Men barnen då?

Jag mötte min man när han fick antabus, 19 år gammal. Han har i alla dessa år strulat runt med alkoholen. Vi bor i villa, har två små barn och har levt ihop i 15 år.
Jag har blivit alkoholpolisen och han har lovat och svurigt på att inte dricka bakom min rygg men under flera år ramlat tillbaka.
Sedan en månad har det gått bra, trodde jag. Hittade mängder med tomburkar som han druckit när han varit själv med barnen.
Han går inte till jobbet om inte jag väcker honom, har aldrig betalat en räkning i sitt liv. Han kan inte med e-post eller något annat för att sköta sitt liv. Jag påminner honom när han ska duscha, bokar klipptider, säger till honom vad som behöver göras och när.

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte ha ett tredje barn, men vi lever i sådan symbios att jag inte vet hur jag ska andas utan honom, hur jag ska klara det ensam. Och jag vågar verkligen inte ha barnen hos honom varannan vecka eller helg själv, om han inte ens klarar att ta hand om sig själv.
Jag var bortrest några veckor när jag studerade, då ringde förskolan till mig och undrade om inte barnen kom. Han glömde lämna dem. Burkar när jag kom hem.

Jag vill inte leva med honom men vill inte ha honom i barnens liv när han är så beroendesjuk som han är. Vet inte hur jag ska få hjälp heller, han säger att jag inte är en bra mamma för att jag är så trött och arg och otillgänglig, och han säger att han kommer använda det mot mig om jag hittar på något.
Jag kommer inte från det landskap vi bor i nu, allt här är hans .
Men barnen har byggt upp sina vänskapskretsar här, och hela sina liv. Jag med ändå.
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig ensammast i världen.

Profile picture for user Orolig_nu

Knappt sovit något i natt.
Vet inte hur jag ska göra!
Vi har tagit flera lån i mitt namn som han behöver hjälpa mig att betala av innan jag lämnar. Det är steg 1.

Sedan ska vi bo någonstans också! Jag vill inte bo kvar i huset, men vet inte om han har råd att köpa ut mig eller om vi båda flyttar. Steg 2 är att ordna med det.

Steg 3 Packa allt och besluta vem som ska ha vad.
Steg 4 Är att besluta hur vi ska ha barnen.
Orkar jag själv med bara varannan helg? Orkar jag om han är själv med dem mer än varannan helg?

Sen kommer tankarna på om jag någonsin kommer hitta nån som är lika snäll som han, som förstår mig och vill mig väl. Som är som han fast utan alkoholen. Vet inte vilket steg det blir, långt fram nånstans.

Steg 5 Ordna med alla papper för skiljsmässan, och ordna så att han kan komma åt sin epost, och allt annat utan att jag ska ha lösenordet till det. Och att han inte har mina lösenord till allt. Ringa banken så vi inte har dispositionsrätt på varandras konton.
Dela upp pengarna på sparkontot och sälja av aktier och fonder och dela upp.

Steg 6 Eller kanske tidigare? Berätta för barnen. Vad berättar jag? Att jag vill skiljas för att? Skyddar jag dem om jag inte säger som det är eller ska jag säga sanningen?
Berätta för andra nära också.

Steg 7 8 9 10
Ja, vad är det mer som ska göras?

Profile picture for user Kristoffer

Hej, Orolig_nu!

Vilken tuff situation du beskriver. Du låter trött, på flera plan, och har svårt att se en väg framåt, en väg ut. Det är du verkligen inte ensam om. Ditt andra inlägg här blir en så kraftfull illustration på hur det kan vara att befinna sig i en sån här situation - där funderingar på förändring skapar mer frågor än vad som besvaras. Men trots att du är så trött fortsätter du att skriva här på forumet, för att få ut orden och för att kanske få andras perspektiv på situationen. Klokt och starkt av dig.

Du skriver att du inte vet hur du ska få hjälp, men att du verkligen behöver det. Utifrån det du skriver, de många aspekter som skapar oro för dig, låter det klokt av dig att försöka få någon form av kontakt, någon att prata med, som kan stötta dig i att reda i de här sakerna! Du skriver att din man dricker och försummar sitt föräldraansvar när han har barnen, och det väcker en stark oro för hur de påverkas av situationen. Barn märker ofta mycket mer än vad vuxna tror. Det du skriver väcker inte bara oro, utan också en stark önskan om att du ska få hjälp och stöd, så att du kan fortsätta vara den starka trygga föräldern som dina barn behöver, oavsett hur din man väljer att göra med alkoholen.

