Hur tänka när man inte orkar lämna?

Profile picture for user gladpålåtsas

20 år tillsammans. Han blir nästan alltid elak och ”muckar” med mig eller våra barn men inte med sina vänner. Med mina syskon men aldrig med sina… Lovade i tisdags, efter elakheter på måndagskvällen, att det ska bli slut på elakheter men nu sitter vi här igen, lördag samma vecka efter ännu en misslyckad fredagskväll. Han gråter, ber återigen om förlåtelse och säger att det ska aldrig hända igen. Han ska börja träna! Pust, för femtioelfte gången…Han undrar, även det för femtioelfte gången, vad jag vill ha av honom och jag svarar att han ska sluta vara elak. Så enkelt för mig men en omöjlighet för honom. Med sina kompisar eller syskon kan han dricka och vara hur rolig och trevlig som helst. Men när jag eller jag och barnen eller mina syskon är med blir det nästan alltid otrevligheter. Han har alkoholism i familjen… Han använder alkohol för att varva ner och han blir väldigt påverkad av 1-2 öl vilket gör att jag är övertygad om att han dricker i smyg, han förnekar det. Jag säger att jag ska lämna honom men orkar inte! Vågar inte! Tittar på lägenheter men pallar inte! Har berättat för mina syskon. De tycker jag ska lämna. Äldsta barnet som inte bor hemma tycker att jag ska lämna. Jag vågar inte fråga hemmavarande barn, vill inte att de ska behöva ”ta ställning”. Har miljoner ord kvar att skriva men det blir för långt. Hur tänka när man lever i konstant oro?

Profile picture for user TappadIgen

@gladpålåtsas Det du verkar ha i ditt fall är ju ändå någon slags insikt om att han gör fel, även om det ännu inte lett till någon förbättring. Det kanske låter som man måste var optimist för att se det positiva i det, men det är ju ändå en klar fördel med sjukdomsinsikt. Det enda som återstår är ju att omsätta insikten i en faktisk förändring och det är väl där det står still. Det blir väl tyvärr lätt så att man fastnar. Man vet att man borde göra förändringar men det är svårt och ofta håller man det mesta av förändringsarbetet för sig själv. Men det finns ju faktiskt hjälp att få. Motsätter han sig hjälp? För om det inte blir någon förändring så ser jag inget annat alternativ från det du beskriver än att lämna. Om du känner att du inte orkar lämna, kanske prova först med att se om han är villig att ta emot hjälp.

Profile picture for user gladpålåtsas

Tack för svar. Han har sökt hjälp ett flertal gånger men jag tror inte att han är ärlig då. Han söker för depression eller utmattning men jag tror inte han säger hur mycket han dricker. Ett tag åt han antidepressiva samtidigt som han drack, en hemsk period! Då ringde jag hans psykolog och mycket riktigt, de visste inte att han drack. Han har ganska nyligen kontaktat psykolog på nätet efter en blöt och elak helg, på söndagsmorgonen kände han sig självmordsbenägen av ångest.

Profile picture for user gladpålåtsas

Nu erkänner han att han drack igår när jag inte såg, han vill att jag plockar undan all alkohol och gömmer den för honom. Vi har mängder hemma som han själv har köpt på resor.
Kommer det att hjälpa att plocka undan?

Profile picture for user TappadIgen

@gladpålåtsas Det är alltid svårt att säga. Det känns ju ändå som sagt som att han förstår att han har problem och vill göra något åt det och jag skulle tro att han faktiskt vill göra något också. Att han vill att du plockar undan alkohol och gömmer den kan delvis vara för att han faktiskt vill ha hjälp men delvis också signalera till dig att han faktiskt gör något, medan det kanske inte hindrar honom från att skaffa nytt.

Det finns ju inga enkla svar här. Du kan ju inte ensam ansvara och hålla koll på honom så att han håller sig nykter. Samtidigt är det väl klart att om du fortfarande älskar honom att du kan hjälpa till om han verkligen är redo för förändring.

Jag skulle kanske inte gömma alkoholen i huset däremot. Det jag tänker spontant är, om du är villig på att göra detta givetvis för prata inte med honom om du inte själv är villig att gå in i det fullt ut, är att på ett vänligt sätt förklara för honom att du är glad att han är redo för förändring och att du är villig att hjälpa honom på det villkoret att han själv gör sin del av jobbet. Förklara att du förstår att det inte är lätt, men att du bara kan hjälpa honom om han låter dig göra det. Om han fortsätter med att smyga med alkoholen, så kan du inte hjälpa honom och då är allt ditt jobb förgäves.

