Är det jag som har fel?

Profile picture for user Livrädd igen

Jag har skrivit en del här tidigare, jag lämnade för drygt ett halvår sedan och det är säkert femte gången. Droppen var när han försökte strypa mig. Han förnekar ihärdigt att det hände, han kan sträcka sig till att han knuffade mig. Nu påstår han att han har tagit tag i sitt liv och alkoholen. Han har de senaste åren sagt att han slutat dricka på vardagar och enbart dricker fredag och lördag. Detta är enligt mig en lögn, han blev bara bättre på att smyga med det.
Nu lovar han mig himmelriket bara jag kommer hem igen. Jag frågade honom hur mycket han druckit helgen som var, då säger han totalt 12 starköl torsdag - lördag och att det inte är någonting! Jag frågade hur mycket han drack tidigare om detta inte är någonting, men det vägrar han att svara på.
Jag anser att det inte är kärlek som han pratar om. Den man älskar tar man hand om och är rädd om. För mig känns det som att han inte tycker att jag är värd att han anstränger sig, för i mina ögon har han inte gjort något för att försöka förändra situationen.
Har jag fel? För jag tvivlar starkt på mitt eget omdöme. Jag vet inte vem jag är längre och jag känner mig så ensam. Men att gå tillbaka till honom känns uteslutet.

Profile picture for user Kennie

Jag tycker du har helt rätt. Att ha försökt strypa dig och sedan inte erkänna att det hänt och dessutom fortsätta dricka i såna mängder. Som jag ser det finns inget som tyder på att han skulle behandla dig bättre nu. Håll dig borta, bryt kontakten och släpp honom är mitt råd. Och sök kanske samtalshjälp? Att hitta sig själv efter många års medberoende kan du behöva lite hjälp med och låt det ta tid. Du kommer träffa någon ny tids nog om du vill, och tills dess kanske det finns vänner och familj du kan ha nära istället?
Ta hand om dig!

Profile picture for user Livrädd igen

@Kennie Tack snälla för ditt svar! Jag har gått i samtalsterapi ett tag, och jag förstår verkligen att det inte går att flytta hem igen. Men ändå har jag dagar som är mycket värre än andra, när jag tvivlar på mig själv. Vi pratar alltså om ett 26-årigt förhållande här.
Jag var ganska ung när vi träffades så jag har inga referensramar, detta är ett för mig "normalt" förhållande.
Dessutom har jag ingen familj, bortsett från en gammal pappa som jag inte ens har kunnat berätta för, och en bror som inte bor här och som jag knappt har någon kontakt med. Vänner finns nästan inga eftersom han har hållit mig hemma och isolerad så mycket som möjligt. Jag sitter alltså ensam varje kväll och då har han en öppen motorväg rakt in i hjärnan på mig. För kontakt ska han ha, hela tiden. Jag är rädd för vad som händer härnäst. Det finns en polisanmälan som är drygt ett år gammal nu, och där händer ingenting!

Profile picture for user gros19

Du låter väldigt ensam i allt det svåra. Mitt råd är att ta kontakt med någon alanongrupp. Sök på nätet efter lämplig grupp. Coronatiderna är snart över och då övergår man till vanliga möten. För tillfället är mötena digitalt. På alanon får du stöd, träffa människor som levt eller lever under liknande omständigheter. Du kan även få en sponsor att vända dig till när du behöver. Du är inte ensam. Som du själv skriver att gå tillbaka är uteslutet och jag delar helt din uppfattning.

Profile picture for user Sisyfos

Håller med Gros19, du behöver nog ha någon att dela det här med.
Din fråga i inlägget handlar om Är det du som har fel”, nej, du har rätt. Du har varit klok och lämnat honom. Det är så starkt gjort. Du ska vara stolt över dig själv.

Du skriver att du inte har någon erfarenhet av ett bra förhållande. I ett bra förhållande gör man inte den andra osäker på sina känslor och sina upplevelser.

Han fortsätter att dricka ditt ex. Vi på beroendesidorna vet att den konsumtion som han har är rätt hög. Beroende på vilken procent och vilken storlek ölen har så kan det bli rätt mycket alkohol med 12 öl på 3 dagar. Och varför torsdag?