Det finns lite olika vägar till en stödkontakt. Socialtjänsten, Alkohollinjen, det specialiserade kommunala anhörigstödet, och Al-Anon är några exempel som dyker upp som har varit hjälpsamt för andra. Alla vägar går att inleda med en anonym kontakt, för att undersöka vad det finns för stöd att få för just dig. Du kan också skriva direkt till oss rådgivare via menyvalet "Stöd" och sedan "Fråga oss". Vad tror du själv skulle kunna vara ett bra första steg för att få hjälp att komma vidare?

Oavsett hur du väljer att göra, fortsätt gärna skriva här och berätta hur du har det och hur det går för dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Profile picture for user Tofu

Vilken tuff situation och vilken kämpe du är! Via kommunen kan du säkert få samtalsstöd. I vår ingår det när man har barn och vill skiljas.

Tänk på att går du till psykolog och berättar kommer säkert en orosanmälan pga att han dricker om ni nu har små barn. Kanske kan det vara bra? Då får någon utomstående hjälpa honom och ni kan få hjälp utifrån barnperspektivet att fånga in dem under denna process. Han kan ju få hjälp med sina problem om han vill det.

Så mycket rätt som du gör nu och går igenom tar på krafterna. Se till att vara snäll mot dig själv och hitta på något bara för dig längs denna processen.

Du måste inte se detta permanent om du inte vill/orkar ta in det. Se det som ett test. Går det vägen kanske ni hittar tillbaka bara att nu är det inte möjligt 🤗

Profile picture for user Orolig_nu

Tack för input!
Det är så skambelagt det här med beroendesjukdom i familjen att jag inte vet hur jag ska vända mig alls och hur jag ska få stöd utan att det blir ett mönster i oss som inte går att sudda.

Hur mkt är för mkt frågade jag min bff. Visade sig att hennes man dricker varje dag och att hon inte ser något problem i det. När är det ett problem?
Jag upplever att smygandet är ett problem, och att min man inte riktigt har förmågan att sätta gränser för sig själv när det gäller något.
Hans föräldrar har druckit mkt hela livet, utan att få problem (vad jag vet).
Detta påtalar han. I min familj dricks det inte alls på samma sätt så jag kanske bara ser på det genom ett dimmigt glas?
Vad är för mkt?
Jag kan inte lämna honom för han kan inte ta hand om barnen och jag kan inte ta honom från barnen som älskar och hyllar honom.
Jag älskar honom också! Är stolt över honom för allt han klarat och allt han är. Och hur han hjälper mig bli den bästa jag jag kan vara.
Som en rävsax.

Han dricker inte så mkt just nu. Trots att det är sommar, då det brukar bli mer. Var nästintill nykter t.o.m. på midsommarafton. Men det är som att jag väntar på smällen, när han sänker garden och inte sätter gräns för sig själv längre. Jag litar inte på honom.
Jag kan omöjligt lita på honom.
Så mkt har hänt.

Jag vet inte hur jag ska orka det här.
Barnen är ju viktigare än allt, än han och mig, än hans kontakt med dem.

Hur blir de påverkade?
Han har jobb som han sköter, kör aldrig påverkad, visar sig inte påverkad bland folk. Han tar dem till förskolan, är med på föräldramöten och bvcmöten. Gör mat, nattar, fixar.

Blir extraglad på helgkvällarna och någon dag mer i veckan, leker mer med dem då, skrattar och stojar och hittar på.
Men är sur och vresig mån-ons.
Kort stubin och empatitrött. Energilös.
Tar "bara nån öl" om han behöver på kvällen på vardagar. Kanske en whiskey.
I ett annat land hade det varit okej, på gott och ont. Mest ont förståss.
Jag har läst mer 6år på universitetet när det gäller fysiologin bakom, så jag borde ha koll på hur mkt som är lagom. Det finns liksom ingen i vår närhet som inte dricker riskfritt enligt audit. Men inte är det lagom för det.
Jag vet inte, är bara så trött på det här och önskar att vi var i samma tankespiral så jag kunde fånga upp honom och leda honom rätt igen.
Men det är väl typiskt medberoendet, att tro att jag kan putta honom i rätt riktning när det enda han behöver är att jag sätter gränser för mig och barnen så han inte kan göra på samma sätt längre.
Det är svårt.

Profile picture for user Tofu

Min uppfattning är att barn märker mer än man tror. Sedan är det kanske svårt i unga år att fatta om det är ett problem?

Bara den där aggressiva sidan som du talar om känner de ju. Man börjar tassa på tå och hitta strategier för att komma runt.

En dag kan de lägga ihop 1 & 1. Då kan man nog reagera väldigt olika. Problemet som jag ser är att vi bör lära våra barn hur man hanterar känslor. Alkohol är ju oftast vägen man använder för att döva dem.

Barn gör inte vad man säger de gör som vi gör. Den kan ju komma in här. Sedan att växa upp med den där dåliga magkänslan. Inte lära sig sätta gränser utan tippa på tå runt problem. Det tror inte jag är bra. Den tror jag de flesta barn som växer upp i sådana familjer känner och präglas av.