Förklara för honom att när han får ett sug att dricka, kom till dig istället så hittar ni på något tillsammans och du hjälper honom att få tankarna på annat. Men förklara för honom att om han fortsätter att gömma och smyga med alkohol, så kan du inte hjälpa honom. I det fallet får han fortsätta den kampen själv.

Något sådant. Vad tror du om det? I slutändan är det ju han som måste bestämma sig. Jag har själv, som numera nykter i 11 månader, funderat mycket på hur en anhörig kunde ha påverkat och det finns nog inga enkla svar på det. Det här är det bästa tipset jag kan ge dig, men det är ju inte säkert att det fungerar och du får anpassa det efter din situation och hur du känner om du väljer att ta det till dig.

Profile picture for user gladpålåtsas

Nu är allt undanplockat men det kommer bli andra problem eftersom vi har ett stort socialt umgänge där det intas mycket alkohol. Vi bor dessutom i villa och det är väldigt vanligt att det blir en öl ihop över staketet grannar emellan. Han har försökt sluta flera gånger tidigare, suttit nykter hemma men sedan blivit inbjuden till någon granne på alkohol. Även fast de vet att han har problem vill de ha dryckeskompis. Ett inlärt beteende sedan flera år tillbaka.

Profile picture for user gladpålåtsas

Ikväll igen. Han sluddrade när jag och barnen kom hem. Vinfläckar i köket men han förnekar. Jag säger att han luktar, han äter chips för att dölja. Han ljuger mig rakt upp i ansiktet och vill få mig att skämmas för att jag tänker så idiotiska tankar om honom. Han sover nu och här sitter jag och är fast i ett skitliv. Hatar att vara en alkoholistfru! Hatar det!

Profile picture for user gladpålåtsas

Jag har varit hans krycka i så många år. Tänkt att jag är stark, jag klarar det, jag har en bra grund och livsinställning. Men nu är orken och lusten slut. Jag måste få hjälp, någon att prata med som kan stötta mig i de beslut jag måste ta nu. För mig och barnens skull.

Profile picture for user Liten tjej

@gladpålåtsas jag vill bara krama dig💛Jag hoppas att du hittar någon bra att prata med för som du skriver är det nog ett måste för dig. Klart att orken till sist tar slut även för den som är stark, konstigt vore det annars. 20 år är en lång tid, har det alltid varit såhär med för mycket alkohol och elakheter.

Kram

Profile picture for user Livrädd igen

@gladpålåtsas Jag känner igen dina känslor. Jag lämnade ett nästan 27-årigt förhållande i höstas. Det krävdes en hel del för att äntligen gå, jag har provat flera gånger tidigare. Just nu kämpar jag med att inte gå tillbaka. Min man var, förutom att han drack även elak och våldsam. Jag har levt i detta under så många år att jag på något sätt tycker att det är normalt. Och att jag kanske inte är värd bättre. De senaste åren har jag börjat tänka att det kanske inte är så långt kvar av livet, jag kan kanske stå ut med detta. Jag fyller 50 i höst... En dag slog det mig som en blixt från klar himmel, att det här går inte längre.
Mitt problem just nu är att ta det sista steget, att få honom att fatta att jag inte kommer hem igen (även om jag vissa dagar inte vill något annat), och försöka få till en bodelning. Jag är livrädd för hans reaktion. Bränner han ner huset, söker han upp mig? Polisen har hittills inte varit till någon som helst hjälp.

Jag önskar att man kunde få träffa någon i samma situation som jag, alla förstår inte detta. En vän frågade varför jag gått tillbaka flera gånger om han är så hemsk.
Jag hoppas att du finner styrka att ta ett beslut. ❤️

Profile picture for user gladpålåtsas

@Liten tjej Tack för svar. Ja det har dessvärre varit så här hela tiden. Varningstecken kom redan innan vi flyttade ihop men jag var så våldsamt och passionerat förälskad att jag inte kunde stå emot. Något jag ofta önskar att jag gjorde redan då men å andra sidan hade mina fantastiska barn inte funnits.. Det som är annorlunda just nu är att hans elaka kommentarer eskalerat samtidigt som han smygdricker i stort varje dag.

