedan dess har smygandet återkommit flera gånger. Varje gång har han blånekat fram tills att något inträffat som bevisat motsatsen, t ex att jag hittat flaskor. En gång körde han till och med i diket med bilen. Varje gång har jag blivit sårad/ledsen/förbannad och varje gång har han lovat att det är slut med drickandet och hållit upp tillräckligt länge för att jag ska släppa det och känna att allt är bra igen. Men nu har det hänt så många gånger att jag inte kan tänka så längre.

Mitt mest konkreta problem nu är att jag inte vill att han ska vara föräldraledig ensam med vår bebis om han inte visat att han kan vara nykter. Han säjer att han aldrig skulle dricka när han passar barnet men som sagt - jag litar inte ett dugg på det han säjer när det kommer till alkohol så jag vet inte hur vi ska göra med den saken.

Det sorgliga är också att mitt förtroende för honom minskar för varje gång smygdrickandet upprepas och det förstör vår relation, oavsett hur fint det är mellan varven. Nu har jag börjat bli kontrollerande och orolig och får t ex ångest varje gång han inte kommer direkt hem från jobbet för att jag tror att han åkt till systemet. Jag ser mig själv som tolerant och öppensinnad och vill verkligen inte vara den tjatiga och tråkiga flickvän jag förvandlats till, och jag vill inte att våra förhållande ska förstöras pga de här rollerna.

Min sambo har skapat ett konto här på alkoholhjälpen nån gång förra året men smygsupandet har fortsatt sedan dess. Han säjer att han är aktiv här nu också men jag förstår dels inte vad det innebär och tycker inte det verkar hjälpa. Jag förstår inte heller vad jag kan göra mer än att berätta om min egen upplevelse för honom och be honom ta hjälp att komma ur sitt beroende. Det verkar inte heller hjälpa, fast att jag vet att han samtidigt är rädd att förlora både mig och bebis och hus om det går för långt. Han verkar tro att varje gång han råkat falla dit igen var sista gången.

Mina vänner vet om hur det är och jag kan prata med dem om hur jag mår. Borde jag berätta för hans familj och för hans vänner för att han ska kunna få stöd av dem? Han verkar inte kunna prata med dem själv, eftersom han skäms för mycket... Jag har inte lust att vara mamma åt en vuxen man, men samtidigt är jag så rädd att hans alkoholproblem ska öka och vill hjälpa honom.

Detta blev långt, men det var väldigt skönt att få skriva ner allt oavsett hur många som orkade läsa hela vägen ner. Kanske någon mer känner igen sig i det, kanske någon har råd?

Profile picture for user Sisyfos

Ja, jag känner igen beteendet, men jag var den som smygdrack i vårt förhållande. Logiken när man är den som dricker är obefintlig. Det kanske inte är exakt samma för din sambo men så här var det för mig:
Jag ljög - även när det var rätt uppenbart. Det är så jäkla pinsamt att bli påkommen och det fanns ju en chans att jag inte skulle behöva stå för det då… att det inte skulle bli upptäckt. Men just när jag var påverkad och fick frågan ljög jag nästan jämt. Väldigt, väldigt pinsamt. Ibland sa jag som det var men ofta inte. Till viss del fanns kanske en kick av själva smygandet också.., att göra något förbjudet.
Nu några frågor, dricker din sambo öppet också hemma? Jag tror att han borde sluta med all alkohol en längre period. Det är svårt att få stopp på, och på sätt och vis är kanske det här smygbeteemdet ännu svårare att få stopp på eftersom man förnekar att det finns även för sig själv. Och beroende på vad du skriver så känns det som att han har rätt svåra problem.
Jag var också helt övertygad om att jag skulle och kunde sluta. Kunde säga så en dag och när det var som sämst dricka några timmar senare. Helt galet. Man blir som besatt av tanken på att dricka. Så ljuger… ja, uppenbarligen ibland under rus, men måste det vara en lögn i era samtal att han tänker sluta, nej det tror jag inte. Det är en märklig känsla när man inte riktigt bestämmer själv. Så kan du lita på att han inte dricker med ert barn? Jag var ansvarsfull 99 gånger av 100, tror jag, men ibland var det autopiloten som slog igång och jag drack fast det var så jäkla olämpligt. Din man har redan kört i diket. Kör man full har man passerat ett antal gränser. För min del hängde oförmågan att stoppa det här ihop med allvarlig järnbrist. En besatthet som är rätt omöjlig att stoppa. Särkilt när jag var trött. Jag förstod inte mig själv och försökte hitta förklaringar. Det behöver ju inte vara nån sån brist i din mans fall men beroende på hur ofta han dricker så behöver han göra olika saker. En sak som man ändå ska se positivt med smygandet är att då finns det en medvetenhet om att det inte är bra att dricka. Annars skulle han göra det öppet. Eller så skyller han på dig, det är i så fall värre för då saknas insikt.
Han medicinerar troligtvis med alkohol av en eller annan anledning. Sämsta medicinen, eftersom den bidrar till ångest och oro, vilket ibland är det man försöker medicinera.
Vad säger han själv om att berätta för familjen? Jag tänker att du kan sätta ner foten på ett eller annat sätt. Söka hjälp är kanske ännu viktigare. Han måste få ett stopp. Den där besattheten man får av alkohol är läskig och det eskalerar. Det blir mer och mer. Med det inte sagt att han faktiskt när han lovar och svär inte är 100-procentigt ärlig där och då. Kanske vet han att han ljuger, kanske tror han det han säger. Många inne på beroendesidorna lovar sig själva dyrt och heligt varje morgon och dricker på kvällen. Jag förstår att lögnerna är väldigt tärande, men de är också en del i problematiken och sjukdomen i sig. Vet inte om du fick nåt råd i slutändan, jag har slutat i alla fall, så lite hopp kan du kanske få,