Jag har satt ner foten vid att 2 glas är ok. Då dricker man inte för ruset utan snarare lagom socialt och kanske smaken. Över det och fler än 1-2 ggr/ vecka tycker jag är för mycket. Snäv gräns kanske men ärligt varför skulle man behöva mer gift än så?

Du nämner ju flera konsekvenser som kommer av hans drickande (kort stubin, empatitrött & energilös). Det är väl inget liv? En sak kan du vara säker på. Detta är en progressiv sjukdom så det blir inte bättre.

Fattar det är jobbigt men så som du beskriver allt ska du inte behöva ha det. Jag tror det är viktigt att du sätter gränser och beskriver din oro. Då på ett sätt så du inte lägger på skam. Det är lätt att göra det om man blir frustrerad. Risken med det är att han totalförnekar och kör taggarna utåt.

Bästa är nog att ta honom när garden är nere och få honom att fatta att du vill hjälpa och hitta en bra väg frammåt.. Samtidigt tydlig med att så här kan det inte fortsätta. Inga smygflaskor mer utan istället hitta sätt att hantera orsaken bakom kring varför han dricker. Vad som triggar och jobba på det.

Du kan ju alltid föreslå parterapi och ta det den vägen. Säga att du vill att ni jobbar på relationen för att undvika fastna i en negativ spiral. Det finns ju KBT terapeuter med inriktning mot beroendeproblematik. Det kanske skulle hjälpa? Du måste ju inte säga att du valt en sådan utan bara leta rätt på en om han är ok med parterapi. De flesta hanterar ju många problemställningar.

Profile picture for user Orolig_nu

Kommer tillbaka hela tiden i tanken på att jag behöver lämna men inte vågar för att han då inte har kontroll och då kanske släpper det helt och då vågar jag inte ha barnen där.
Jag vill inte blanda in socialen, vill inte ha den typen av hjälp.
Så här står jag nu och vacklar.
Vi har ju gemensam vårdnad, barnen har ännu inte tagit någon skada, han är inte aggressiv på det sättet att han är utåtagerande fysiskt, och inte mot barnen på något sätt, men han blir oaktsam, tappade ett glas som sonen skar sig på när han hade däckat när jag jobbade kväll, låter dem bada i poolen utan att ha koll, glömmer att gå upp så de får komma till förskolan osv. Jag vet inte hur jag ska fixa det själv, utan socialt nätverk.
Och jag har så låg energi att jag inte orkar en flytt. Men behöver nog orka det ändå, det får bli vad det blir.
Är rädd att bli ensam, att jag inte hittar någon plats där folk vill mig väl.

Mina barn och jag är skrivna i ett län, frågan är om jag kan flytta till ett annat län utan hans samtycke, och låta barnen börja skola där? Min äldsta börjar förskoleklass till hösten.
Någon som vet?

Tack Tofu för att du svarar! Är så inne i min egen tankesnurra att jag inte hinner möta det du säger men du sätter frön och jag reflekterar i mig, så tack för det! Vi har varit på parterapi vid ett tillfälle för 6 år sedan, han är fortfarande arg över att jag då var ledsen över att han stal mina insomningstabletter och berättade det. Vi tog inte upp något om alkoholen där och då. Han tvärvägrar hjälp.
Jag fick honom att ta antabus, utan att ha recept på det en kort period, men sen vägrade han.
Jag har jobbat med att försöka möta hans behov när hans själ är trött, men min själ är också trött nu, jag ser inget oss när jag tänker på framtiden. Jag litar inte på honom alls. Han tittar mig i ögonen och ljuger. Även om det är beroendesjukdomen som ljuger och även om han behöver nå botten för att komma framåt känner jag inte att jag och barnen måste ner och vända, den resan måste han göra själv och jag tror inte jag orkar vänta längre. Han har fått nästan 15 år av mig.
Min själ är trött.

Profile picture for user Tofu

@Orolig_nu Då tror jag du har kommit ganska långt i din process trots allt. Är inte det svåra att bestämma sig och sedan att våga? Det verkar som du bestämt dig så nu ska du bara våga.

Av situationen du beskriver låter det som det kan bli en tvist om du inte kan få honom att gå med på fredlig separation. Sedan undrar man ju om han verkligen orkar med barnen? Vill du ha ensam vårdnad? Då blir nog lätt så att soc blir inkopplat i något led. Kanske läge att börja förbereda honom på att du vill lämna och se hur han svarar? Att droppa allt rätt upp och ner och sedan dra med barnen borde ju få den mest timida att gå bananas. Kan nog i så fall vara klokt att börja förbereda honom i någon form tänker jag.

Det verkar som båda måste samtycka till skolbyte om du kollar lagen: https://lagen.nu/1949:381#K6R3.