Det är bra att det känns uteslutet att gå tillbaka till honom. Han respekterar inte din upplevelse av stryptaget utan säger att du har fel. Det säger en hel del om hur det kommer att bli. Han isolerade dig och bröt ner dig.
Du skriver att han har en motorväg rakt in i din hjärna. Det stämmer inte. Du kan sätta upp vägspärrar. Du kan lyssna lite på t.ex. närvaropodden, radiopsykologen och jag tror att det finns en dokumentär på SR play om att leva i ett kontrollerande förhållande. Tänker att du behöver lite fler perspektiv och att landa i dig själv. Just nu verkar allt fortfarande handla om honom och hans behov. Det är dags att det handlar om dig.

Profile picture for user Livrädd igen

@Sisyfos Tack för ditt svar! Han säger att jag kan fråga vem som helst, alla dricker som han över helgen. Det är helt normalt. Och vad vet jag? Jag vet bara att jag själv inte skulle klara det, men är det så helgen ser ut för vanliga människor? Han säger att han är orolig för mig, han märker hur dåligt jag mår och han vill ta hand om mig.
Varför skulle han vilja det nu helt plötsligt? Efter alla år då han inte brytt sig nämnvärt.
Han går på regelbunden provtagning, det började då hans CDA var över 10. Visst är det galet mycket?
Det känns som att han försöker få mig att jag att det är jag som är den svaga och galna här. Att det är jag som kräver psykvård. Han säger hela tiden att HAN inte kan ha det så här, han älskar mig över allt annat och vill att jag kommer hem. Jag har frågat hur mycket han drack tidigare om detta han dricker nu räknas som ingenting, men det svarar han inte på.

Profile picture for user Morgonsol

Dom vet vad dom ska säga. Kan våra svaga punkter. Gå inte på det. Han är sjuk o du blir sjuk själv av att lyssna på honom. Du ska inte ifrågasätta dina känslor. Du vet han är sjuk . Men man håller på sådär o dividerar med sig själv. Försök våga gå till ett möte med Al-anon. Möten o städer finns på al-anon.se. Du behöver mer stöd. Inte ensamhet. Å du är verkligen inte ensam om detta problem ! Kram

Profile picture for user Ad libitum

Åh, jag hoppas att Du ska klara Dig ifrån den sjuka mannen! Jag vet, det är svårt men droppen urholkar stenen… Du kan få ett bättre liv - Du förtjänar ett bättre liv! För varje gång Du dras in i hans nät utsätter Du Dig för förnedring! Gör inte det! Gå Din väg! Inte hans! Sök det goda, det vackra, det sunda och friska! Var stark! Kram!

Profile picture for user Livrädd igen

@Morgonsol Tack snälla! ❤️ Jag skulle vilja gå på ett sådant möte, det verkar finnas i vår stad. Han försöker varje dag ha koll på mig, vad jag gör och när jag är hemma. Han säger att om jag inte tänker på hem igen så säljer vi gården, eller så köper han ut mig. Att jag skulle köpa ut honom säger han att "den dörren är stängd". Jag skulle mycket väl kunna skrapa ihop pengar till det. Men det känns som att han vill skrämma mig, han vet att jag avskyr att bo i lägenhet i stan. Men jag börjar vänja mig. Och lugnet på kvällarna när jag kan äta vad jag vill, titta på vilka program jag vill är så skönt.

Varje gång jag har sagt att jag inte vill fortsätta med honom så blir han kall och arrogant och då känner jag min traumabindning starkt. Sen börjar han igen med "gulliga" sms att vi måste kunna lösa detta.

Förutom att han dricker starköl tor-lör så dricker han numera en massa 3,5 i veckorna. Men han tycker att jag överdriver och förstorar upp saker när jag säger att det inte är någon skillnad mot förut. Men som jag ser det så får han ju i sig avsevärda mängder alkohol varje vecka. Och hans kropp har börjat säga ifrån. Högt blodtryck och en massa varierande diffusa symptom.
Jag vet att det inte tjänar något till att argumentera mot honom, jag vinner aldrig. Det enda som händer är att jag tvivlar mer på mig själv. Jag är så trött och jag har kronisk migrän. Enligt min läkare så beror det på hela min livssituation. Han har sagt att jag kanske inte ens har migrän om jag skulle leva ett annat liv. Det här är inget annat än ett rent helvete.