Profile picture for user preggo2021

Tack @Sisyfos, det ger faktiskt hopp. Vi har landat nästan där du föreslog nu efter senaste gången. Innan dess kom vi överens om att allt var okej så länge han bara inte smög med alkoholen eller lurade mig, men det slutade bara med att han drack mer och oftare för varje gång, och sen kom smygflaskorna tillbaka i alla fall. Efter det har vi bestämt att han inte ska dricka alls här hemma med mig eller när han är själv. Jag dricker ju inte heller något pga graviditeten och vi är hemma i stort sett jämt pga pandemin. Däremot ”får” han dricka i sociala sammanhang, t ex när han träffar sina kompisar. Det händer inte mer än max någon gång i månaden, jag hoppas att det ska funka men vem vet.

Han säjer själv att han inte riktigt förstår varför han börjar igen. Hans smygdrickande tog fart under en period i livet när han mådde dåligt och självmedicinerade mot ångesten han hade då, men han verkar liksom helt enkelt ha tagit med sig beroendet efter det. Han säjer att han egentligen är lycklig nu och är uppriktigt ångerfull och ledsen över hur det här påverkar mig och vårt förhållande. Någon gång har han åkt till systemet för att han haft en dip och känt sig orolig över något, men oftare verkar det mer ha varit nånslags diffus känsla av att vilja bli lite full - helt enkelt. Eller för att fira att det är helg, eller för att det är sol, och för att det gör honom mer kreativ...

Jag tycker det är så svårt att veta vad jag ska göra mitt i allt detta. Satt ner foten har jag gjort, och jag känner att jag når fram och att han tar det jag säjer på allvar. Men osäkerheten och rädslan att det kommer hända igen försvinner inte för det. Jag vet ju att det inte är logiska beslut utan impulser och beroende som driver honom. Han har föreslagit att jag ska kolla hans kontoutdrag en gång i veckan. Det verkar vara en drivkraft för honom att göra rätt, men för mig känns det mest som att jag blir mamma till min partner och mina misstankar och min rädsla att bli lurad minskar inte av att ”få” kontrollera mera.

Men, kanske kan jag inte göra mer, utan får försöka lämna över det till honom och hoppas att han reder ut det på sitt sätt. Om det upprepas igen kanske jag kan få honom att söka hjälp hos någon psykolog. Vad finns det för olika program/metoder för att sluta dricka egentligen? Gruppmöten, typ AA, känns spontant inte som ett alternativ för honom.

