Jag har ställt ett ultimatum

Jag har ställt ett ultimatum till min sambo, antingen så söker han hjälp för sitt alkoholberoende annars så flyttar jag. Vi har varit tillsammans i 17 år och har två barn. Jag vet inte hur många gånger genom åren som vi har haft diskussioner om hans drickande. Hur många gånger han har sagt att han ska försöka. Det går några veckor sen eskalerar det sakta mer och mer och åter igen är det tillbaks på ruta ett. Han säger att han inte måste dricka, att han inte känner något sug men ändå så dricker han flera gånger i veckan. Han tycker inte han dricker så mycket, och de är ju så små ölen och då kan man dricka fler , men det är ju bara en öl osv..jag mår dåligt över hans beteende som går ut över familjen och nu i midsommar helgen när han var full i tre dagar fick jag nog och ställde ett ultimatum. Är verkligen skitjobbigt men jag känner att jag inte vill längre, det får vara bra nu. Han har nu mailat beroendeenheten och det tycker han räcker. Han säger att han vill klara det här själv för det får honom att känna sig stark. Jag vill att han bokar in ett samtal för jag vill se att han verkligen menar allvar den här gången. Ville bara skriva av mig, känner mig så ensam.

Profile picture for user Harmonidrömmar

Du är inte ensam. Jag förstår vad du går igenom. Något du måste komma ihåg är att han aldrig kan ändra sig om han själv inte kommer till insikt att det han gör inte är bra. Inget du säger eller gör kan ändra på det.

Jag har ledsnat på att "täcka upp" för min make. Beter han sig illa och otrevligt, eller väljer att försumma vår son, smygdricka medan han ljuger mig rakt upp i ansiktet, gnäller och är negativ, ja allt sånt som innan påverkade mig och stressade mig, så tänker jag nuförtiden mer som såhär: jag står som åskådare vid sidan av och ser vad han väljer att göra. Tar inget ansvar, försöker inte släta över, utan bara stiger åt sidan (bildligt) och låter honom helt ensam göra de val han gör.
Det är så befriande! Det är på honom det hänger. Ingen annan.

Men, så älskar ju inte min make så som jag en gång gjorde, vilket förstås också gör det enklare kanske. Lögnerna och sveken, och mitt uppvaknande där jag plötsligt såg honom för den jättebebis han är, tog slut på den kärleken.

Ensam, det är du inte. Kram!

Profile picture for user MissaMy

@Harmonidrömmar tack för ditt svar! Jag förstår att du har haft det tufft och att vi är fler, men ibland känns det som att man står helt ensam därför är det skönt att höra att man faktiskt inte är ensam. Efter att jag skrev inlägget har min sambo och jag haft ytterligare diskussioner och han ska nu boka in en tid för samtal på beroendeenheten vilket jag ställde som krav. Jag tror verkligen att han behöver prata med någon vilket tyvärr är tabu för många, främst män som ser det som en svaghet att söka hjälp. Jag har förklarat för honom att det är precis tvärtom, att det är en styrka att kunna be om hjälp. Det är skönt att det går framåt sen för framtiden utvisa hur det ter sig. Han inser att han har problem och tänker att han ska klara det själv med mitt stöd, men jag tror att hjälp utifrån kan vara viktigt.