Du fixar detta. Man klarar med än man tror. Lycka till!

Profile picture for user Kristoffer

Hej igen Orolig_nu!

Du är verkligen igång, förbereder dig och tar reda på vilka förutsättningar som finns och vad det ger dig för alternativ. Hoppas att det är OK att jag sticker in med ett tips! När det gäller frågor som gäller vårdnad och umgänge med barnen så är du klok som kollar upp dina alternativ, så att du inte gör något som kan bli negativt för dig om det skulle uppstå någon form av juridisk konflikt kring barnen. Även om det för oss som läser här är tydligt att dina intentioner med att flytta iväg med barnet är goda så finns det en risk att ditt agerande tolkas som att du inte samarbetar med den andra föräldern, om han inte har informerats och om han skulle vilja ta juridisk strid för att få tillbaka barnen.

Jag ser att du skriver att Socialtjänsten inte känns som ett alternativ just nu. Samtidigt sitter de inne på mycket kunskap om de juridiska förutsättningarna som skulle kunna hjälpa dig framåt. Det går att få anonym rådgivning genom att ringa och inte uppge ditt namn, där skulle du sannolikt t ex kunna få svar på din konkreta fråga om flytt och skolbyte - och andra tips på hur du kan gå till väga på ett sätt som blir så bra som möjligt för dig och dina barn. Kanske skulle det kunna vara ett alternativ?

Trots att den här situationen är så tuff, och att du är så trött, så är du igång med din process, och kugghjulen snurrar verkligen för att ta dig framåt. Det är starkt. Fortsätt skriv och berätta om hur det går för dig!

Varma hälsningar
Kristoffer

Profile picture for user Orolig_nu

Tack till er båda, att ni hör mig och svarar!
Jag är lite on/off på gång. I tanken har jag redan flyttat, men sen kommer vardagen och vi samarbetar och skrattar ihop, får allt att rulla tillsammans.

Jag tog upp saken väldigt försiktigt igår, att jag känner en otrygghet kring hans drickande, att det inte är normalt att dricka på det sätt han gör, att gömmor med burkar och flaskor inte är normalt och att barnen svarar öl, när de får frågan vad som ska vara med på kalas. Vi har aldrig haft öl på något kalas, men ändå har de på något vis snappat upp det.
Jag raddade lugnt upp fler och fler saker och sa att det är ett problem. Sen var jag tyst tills han svarade att han inte har ett problem nu, det var då. Eftersom det var 3 veckor sedan han drack på vardagen (förutom 3,5:orna då).
Jag uppmärksammade honom på konsekvenserna av hans drickande, men han vill inte se.

Jag sa att jag ger dig ett år till. Detta är min sista chans till dig, men förbered dig mentalt på att bli lämnad.

Jag kommer inte sätta gränser för honom mer, det får han göra själv. Jag kommer inte låta honom vara ensam med barnen på kvällarna. Jag låter honom vara. Jag orkar inte kriga mer. Det är inte mitt ansvar att tillnyktra och möta demonerna, det är hans.
Ett år, så vi kan betala av skulderna, hinna renovera det sista på huset så försäljning blir lättare sen.
Jag tänker att jag får stanna här i detta länet trots att jag inte har kontaktnät här, och jag vill ju att vi ska kunna samarbeta kring barnen.
Blir jag för orolig och rädd får jag ta hjälp.
Men ett år till har jag iaf koll åt vilket håll hans sjukdom går, om han ser allvaret och vikten av att ta sitt ansvar.
Lång tid! Men tiden går snabbt...

Profile picture for user Orolig_nu

Idag är det fredag och oron ligger som ett nät i mig, som när som helst kan knytas åt och göra att jag tappat andan. Han luktade förut, men nekar när jag frågade. Jag tänker släppa det. Tänker inte kontrollera, låta honom köra sig i bott eller ta tag i sig, själv ta beslutet i vart fall. Han behöver bli behandlad som en vuxen man för att kunna agera som en, men det går ju inte snabbt att ändra ett stört tankemönster. Och jag är så galet vaksam, på helspänn. Lugnare när jag vet att han ska upp på morgonen till jobbet.
Men oavsett vad som sker så behöver jag sluta låta mitt mående vara avhängigt på hans eventuella drickande, jag behöver det för barnens, min OCH hans skull.
Om jag iaf står stabilt med båda fötterna förankrade på jorden, utan ansvarskänsla för honom lär jag mina barn hur de ska agera om de ärver mitt omvårdnade och självutplånande tankemönster (eller hans gränslösa drickande).
Jag är värd det, att enbart ta ansvar över mitt och barnens ageranden, och inte hans. Jag ska sluta rädda situationerna nu.