Profile picture for user Sisyfos

Måste bara säga att du beskriver en problemdrickare som inte är så vanlig här på anhörigsidorna. Här beskrivs ofta alkoholister som förnekar. Vi andra hänger därinne på förändra drickandet. Eftersom jag har varit i din sambos situation har jag tänkt mycket på det där med brutna löften och roller i förhållandet. Ibland har jag tyckt att min sambo borde ha kollat saker, samtidigt tror jag att jag skulle ha blivit jättesur och obekväm om han börjat kolla upp mig. Det får ju inte bli nån slags tävling där det skulle kunna bli en sport att komma undan med att ha handlat i smyg. Tror att smygandet i sig gav en viss kick, hur fånigt det än låter. Jag tror inte att det hade hjälpt med kontroller egentligen. Och det är inte en uppgift som jag tycker att en jämnbördig ska ha. Jag är också restriktiv med att kontrollera mina barns förehavanden. Det händer ett fåtal gånger och då förklarar jag varför, för det är en kränkning av integriteten. Din sambo står för att han dricker i smyg, det är skillnad för er som lever med någon i förnekelse, men du ska inte ta över ansvaret från honom, vilket man på sätt och vis gör om man börjar begränsa drickandet åt den eller kontrollera. Han verkar ha insikt. Nu har han jobb att göra, men det är hans.
Ni har landat i att han inte dricker hemma. Det är nog en förutsättning för att det ska gå vägen och det han måste jobba på tror jag är att hantera stress och nedstämdhet på annat sätt (min gissning). En del av oss återfaller efter perioder med mycket att göra och svårigheter att sortera med en sak i taget. Min sambo dricker inte men tar D-vitamin för periodisk nedstämdhet. Jag märker på honom när det är dags att ta pillren. Små, små saker irritation, grälar på barnen. Jag tänker att det märks på mig också.. nu t.ex. mycket att göra, svårt att sortera, det blir stökigare runt mig när det börjar bli dags att vara på sin vakt. Det kan följa efter perioder med mycket energi, jag får sedan svårare att sortera när jag blir stressad och har för mycket att göra. Nu är jag mer medveten. Jag har tänkt att jag kan ta ett glas i sociala sammanhang i fortsättningen, men de flesta inne på sluta dricka sidorna tror på total avhållsamhet. Och jag tänker att jag inte ska dricka vin nu när jag är stressad. Om det funkar för din sambo eller inte tror jag beror på hur drickandet har sett ut och vilka ”kickar” han får av det. Men jag tänker att även det är en insikt som han måste göra själv.
Jag blev totalt knäpp till slut, tror att det var järnbristen som bidrog mycket till att det blev så. Men jag kunde inte sluta smyga. Lovade en dag, drack nästa. Och jag är en ansvarsfull mamma. Slutade långa perioder. Jag sökte mig först till en kurator. Pratade där, men slapp prata om mitt drickande. Fanns mycket annat att diskutera men eftersom jag nu i efterhand tror att det där beteendet så starkt hänger samman med perioder av nedstämdhet och stress hade det varit bättre att tvingas prata om det.
Sen efter ytterligare brutna löften sökte jag mig till Riddargatan 1 i Stockholm. Där kom man inte undan utan jag var tvungen att analysera och borra i mitt drickande. Jag drack inte så ofta, och klassades inte som beroende på de formulär man fyllde i. Hade ju inbillat mig att just det där att rapportera skulle avhålla mig från att dricka, men ack nej. Jag fortsatte att dricka då och då under de 6 månader jag gick dit. Slutade dricka först när min syster ifrågasatte, men jag vet inte om det var det eller om det faktiskt hade mer att göra med att järnnivåerna blev på bättre nivå. Det kändes helt omöjligt att kontrollera impulsen att dricka. Hade den bara satt sig i hjärnan så var det nästan kört. Väldigt konstigt, men din sambo verkar beskriva något liknande. På beroendeenheten får man lära sig ”sugsurfa”, dvs att analysera när den där tanken dyker upp, i vilka sammanhang, personer runt omkring etc. Så nästa gång han får en impuls att åka till bolaget be honom ta fatt i den tanken, det hjälper lite i alla fall. Och det går att söka hjälp. Det här ska inte vara er lilla hemlighet, som ni bär. Jag har kluvna känslor för att det fick vara hemligt, det är så skamfyllt och pinsamt, samtidigt så möjliggjorde hemligheten att jag inte behövde ta tag i det ordentligt och jag var tvungen att säga till min dotter att hon fick prata om det om hon ville. Hemligheten gör att andra far illa. T.ex. du kanske behöver prata med någon.
En lååånnng uppsats och det här är inget facit för din sambo, problemen ser olika ut, men jag vill bara understryka just det där att man inte riktigt förstår sig själv alltid och att det säkert låter rätt obegripligt i andras ögon som aldrig har upplevt just det. Så jag tror att din sambo har de bästa intentioner, men det kräver en del jobb och insikter om hur livet fungerar i övrigt.