Profile picture for user gladpålåtsas

@Livrädd igen
”En dag slog det mig som en blixt från klar himmel, att det här går inte längre.”
Det är det här jag behöver få, en blixt, ett rejält uppvaknande att det inte håller längre. Jag närmar mig 60 år och vill framförallt vara en bra förebild som förälder och det är jag ju inte så länge som jag stannar. Han har dock aldrig varit fysisk men den psykiska konstanta oron tär så otroligt mycket. Vågar knappt lämna honom ensam med barnen en kväll.
Så skönt ändå att jag hittat hit, så många som kämpar med samma!
Du har lyckats ta det stora steget, jag är så avundsjuk! Vilken styrka du visar! Stå på dig nu när du kommit så här långt! ❤️

Profile picture for user Livrädd igen

@gladpålåtsas Någon frågade mig om jag verkligen vill leva tillsammans med honom i 20 år till. Att tänka på hur det skulle vara kändes inte bra. Tänk om man istället hade kunnat känna "wow, vilken fantastisk människa han är, jag längtar efter varje sekund tillsammans med honom!" Och någon sa att det är bättre att lämna allt och ha ett helvete ett tag än att ha det resten av livet.
Jag kämpar som sagt med att inte gå tillbaka trots allt som varit. Mestadels för att jag känner mig ensam, jag är så rädd för att ta sista steget.
Min terapeut gjorde en övning med mig. Hon frågade vad jag vill mest just nu. Jag sa att jag vill känna mig lugn och trygg. Hon skrev det på ett par post-it och satte upp dem på en vägg. Jag fick ställa mig upp och titta på dem. Hon sa att det är ditåt jag vill, det är dit jag ska gå. Sedan fick jag vända ryggen mot lapparna och istället "gå mot mitt gamla liv". Jag fick verkligen känslan av hur fel det är även om det var en väldigt enkel övning. Det blev så visuellt tydligt.
Men jag sitter här ändå med ett rop på hjälp! Jag har svårt att säga nej till honom, jag vågar inte stå upp för mig själv. Detta är pest eller kolera. Fast jag har väldigt lugna kvällar, jag gör vad jag vill, jag äter vad jag vill, jag ser på vilka kanaler jag vill. Och jag pratar med vem jag vill.

Profile picture for user Tröttiz

@gladpålåtsas
Kram! 💕
Det där är inte hållbart ... Du kan inte rädda någon annan eller fatta beslut åt någon annan, man kan rädda sig själv och sina barn. Prata med någon för att bena ut allt. 🌹🌹Jag har inga barn själv men att fortsätta så där är inte tryggt eller sunt.

Jag har själv varit den som tidigare tänkt att "varför går hon inte då förhållandet ser ut som det gör..".
Jag blev själv en som stannade länge trots förmaningar och frågor från andra vad till exempel förhållandet gav mig. Men - till slut var det bara stopp.

Profile picture for user gladpålåtsas

@Tröttiz
Mitt förhållande ger mig ändå mycket som jag inte vill förlora. Stabil ekonomi, villa i bra område med väldigt bra grannar även om det ofta är intag av alkohol när vi umgås. Många gemensamma vänner. Vill jag lämna allt detta trygga? Egentligen inte, det känns så ledsamt att behöva skapa något nytt på egen hand. Men vet inom mig att jag hade sagt till någon annan i min situation att det är enda utvägen…

Profile picture for user gladpålåtsas

Igår var en alkoholfri bra dag. Nu på morgonen är han irriterad, lättstött och väldigt negativ. Åh. Jag önskar att han åkte iväg själv ett tag men han klarar inte att vara utan mig, jag är ”positiv och rolig att umgås med” har han sagt, visserligen för flera år sedan. Men jag orkar inte lyssna hela tiden eftersom han ena stunden vill en sak och nästa vill han något helt annat. Alla tycks vara i maskopi också eftersom han upplever att de flesta jobbar emot honom. Politiker i synnerhet men även vanliga människor. I trafiken, i affärerna, de står till och med i vägen på promenaden. Ingår det också i sjukdomsbilden? Att tro att alla vill honom illa?