Jag vet inte hur det är att växa upp med föräldrar med beroendeproblematik, finns det någon som vill dela med sig om hur mina barn kan bli eller redan är påverkade av det?
Skulle vara skönt och motiverande för mig att läsa.
Jag jobbar med missbruk av olika slag och är bekant med de flesta begrepp men det är helt galet annorlunda att själv vara medberoende. Jag träffar många som har familj kvar och som får chans efter chans men inte förändrar beteendet. Och ibland är hård kärlek, hjälp att sätta gränser, det enda rätta.

Och jag har en inre konflikt i mig, för jag hade stuckit direkt om det inte vore för barnen, men tvärtom känns det som att jag måste sticka pga barnen.
Jag är bara så rädd för vart han kommer hamna, vad som händer honom. Han har varit min bästa vän i så många år, mitt ankare när jag vårdat trasiga människor, en famn att vila i, att få bli omhändertagen av.

Jag fick en akut stressreaktion för några veckor sedan, kunde inte somna hur jag än försökte. Efter 4 nätter med bara ältande sökte jag vård. Jag kunde inte jobba, inte ta hand om barn.
Mycket oro inför sommaren, hur han ska klara det, och hur jag ska klara det.
Fick sömntabletter, samtalskontakt fanns inte tillgängligt just nu.
Jag får inte gå sönder igen, jag måste ta hand om barnen. Och mig. Vem ska annars göra det?
Jag är specialistutbildad sjuksköterska inom psykiatri och vet inte vem jag ska vila hos, vem barnen kan vara hos om jag går sönder igen.
Det blev inte bra sist, jag lämnade det till honom, han nattade dem medan jag la mig däruppe och sov med hjälp av sömntabletterna. Sov så djupt att jag inte hörde honom öppna vinflaskor. Efter tre dagar såg jag de tomma och tar nu barnen på nätterna så han inte sover med dem.
Jag känner mig starkare nu, som ett urdjur som vill beskydda oss.
Samtidigt ska vi leva ihop eller senare isär men under kanske 50 år behöva kommunicera kring barnen.
Jag får inte gå sönder igen, för går han sönder helt nu, har barnen ingen.
Jag är stark, känner mig mycket starkare. Tar barnen till förskolan innan jobb och hämtar dem efter jobb. Lyssnar på dem, leker med dem ger dem mat, ordnar kläder i nya storlekar, tvättar och ordnar och donar. Sen kommer han och jag får liksom hjärtat i halsgropen och går han ner i källaren vill jag sätta barnen framför film i rummet bredvid mitt så de slipper vara med honom när han druckit..Även om han inte har druckit, för jag vet inte längre, och orkar inte kontrollera..

Profile picture for user Tofu

Oj, det har hänt massor ser jag! Bravo! Du har satt gränser och gett honom en tid att förhålla sig till. Du får inte glömma att du måste hitta tid att slappna av.

Gällande hur det är att växa upp med alkoholist. Min mamma har alltid så länge jag kan minnas druckit. Hon har fungerat på jobb men lyckats avverka en del relationer så som med sin syster då hon kastar ur sig knäppa saker när hon druckit. Ljuger och vägrar erkänna misstag så hon har inte varit att lita på.

Jag kommer inte ihåg hur det var riktigt när vi var små. Tydligen, enligt pappa, drack de båda massor när vi var riktigt små. När vi var på lantställe kommer jag ihåg att jag ofta rymde till grannen. Även på nätterna då jag upplevde dem som frånvarande. Var jag rädd drog jag dit och sov.

Mamma har ofta sovit bort dagarna, lagade aldrig mat typ eller i så fall halvhjärtat och har generellt inte varit med. Känts ointresserad och frånvarande överlag. Sedan har du delen med passivt aggressiv. Sur och tråkig.

Vi har nog alla tassat på tå. Pappa kastade en vinflaska rakt in i väggen en gång som nästan träffade mig då jag precis skulle gå ut genom dörren. Han började gråta. Det var ett starkt ögonblick för det var nog först då jag fattade att hon hade problem. Visst hade jag hittat flaskor på de mest besynnerliga ställen men jag kopplade nog riktigt aldrig... Jag var tonåring då.

Så som summering. Vi har tassar på tå runt henne. Ingen har på riktigt konfronterat henne. Jag och syrran ser ner på henne och tycker det är konstigt att pappa aldrig riktigt permanent satt ner foten. Som liten vågade jag inte ta upp problem för båda kändes frånvarande. Jag lärde mig hantera det på mitt sätt och har själv haft svårt att hantera mina egna känslor. Klart mitt eget drickande präglats därifrån för jag har ju sett att det bara är att ta ett glas vin och gå undan om man stöter på patrull. Det är så man hanterar problem. Man dödar dem via att dricka. Har tagit tid för mig att lära mig möta mina egna känslor. Först nu fattar jag hur lurad jag varit av all denna alkohol.

