Inser att det inte går längre

Profile picture for user Nora81

Inser att det inte går längre. Har gett upp hoppet. Har varit på forumet en tid nu och nu startar jag en ny tråd för en ny tid har börjat.
Har som anhörig haft guldfiskminne och gett mig in i samma destruktiva spiral flertal gånger men ser inget hopp längre.
Har fått löften om att han ska söka behandling, löften om att aldrig mer dricka, löften massa tomma löften.
Sårade känslor av beteenden och situationer skapade på fyllan men inte en enda gång blivit visad att han faktiskt förstår sitt ansvar. Han blir snarare irriterad på mig förutom de gångerna han vill håva in mig då låter det annorlunda.
Jag har lovat mig själv så många gånger att lämna men gått tillbaka rakt in i fällan, när jag tryggt finns där som det passar så smyger sig beteendet fram igen och allt är ju mitt fel.
Har läst era trådar och förstår att det finns massor av råd och tips och stöd här och att jag själv är ansvarig för vilka val och därmed konsekvenser jag får i mitt liv.
Jag måste bort ifrån honom för han gör inget åt sina problem.
Det gör för ont och jag kan inte tänka mig att leva så här längre.

Profile picture for user Li-Lo

Hej Nora81

Ny tråd, nya möjligheter. Det låter som du nått vägs ände. Det låter hoppfullt att du liksom ser tips och stöd i andras trådar, att dessa nu känns rimliga och kan ge dig lite draghjälp. Det kan både göra ont och kännas stärkande att landa i att en först och främst har ansvar för sitt eget liv och att invänta någon annans val är att släppa sin egenmakt.

Tuff och viktig insikt samtidigt som dina två sista meningar inger hopp.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Nora81

Tack för svar Li-Lo. Ja, det känns som du skriver både stärkande och smärtsamt ensamt men den enda vägen för att komma framåt är just att ta ansvar för mitt egna liv.
Jag har delat upp det i delmål när det känns för övermäktigt att jag tar 24 h åt gången.
Har en klok vännina som ger mig råd och stöd via mail, en som jag lärt känna här på AH.
Jag inser att jag inte klarar att leva isolerat utan behöver stöd från andra.
Det är små steg egentligen men för mig hisnande stora.
Det skrämmer mig lite att jag varit så förblindad över hur illa och nedbrytande det har varit att leva så här. Den blinda fläcken behöver jag påminna mig om, tills den försvinner.
Jag har glömt bort hur jag mår, mina gränser och vad jag själv vill/inte vill till förmån för en man i aktivt missbruk. Det är den blinda fläcken och min akilleshäl som jag behöver vara medveten om och jobba med.

Med vänlig hälsning Nora

Profile picture for user Nora81

Det är en mardröm att ta emot sms om att det är mitt fel att han mår så dåligt, att han ska ta livet av sig och undrar om jag är nöjd. Jag har inte svarat sedan i söndags för att jag har fått nog och jag har nog försökt allt.
Det är som att börja om från början med allt. Det enda som finns kvar är min lägenhet, mitt jobb och jag. Herregud vilket helvete, inser nu hur mkt jag tillåtits hjärntvättas av hans missbruk. Vad har jag hållit på med egentligen? Vi var nära att förlova oss och jag är egentligen tacksam att det inte gick så långt men ändå känns det så hopplöst. Något man egentligen ska glädjas till, förbereda tillsammans men som nu raserats.
Allt är mitt fel enligt honom. Det är givetvis hans ansvar men det är ingen idé att diskutera. Jag jobbar på att släppa. Har varit på loppis, shoppat kläder och funderar på att skaffa en katt. Jag klarar inte av att livet står stilla. Så känns det som om livet stått stilla, i väntläge. Gud, vad jag önskar att jag kunnat skaka om mig själv för två år sen och varnat mig själv.
Vandringen går vidare och det är både stunder av lättnad att komma ifrån all och samtidigt tufft.
/ Nora