Profile picture for user Livrädd igen

@gladpålåtsas Jag har tänkt exakt samma som du. Hus på landet med eget stall, allt renoverat och utåt sett en tjusig fasad. Men jag kom till den punkten då gränsen var nådd. Jag orkade helt enkelt inte mer. Så nu sitter jag i en liten lägenhet med hästarna inhyrda. Vissa dagar är fruktansvärda, men jag tänker att det bara kan bli bättre nu.
Jag har ställt ett ultimatum för att jag ens ska fundera över att tänka om, och det är att han slutar dricka helt. Är det orimligt?
Han har lovat så många gånger tidigare att han ska dricka mindre, men då har han bara blivit bättre på att smyga med det.
Han ringde igår kväll och det var uppenbart att han hade druckit. Då känns det faktiskt bra att kunna lägga på luren. Han sa bland annat att "ikväll kan du göra vad du vill". Ja, det har jag ju inte kunnat tidigare.

Profile picture for user gladpålåtsas

@Livrädd igen
Som sagt, jag önskar att jag kommit dit du kommit. Vilken sommar det här kommer att bli… Jag vill kunna sluta bry mig men kan inte det. Så besviken på honom att han låtit det gå så här långt! I början var det tabu att dricka i veckorna men den gränsen är sedan länge passerad. Detta förbannade smygande! Han har erkänt att han letade efter mitt gömställe för alkoholen redan samma kväll han bett mig gömma det. Ibland tänker jag att jag ställer fram allt på bordet så kan han supa hur mycket han vill!

Profile picture for user gladpålåtsas

Hur ska jag tänka? Kan jag umgås med våra vänner och dricka vin som vanligt? Eller ska jag vara nykter i sommar medan han smyger med sitt? Antar att han åker och handlar nytt om han inte hittar mitt gömställe…

Profile picture for user gladpålåtsas

Han har varit nykter två hela dagar! En helt annan människa, andra klara ögon, nu minns jag varför jag har valt att leva med honom. Men jag märker att han är rastlös och jag får verkligen prata med min lenaste röst och vara extra glad, tassa lite för att inte reta upp honom. Vi pratar inte mycket, sitter mest bredvid varandra med varsin mobil. Han planerar att vara nykter hela semestern. Jag tar en kväll i taget.

Profile picture for user Livrädd igen

@gladpålåtsas Jag är ledsen! Jag tror att vi måste sluta tänka "tänk om' med förhoppning om att det aldrig händer igen. Men jag är fortfarande fast i den tanken trots att jag har lämnat. Han ger inte upp. Han säger att jag är hans livs kärlek och han kommer aldrig att vara hotfull mot mig igen, jag har inget att frukta. Men min rädsla kommer aldrig att släppa i närheten av honom.

Profile picture for user Hallonpaj

Finaste ni!@livrädd @gladpålåtsas
Vad ni (vi) kämpar.
@glad p l:De tre första dagarna ska varavärst, att falla då är inte konstigt men ändå. Läste att 80%gör ett återfall första året som nykter.
Liten glädje att du fick möta mannen nykter en stund men helvete vad ont det gör när hoppet släcks.
Själv undrar jag vem mannen jag älskar är numera. Tror jag gick en skymt av honom för ett par veckor sedan men min hjärna spelar mig spratt. Känns ibland som jag inte vet vad som är sant. Hatar alkoholen som förstör liv.
Jag har lämnat, han börjar medicinera imorgon och ska läggas in. Jag har tagit avstånd när han behöver mig. Så skruvat svårt samtidigt som jag inte kan göra annat. Hans supande står mig upp i hela halsen. Jag har sagt att jag väntar tills han blivit nykter. Men känner nu när det finns andrum och gamla känslor trycker på att jag inte har en aning om hur det blir.
Samtidigt älskar jag karln! Den han var, men är tillit möjligt att laga?

Profile picture for user Livrädd igen

@hallonpaj @gladpålåtsas
Hjälp... Nu gör han sitt yttersta för att håva in mig igen. Han påstår att han dricker betydligt mindre och han tänker inte bli hotfull igen. Hur kan man ens lova något sådant? Jag tror (vet) att om jag ger upp och går tillbaka nu så kommer det att sluta illa. Dessutom har vi en rättegång om några månader. Hur ska man ta sig igenom det?