Jag är stark tror jag överlag. Tror på mig själv men självkänslan kunde varit bättre. Litar inte på folk så lätt precis. Är mig själv närmast och vet att jag löser saker bra på egen hand. Så egentligen går det nog ingen nöd på mig.

Profile picture for user Orolig_nu

Nu, halv 12 på natten rumlar han upp, ramlar över mig..Säger till honom att han inte är välkommen i vår säng full, han lyssnar inte, ställer sig upp, går runt, ramlar i säng bredvid mig.
Full. Somnar på ett halvt ögonblick.
Jag går ner till ett av barnens rum och lägger mig.
Kan inte somna. Tankarna bara spinner och spinner och spinner..
Så orättvist! Han fick min säng och min sömn, vad fick jag? Natta barnen och somna tidigt.

Jag är så trött på det här.
Ska jag orka ett helt år till?
För vems skull?
Vad behöver jag för att orka sluta det tidigare?

Annat boende i närheten.
Hjälp med att packa.
Värdera huset.
Förklara för barnen.

Men nu kommer jag dit i tanken igen. Sen då? När jag lämnar barnen hos honom utan att veta vilket håll hans missbruk rör sig? Klarar han det? Orkar han det? Kommer han vilja ha gemensam vårdnad? Varannan helg?
Mina stackars barn! Som önskar sig en sammansvetsad familj, som älskar vårat oss.
Men det är inte längre mitt ansvar att värna om det oss:et, jag behöver rädda mig och barnen nu, men vet inte alls hur.
Hur lång tid tar en skiljsmässa?
Jag längtar efter att flytta närmre där jag är uppväxt, men det är 30 mil dit.
För långt för barnen att åka varannan vecka eller helg.
Vad behöver jag för att klara det här?
Andra människor runt om mig.
Vilka människor? Jag står ensam i det här.
Jag behöver skrapa ihop mig och göra ett sista ryck, jag kan inte ligga i sängen och vänta på att ödet ska lösa det åt mig i ett år till. Det krävs förändring snart.
Vad behöver ordnas?
Min man är nyligen utexaminerad från universitetet och har fått ett sommarjobb som nog går över i fast. När det går över i fast i slutet på augusti kan han ta lån för att lösa ut mig för huset. Om han inte vill ha huset behöver vi tapetsera i vardagsrummet först och byta toalett på övervåningen, resten är nyrenoverat. Han behöver måla vår gäststuga.
Vi behöver sälja av våra djur.
Packa, hyra flyttfirma som kan flytta det åt mig .
Sen då? Sen bor jag någonstans. Hur då? Det finns väl inga boenden?
Jag behöver köpa en lägenhet för pengarna jag får när han löser ut mig för huset, om han har råd med det.

I mitt inre är det så himla oklart och otryggt. Jag vill inte ge mina barn en uppväxt ur skiljsmässa.
Men det behöver bli så. Jag behöver det. Vi behöver det.
Det handlar inte om att ge upp, det handlar om att ha hoppet kvar om ett bättre liv.
Ensamt.
Spelar ingen roll om det är ensamt, det är en ny början inte bara slutet på det här.
Det är vad vi behöver.
Jag kan inte somna.
Jag är så trött.

Profile picture for user Tofu

@Orolig_nu Det är ingen lätt situation men tycker du är stark. Jag tror alla sådana förändringar kommer med intensiva känslor. Inte så konstigt. Kanske lättare att prata med honom idag innan drickandet sätter igång. Beskriv hur du upplevde gårkvällen och att du inte vill ligga bredvid när han druckit så mycket att han inte reagerar. Beskriv din oro inför barnen.

Jag tror det är viktigt att inte använda förmaningar när du pratar med honom. Skam är en sådan stor del i detta och med förmaningar bara skamkänslan växer och taggarna åker ut. Det landar bara i självförsvar och svårt att få till en konstruktiv dialog.

Om du istället pratar utifrån dig och din oro blir det lättare. Du behöver inte vänta ett år på honom. När du är redo gör du vad du bestämt dig för 🤗

Profile picture for user lever på hoppet ändå

Hej
Känner så igen mig 😞 har oxå panik över barnen om det går så långt att jag lämnar!
Men du har iaf kommit jättelångt när du ändå berättat för honom (även om inte allt gått in)
Det är där jag stampar, han smygdricker å jag har inte sagt att jag vet om det för sist jag tog upp det för ca 2 år sedan så blev han så arg att han drog iväg och varken visade sig eller hörde av sig på 2 dagar vilket var jättejobbigt för både mig och barnen som hela tiden frågade vart han var!
Och nu har han börjat smyga mer å mer (det är ju semester, å blir vi bjudna på middag kan man ju inte säga nej till alkoholen som bjuds (fast jag alltid gör det å det är inga problem!!)
Jaja ville bara skriva av mig hos dig, jag är väldigt glad över att ha hittat denna sida för nu känner jag mig inte lika ensam längre 🌸🤗