Profile picture for user Livrädd igen

@Ad libitum Jag önskar verkligen att jag kunde vara stark. Jag har funderat mycket över mitt liv och tänkt att om jag går tillbaka så har vi åtminstone 15-20 år kvar tillsammans. Och då känner jag enbart ångest.
Han får mig att känna skuld och egoism som för en gångs skull försöker tänka på mig själv. Men det är ju han som skulden borde ligga hos. Han säger dessutom att han inte har en aning om varför jag "har dragit igen". Då börjar jag nästan fundera själv och tänker att jag överdriver, det var kanske inte så farligt. Och det är kanske som han säger, att alla har det som vi. 😔

Profile picture for user TappadIgen

@Livrädd igen Det är väl det här som är problemet när något sakta normaliseras, vad det nu än kan vara, att även om man på något sätt rationellt kan se på det och veta att det är tokigt, så kan man ändå tvivla på sig själv och hur det egentligen är. Som du har beskrivit situationen så ska du absolut lita på ditt omdöme och din magkänsla om att det förhållande var tokigt och inte hälsosamt för dig.

Det kanske är lätt att känna tvivel vid tillfällen då du tänker på de bra stunderna, för det måste ju såklart ha funnits också. Men påminn dig då om de allra tokigaste händelserna. Det är absolut inte alla som har det som ni hade det, men på tok för många. Ingen ska behöva uppleva att någon man är i nära relation med tar stryptag på en.

Profile picture for user Sisyfos

Det är rätt läskiga beskrivningar av alkoholister härinne. På beroendesidorna finns alla vi som har insett att vi dricker för mycket och försöker göra något åt det. Din man saknar insikt och det kan ingen diskussion mellan er påverka. Du som är en normal reflekterande människa kommer att tvivla på dig själv. Han som saknar insikt kommer att argumentera för att det finns andra som dricker som han gör. Alkoholism är en eskalerande sjukdom så det kommer troligtvis att bli värre. Du har insikten, du har rätt, men som Stenmark uttryckte sig: ”det är inte lönt att förklara för nån som int begrip”. Tyvärr.
3,5: or innehåller för övrigt en inte oansenlig mängd sprit. 33:or nästan 3 cl och 50 4,4. Beroende på hur många han får i sig är det inte osannolikt att han skulle kunna få i sig sprit motsvarande en flaska vin. Öl är förövrigt mycket onyttigt på andra sätt: kalorier, sockerbalansen i kroppen etc.
Hoppas du litar på dig själv. Att gå tillbaka till någon som saknar sjukdomsinsikt är inget alternativ.

Profile picture for user Livrädd igen

Ångest. Jag gjorde en polisanmälan för drygt ett år sedan och nu har han blivit kallad till förhör. Vad ska jag göra med all skuld jag känner? Jag vet hur jag tänkte när jag anmälde och det var mycket för att markera att jag inte accepterar vad som helst. Sedan ångrade jag mig. Nu känner jag mig dum för att jag gjorde en stor grej av det. Jag sitter på jobbet men vill helst bara gräva en grop och hoppa ner och gömma mig. Förmodligen blir jag väl kallad till nytt förhör också. Jag vill inte och jag orkar inte!!!!

Profile picture for user Emka

@Livrädd igen Du gjorde helt rätt i att polisanmäla! Du får inte acceptera att han gjorde så mot dig! Gå inte tillbaka till honom! Var stark! Du är värd så mycket mer och bättre liv än det livet tillsammans med honom! Det kommer inte bli bättre förrän han inser att han måste ha hjälp! Stå på dig! Kram

Profile picture for user Gullranka

Du har gjort helt rätt! Det ÄR viktigt att markera och anmäla, både för din egen del men också på något sätt för samhället i stort. Du är stark och modig och det är verkligen hemskt att det ska behöva ta ett år för att få det prövat i rätten. Försök minnas tillbaka till känslan du hade när du anmälde. Du är viktig och värdefull och förtjänar att behandlas väl av alla, men speciellt av de närmaste. Håll ut och gå inte tillbaka, det blir bättre ❤️