Profile picture for user Tröttiz

@Livrädd igen
Hej.
Måste erkänna att jag inte läst igenom allt. En vän sade till mig att i stället för att fokusera på den andre, fokusera på mig själv.

Vad jag tycker är okej och inte.
Fick frågan hur jag kände i allt. Fokusera på dig själv, vad är viktigt för dig och vad värdesätter du? 🌺

Profile picture for user Hallonpaj

@livrädd
Heja❤️ Du vet vad som är rätt, följ det.
Kan du svara honom ’bra och skönt att du dricker mindre, håll det så ser vi tiden an’?
(Ni har separerat, om han är fräsch om ett halvår kan man ta en kaffe typ.)
Ett tydligt vänligt avstånd med tanke på att ni har rättegången som kommer.
Sitt i båten, vi håller din hand☀️

Profile picture for user Mammatill2

@gladpålåtsas
Hej hur går det för dig? Lever i samma skräck sambo som dricker och blir otroligt elak.Det värsta är att ibland säger han dumma saker framför barnen… jag vet att det inte är ok och jag har slutat älska honom för länge sedan men så svårt att gå 😟 Jag vill vara glad och slippa tassa på tå,vill ju stå upp för mig själv visa att detta är inte ok! Även på ett sätt visa barnen att så här ska man inte bli behandlad av någon. Vad tänker dom? Ska dom i framtiden träffa någon som behandlar dom såhär skulle jag bli så ledsen och verkligen försöka tvinga dom därifrån

Profile picture for user Mammatill2

@gladpålåtsas
Hej hur går det för dig? Lever i samma skräck sambo som dricker och blir otroligt elak.Det värsta är att ibland säger han dumma saker framför barnen… jag vet att det inte är ok och jag har slutat älska honom för länge sedan men så svårt att gå 😟 Jag vill vara glad och slippa tassa på tå,vill ju stå upp för mig själv visa att detta är inte ok! Även på ett sätt visa barnen att så här ska man inte bli behandlad av någon. Vad tänker dom? Ska dom i framtiden träffa någon som behandlar dom såhär skulle jag bli så ledsen och verkligen försöka tvinga dom därifrån

Profile picture for user gladpålåtsas

@Mammatill2
Hej! Tack för frågan ☺️. Det har gått hyfsat bra sedan jag skrev sist den 17/7. Han har ”skött sig” sen dess. Jag har blivit öppen med allt till alla som frågar hur det är och som jag har förtroende för. Då berättar jag, även om min man är med. Den som min man ser upp till mest förstod allvaret, att jag tänker lämna om det inte sker förändringar. Jag tror att han bearbetat honom sedan dess. Min man har druckit måttligt och enbart i sällskap med mig och andra. Det har funkat och känts som att nu, nu är allt som det ska igen! Men när jag läser här och ser att det faktiskt bara är två veckor sedan han drack varje dag känner jag mig korkad och otroligt blåögd. Dagar som dessa, trevliga och glada har vi haft förr efter att jag hotat med att lämna sedan har han ramlat tillbaka igen till ensam full i sällskapet och elaka ord.
Jag försöker ändå njuta av det som är nu. Det tar väl år att laga dessa brutna löften tänker jag. Närheten och intimiteten mellan oss är sedan länge borta.
Men jag är så otroligt trött och fortfarande oroande nedstämd inombords, känner mig otröstligt ledsen över att jag haft det så här i så många år men håller skenet uppe när han nu försöker ändra sig. Egentligen vill jag bara gråta, gråta och gråta…
När det gäller barnen har jag tänkt som du: tänk om de hittar en likadan som min man? Det vore fruktansvärt!

Profile picture for user Mammatill2

@gladpålåtsas Förstår verkligen din trötthet…kanske haft semester och efter den ska man vara utvilad men med barn blir man inte utvilad efter en semester och med en sambo som dricker blir det ännu värre.
Jag har inte heller kommit vidare utan hoppas men känner mig så dum för innerst inne vet jag ju att det kommer inte bli någon förändring!
Idag sa min sambo att han ville börja träna han har gått upp mycke i vikt och vet ju såklart att träning mår man bättre av. Han lider av depression lite då och då och att dricka gör det inte bättre direkt

Han tränad ganska mycke för 1 1/2 år sedan och drack då mindre tror han höll sig nykter i 4 v vilket aldrig hänt innan
När han sa att han skulle börja träna idag så kände jag inom mig att ok men visst det är ju jättebra men sen kommer det fallera men kan såklart inte säga det

Nu ligger jag i sängen med ena barnet bredvid och han sitter nere och dricker…
Har ju inte pratat med någon kompis så känner att jag har så mycke jag vill få ut mig.Vet att dom skulle lyssna men skäms och dom har sina egna problem.

