Efter otaliga löften om bot och bättring, efter att ha hittat gömda flaskor på de mest uppfinningsrika ställen, efter att ha blivit ljugen rakt upp i ansiktet gång på gång av kärleken i mitt liv brakade jag ihop totalt i höstas. Tillit och trygghet är så otroligt viktigt för mig, utan den rasar marken jag står på.
Sambon har, sedan mitt ras, skött sig hyfsat.
Åtminstone vad jag sett.
Från att konsumerat MINST en bag in box rödvin samt en liter whiskey i veckan, har konsumtionen plötsligt gått ner till något litet glas whiskey och kanske en flaska vin fre-lörd. Och han pratar dagligen om hur duktig han är och hur skönt det är att inte dricka i veckorna.
Men, jag har väldigt svårt att hitta tillbaka till någon tillit.
Nu när det varit jul och nyår har jag ju sett den berusade varianten av min sambo igen, och honom vill jag inte ha i mitt liv.
För att få rätt på mitt mående och en nystart på nya året föreslog jag några dagars miljöombyte genom att åka till vår stuga. Sambon tyckte det var en bra idé och sa ganska omgående att han skulle ta vin med sig. Jag sa blankt nej. Med tanke på vår historia tycker jag att jag varit ganska tolerant när jag inte sagt något om drickandet på helgerna. Och nu hade vi ju ett bra tillfälle att hitta tillbaka lite till varandra. Utan alkohol.
Eftersom vi skulle åka på lördagen var han ju då tvungen att dricka vin på fredagen så han kommer hem med en påse från Systembolaget med tre flaskor vin i.... men TVÅ kvitton (som jag "råkade" hitta). Varav ett är på en flaska gin! Det visar sig att han lämnat kvar den i bilen för att smuggla med den till vår stuga!
Alltså, jag mår riktigt dåligt (är sjukskriven) som ett resultat av alkoholen och medföljande svek och lögner.
Stugvistelsen var ett steg att stärka vår relation.
Hur tänker karln???
Han påstår att han älskar mig, men agerandet tyder på att han älskar något annat mer...
Är jag för naiv?