Profile picture for user Sisyfos

Det här var ett svårt Dilemma tycker jag, eftersom jag tycker att du gjorde helt rätt som anmälde - även för hans skull.
Det finns saker man inte gör mot andra människor. Passerar man såna gränser och inte fattar det själv behövs en markering. Det är inte du som har gjort fel, det är han. Han har passerat en väldigt viktig gräns och skadat, skrämt någon han borde värna om. Ett sånt beteende är oacceptabelt. Han borde kräla i stoftet och be om förlåtelse. Det är en normal reaktion på det han har gjort.

Men ni har levt tillsammans under en längre tid. Beteenden som inte är ok har normaliserats. Du har flyttat dina gränser och längtar kanske tillbaka till gården och till hästarna. Du valde ett nick som heter ”Livrädd.” Det säger rätt mycket om hur du känt dig. Redan innan du blev Livrädd igen skrämde han dig.
Jag tänker att det faktiskt inte är bra för honom heller att få fortsätta som han gör utan konsekvenser. Det finns saker man inte gör mot en annan människa. Det finns spärrar man ska ha. Han har släppt alltför många av sina och det är ingen bagatell.
Du borde gå tillbaka och läsa det du skrivit. Han har fortfarande makt över dig. En enorm makt. Och det är kanske därför du tvekar, men om du försöker se det utifrån - vad ser du då? Det är inte du som borde ligga under en Sten och skämmas. Du har alla mänskliga egenskaper kvar - empati (även för honom), självrannsakan (gjorde jag rätt), oro, ångest. Jag skulle önska att du fick hjälp att bearbeta det du har levt i. Det finns ett annat liv och du behöver lämna det här bakom dig. Kanske få hjälp med trauma bearbetning. Det finns en podd om våld i nära relationer. Det finns också andra radiodokumentärer att lyssna på. Kanske skulle du vara hjälpt av det.
Hur som helst: du skrev tidigare att du är uppskattad på ditt jobb - jag tänker att du är en person som förtjänar bättre.
Det vart fel det som hände och det var ingen bagatell. Det är fullkomligt galet att agera som han har gjort.
Hoppas allt går bra!

Profile picture for user Livrädd igen

@Sisyfos Det var det absolut klokaste jag har läst på länge! Tack snälla för ditt engagemang! ❤️ Just idag har jag en sådan där dag när jag bara vill åka hem, säga förlåt (varför skulle jag?) och försöka få struktur på livet igen. Men jag har fortfarande lite förnuft kvar och inser att det livet jag vill ha där inte finns på riktigt, det är bara en illusion. Jag pratade med en behandlare på socialtjänsten igår, vi har haft kontakt av och till i ca 5 år. Hon sa att utifrån vad jag berättar så har han faktiskt inte gjort något för att förändra sitt beteende. Jag har även kontakt med en psykolog och en psykoterapeut. Psykologen säger att forskningen visar att även om han skulle komma till insikt, ta hjälp, jobba med sig själv alkoholen och beteendet så skulle JAG fortfarande ha kvar mitt beteende. Dvs tassa runt på äggskal och tänka mig för i allt jag gör och allt jag säger.
Livrädd är precis vad jag har varit, och fortfarande är. Och han har en fruktansvärd makt över mig. Han kan fortfarande få mig att redogöra för varje minut av min dag för att han ska ha koll. Jag har rensat bort vänner från FB som gör att han är svartsjuk. Varje födelsedag har jag varit rädd för att få grattishälsningar från "fel" personer. Jag får inte ha manliga FB- vänner. Jag känner mig otroligt skamsen och skyldig för att jag ändå har haft kontakt med några. Min psykolog säger att det har varit ett sätt för mig att "slå tillbaka", och även ett sätt att se att jag faktiskt kan bli bemött med uppskattning och respekt. För jag vet faktiskt inte riktigt hur ett sunt förhållande bör vara.

Jag har lyssnat på poddar och läst mycket, men hamnar fortfarande i tvivel. Tvivel över om jag gör rätt. Jag har dåligt samvete för att han mår dåligt och vem är jag att bara tänka på mig själv?