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag är sällan här numera. Mitt liv har gått vidare. Jag läser din kommentar i min tråd och så läste jag din nya tråd igår kväll. Vaknade tidigt, började se en film, behöver pausa då min ADHD inte klarar fokus för länge. Tänkte på att jag blev så berörd av att läsa din tråd. Jag tänker inte längre på hur mitt medberoende var. Jag har ett nytt liv. 2 år och en pandemi behövde jag för att landa och känna tacksamhet att jag lever ensam. Jag bestämmer över alla mina val. Men jag blir påmind ibland. Jag ser andras medberoenden och då minns jag. Andra frågar mig hur jag sa stopp, i olika situationer och jag berättar. Och jag minns att jag började arbeta med mina "stopp" för 7 år sedan, sedan fick jag hjälp av psykolog för 5 år sedan och då hade jag provat hitta en terapeut själv, varit till Al-Anon och jag pratade med människor som hänvisade mig till primärvården. Jag hade aldrig klarat av att bli fri från mitt tidigare medberoende om jag inte sökt hjälp av professionella. Det är enormt svårt att bryta det på egen hand. Jag kan idag se hur han manipulerade mig och jag gav allt jag hade till honom, kärlek, tid och pengar. Jag behövde möta en botten för att förstå och ta hand om mig igen. Idag sätter jag gränser till allt. Det går. Du kan få ditt liv precis som du vill ha det Nora. Skaffa gärna en katt. Träffa människor. Skratta med dina kollegor. Du har ett jobb! Grattis! Du har kollegor. Kan du prata med någon där? HR, företagshälsovård, någon som har katt och prata om dina tankar att skaffa katt. Skriv en lista hur du vill ha det i sommar, i höst och under 2022. Jag har inte följt med på din resa, men jag hoppas att du verkligen väljer att göra din resa som du önskar. Ditt liv är värdefullt. Du är värdefull. Allt gott till dig! @Nora81

Profile picture for user Nora81

@Självomhändertagande Hej och tack för ditt svar. Det värmde.
Jo, det är omtumlande och uttröttande att leva i medberoendet.
Det är det slut på. Processen kommer ta tid förstår jag men det får det göra.
Har sökt stöd som jag kommer få till hösten.
Är inne i något nu där jag känner att jag behöver bryta mönster jag har.
Jag tränar, äter bra och gör saker som jag inte gjort innan. Försöker få nya tankemönster genom nya upplevelser.
Just nu känns det bara som livet går fort och det är kort och jag har stått och stampat för länge.
Hur vill jag ha det i mitt liv?
Jag vill ha det tryggt, stabilt men även uppleva nya saker och inte vara rädslan vara i vägen mer. Jag vill känna mig fri.
Jag provar mig fram och känner efter.
Dag för dag och tillåter mig upptäcka nytt både inom mig och utanför mig.
Allt gott till dig och kram.
/Nora

Profile picture for user Azalea

Finaste Nora81🧡
Det låter som om du har landat nu.
Det går en tid, olika lång för oss alla, men plötsligt tror jag att man är bara klar, klar med att leva npgon annans liv och efter hur den dagsformen är.
Tror nog att man behöver den tiden och de erfarenheterna för att kunna sätta ner foten och tänka att :Nu vill jag ta hand om mitt eget liv och min framtid.

Jag våndades och stannade i många år och kunde verkligen inte lämna för jag var inte färdig.

Skriv ner dina mål och önskningar så ska du se att ett och ett så kommer du att få dem införlivade 🙏

Kisse låter som en mysig vän och kompanjon, finns ju inget som ger så mycket kärlek som ett djur .

Stor kram till dig från Azalea🧡

Profile picture for user Tröttiz

@Nora81
Hej, hur går det för dig? 🌹
Just nu har jag det åtminstone väldigt jobbigt. Så ont i magen, vet att jag måste släppa taget men så jobbigt. Hjärta och förnuft går åt olika håll.

Dessutom har jag börjat se förhållandet uppifrån och konstaterar att jag anpassat mig till olika saker, vad hade hänt om jag gjort si eller så? 🤔
Det har under förhållandet varit frustrerande, jag har varit trött och orolig. Lätt förstås i efterhand att se klart på vissa situationer. När man är inne i det är det en annan sak.
Sköt om dig. 💕