Profile picture for user Orolig_nu

Är så less idag, känts så bra med hans nykterhet tills nu. Spelar spel med barnen, märker att det ör något. Frågar, han nekar. Säger titta mig i ögonen och säg som det är. "Okej 1 glas vin. "
Och sen kommer det, "1 glas vin på en lördag är väl inget problem? "
Och jag börjar tvivla på mig, visst är väl 1 glas vin okej?
Men inte när man har problem. Så istället för att möta det han säger blir jag förvirrad och arg, arg för att han sätter mig i den här situationen, arg för att jag låter honom göra det.
Säger till honom att han får gå om han ska dricka mer. Han gick precis.
Jag ensam med ungarna, så himla skönt att han åker. Ut med sin bror.
Samtidigt är det så jävla otryggt, han kan ju inte dricka normalt. Blir nästan alltid för full. Kommer han komma hem inatt och råka göra sönder något? Komma hem med polisen för att han somnat på bussen igen? Somnat i taxin? Somnat hos sin bror och inte kommer hem förrän imorgon eftermiddag? Tömmer kontot?
Vi skulle klippt gräset, målat huset och jag ska iväg på träning med äldsta.
Kanske får planera om. Får planera om. Skönt att han inte är hemma och gör skada men oroligt när jag är närmsta anhörig, och han är barnens pappa.
Jag är så trött på det här, så otroligt otroligt trött.
Hade vi inte haft barnen hade det varit så lätt, bara att lämna.
Men jag fattar inte hur vi ska samarbeta, hur han ska kunna kontrollera sig utan hjälp. Han vägrar hjälp, jag har pratat så mkt, om parterapi, hjälp via AA, soc, vanlig samtalsterapi. Han vill inte, för han har ju inget problem.
Och så vacklar jag, oftast dricker han bara varannan helg. Nån gång emellan.
Men är det bevis?
Varför ska jag ens behöva hålla på och bevisa? Hur kan alkoholen vara viktigare än mig och barnen?
Jävla sjukdom. Jävla jävla jävla sjukdom.

Han klarar jobb, oftast hus och är en bra pappa. Är inte kriminell, är smart, välutbildad. Men inte i kontakt med sina känslor, flyr. Äter för mkt, dricker för mycket. Kollar film/telefon så snart han kan, som tankeflykt.
Han behöver möta sina känslor och våga se att han flyr, men jag kan inte ge honom det. Kanske är det snällaste jag kan göra att lämna honom, om botten är det han behöver för att vakna...
Kanske vaknar han inte ändå, hur ska barnen då må? Hur kan jag lämna någon som kanske inte fixar det? Han har inga vänner, har bara sin bror. Föräldrar dementa.
Var börjar och slutar mitt ansvar?

Jag önskar att huset var i ordning så vi kunde sälja snabbt, och att det fanns lägenheter lediga som jag kunde köpa i närheten. Men vi som sått träd som växt upp, vår fina ek som blivit så stor de senaste 10 åren. Alla våra djur! Allt jobb vi lagt ner på varandra.

Men just nu får jag ingen energi av relationen och jag vill inte att barnen ärver mitt sätt att hantera relationer, jag vill inte vara medberoende. Vill visa hur man sätter gränser men ändå orkar stå med rak rygg.

Men om han håller sig nykter då?
Ja, om.

Profile picture for user Orolig_nu

Idag blev jag arg på riktigt, framför barnen och allt. Sa att antingen går han eller jag. Han sov till 12, 4 vinflaskor bredvid sängen. Jag var uppe med barnen, gjorde frukost och lunch.
Och så är han arg när han vaknar.
Jag packade ihop alla hans kläder och slängde ut, gick bärsärkagång och kastade. Nu är jag helt slut, och han är kvar därnere. Barnen är arga på mig.
Jag är ledsen. Tog en vecka och så valde han vinet framför mig.
Respektlöst.
Men nu blir det en aggressiv skiljsmässa, något jag inte alls ville ha.

Egentligen vill jag ju ha han som han är utan alkoholen. Men nu är det försent. Tror jag.

Profile picture for user Orolig_nu

Nu har jag bokat 2 visningar för att se på lägenheter..

Men jag är så ledsen, att lämna honom gör så ont! Han är ju så himla snäll och hjälpsam, min själ gillar hans. Hade sååå önskat att han kunde lämna alkoholen. Känner mig så sviken! Vill inte ha nån annan, men vill inte ha honom heller just nu, när han dricker.

Nu har han iaf tagit med sig alla lösa tillhörigheter och åkt.
Tomt. Barnen är ledsna.
Vad har jag gjort?
Har jag gjort rätt?
Kunde jag gjort annorlunda?
Min fina starka snälla goda man, inte min längre. Mitt hus inte mitt längre.
Fan vad ont det gör. Fan fan fan vad ont det gör.
Gör jag rätt? Vad annars kan jag göra?
Har ringt och berättat för mina föräldrar nu. Det är på riktigt.
Det gör så ont. så så ont.

Profile picture for user Tofu

@Orolig_nu 4 flaskor vin är väldigt mycket... Du gör rätt. Du måste få till en förändring. Klart barnen har svårt att förstå just nu. En dag kommer de förstå och då är det mycket bättre att du satte ner foten. Att de förstår att det finns gränser. På detta sätt undviker du att de ska hamna i ett djupt medberoende.

Sedan förstår jag din sorg. Att du är villrådig i detta nu. Måste det vara så definitivt? Kan du inte sätta en egen outtalad regel att om han nu tar situationen på allvar så kanske det kan bli ni igen? Du måste ju inte prata med honom om det men din egen privata regel?

Tycker fortsatt du ska vara tydlig med honom om att han måste söka hjälp. Reda ut det du så väl beskriver ovan. Detta för sin skull, barnens och er relation. Ni har ju barn ihop så ni kommer ju ha en livslång relation hursomhaver. 🤗🤗🤗

Profile picture for user mulletant

Hej @Orolig_nu! Jag bara tittade in här för att svara en ’gammal bekant’. Snavar över ditt inlägg - åh, det är som om jag skulle skrivit det för många år sen. Jag tror att du vet själv innerst vad du behöver göra! Släpp inte taget. Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - det enda liv du har makt över! Allt gott / mt

Profile picture for user Pan pan

Hejsan. Vet hur du känner dej. Har det
Ganska lika du och jag tyvärr.😥 vill lämna men ändå inte! Vi har ett ganska nyrenoverat hus som vi har fått tagit över efter svärföräldrarna och är på väg å sälja det gamla. Tänker som du i detta att barnen ska vara hos honom. Kommer aldrig att klara det. Tänk om han dricker då och det lär han ju gära. Har åxo 3 barn känns det som. Tvättar och städar tar hand om barnen så att dom kommer hit och dit som dom ska.Fixar allt runt om kring. Känner mig helt slut i både kropp och själ. Vet inte hur jag ska göra😥 kram

Profile picture for user Orolig_nu

Nu är han igång igen. Lovade mig 6 månaders nykterhet förutom en kväll (igår). Dricker idag med.
Känns inte bra mellan oss, jag har liksom tagit distans, ser på honom med andra glasögon nu. Vet inte om jag någonsin kommer att se honom som den jag såg förut.
Han är en sån himla bra och lugn pappa, men vi ser olika på det här med alkoholen.
Jag är bara så rädd för att barnen ska vara hos honom varannan vecka.
Rädd för att ta kontakt med socialtjänsten eftersom jag i mitt yrke känner dem, blir så sårbart att möta dem privat.
Vill inte flytta, inte bo kvar.
Vill verkligen inte ha sex med honom, jag känner ingen trygghet och tillit.
Det är ett stort problem för honom.
Känner skuld i att han dricker för att han inte får det han behöver av mig men samtidigt en stolthet i att jag inte har ett gränslöst beteende mot mig själv. Att jag inte gör något som får mig att må dåligt. Och skulden är inte min, den är hans. Det är han som har druckit sig till problematiken.
Samtidigt känner jag att det han säger och förhandlar om, inte dricka om gan får ligga kanske inte är så mycket effort från min sida och skulle lösa problemet. Men det har ju inte fungerat förr så varför nu?
Jag vet inte längre vad jag vill.
Eller jo, jag vill känna mig trygg och komma ur stressreaktionen, vill inte gå på tå i mitt eget hus.
Vill ha tillbaka honom som han var. Jag måste ta makten över mitt liv, och låta honom ta makten över sitt.
Det är svårt, vi har som vuxit ihop, blivit till en enhet. Jag behöver honom för att komma ihåg vem jag är, minnas min historia.
Men det är vad det är och jag kan inte leva på det här sättet heller.

Profile picture for user Backen123

Processen är igång och flera utav oss känner igen känslan när den startat. Mitt tips, fantisera om hur du vill leva, hur du skulle leva utan din man med bara dina barn, utan oro och stress. Jag har lämnat för snart 1 år sedan, jobbigt som bara den, dock inga gemensamma barn. Jag har i omgångar längtat efter oss, hur bra det var den dagen för 5 år sedan när vi träffades, men så påminns jag och då går det över, vill aldrig vara i det där igen. Att gå om ingen förbättring sker, tar tid, låt det ta tid. Ta hand om dig ❤