Brukar ibland titta på textraden från Lisa Ekdahl -När jag gjort allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp

Någon dag måste jag ge upp för min egen skull men framför allt barnen men när?

Profile picture for user Mammatill2

@gladpålåtsas Förstår verkligen din trötthet…kanske haft semester och efter den ska man vara utvilad men med barn blir man inte utvilad efter en semester och med en sambo som dricker blir det ännu värre.
Jag har inte heller kommit vidare utan hoppas men känner mig så dum för innerst inne vet jag ju att det kommer inte bli någon förändring!
Idag sa min sambo att han ville börja träna han har gått upp mycke i vikt och vet ju såklart att träning mår man bättre av. Han lider av depression lite då och då och att dricka gör det inte bättre direkt

Han tränad ganska mycke för 1 1/2 år sedan och drack då mindre tror han höll sig nykter i 4 v vilket aldrig hänt innan
När han sa att han skulle börja träna idag så kände jag inom mig att ok men visst det är ju jättebra men sen kommer det fallera men kan såklart inte säga det

Nu ligger jag i sängen med ena barnet bredvid och han sitter nere och dricker…
Har ju inte pratat med någon kompis så känner att jag har så mycke jag vill få ut mig.Vet att dom skulle lyssna men skäms och dom har sina egna problem.

Brukar ibland titta på textraden från Lisa Ekdahl -När jag gjort allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp

Någon dag måste jag ge upp för min egen skull men framför allt barnen men när?

Profile picture for user Hallonpaj

Mammatill2 och Gladpålåtsas
Heja och kraft🙏 Är själv i tröttheten och gör gott att läsa när ni sätter ord på skiten.
För: Lämna. Egentligen vet man ju. Ultimatum. Medberoende/anhörig är inte ett liv.

Profile picture for user Livrädd igen

@Hallonpaj Och här sitter jag och lämnade för 10 månader sedan. Ett väldigt stort och farligt steg att ta, men nu tvivlar jag starkt på att jag reder ut detta. Jag skulle behöva praktisk hjälp! Hämta mina saker, göra bodelning, ordna upp mitt liv. En vän som tidigare hjälpt mig lite har slutat höra av sig. Hon är livrädd för mitt ex och hon ska även vittna mot honom i kommande rättegång. Sedan har jag ingen! En pappa som är drygt 80 år som jag absolut inte vill tynga och oroa med mina problem.
Vad gör man? Hur gör man? Ofta tänker jag att det enklaste vore att flytta hem igen. Jag är 50, jag får försöka stå ut resten av livet.
Tröttheten! Jag kan sova hur mycket som helst, men blir aldrig någonsin utvilad. Migrän hela semestern och idag började jag jobba.

Profile picture for user annalena11

@gladpålåtsas åh vad jag känner igen allt du skriver!
Men bara processen med att flytta känns urjobbig. Hur blir det sen? Spårar han ur helt? Jag vet att jag klarar mig, både ekonomiskt och som ensam. Jag är mest rädd för allt runt omkring.

Profile picture for user Kennie

Hej livrädd,
Vill bara säga att jag blir väldigt berörd av det du skriver. Jag förstår att du behöver stöd med det praktiska. Har du varit i kontakt med Kvinnofridslinjen? Vet också att det finns företag som specialiserar sig på att hjälpa till med det praktiska, googla på "hjälp att skiljas". Det du skrev om att du kanske bara ska stå ut... Nej, tänker jag, vi får bara ett liv, varför ska du leva det i rädsla tillsammans med en man som är för svag för att styra upp sitt liv trots att han vet att hans drickande leder till våld mot dig. Det du skrev om övningen med lapparna hos psykologen var så talande, du vet vad som är bäst för dig. Du har tagit ett stort och viktigt steg, dra i alla trådar du kan för att komma vidare. Och ge inte upp.. Det är ju av en anledning det kallas medberoende. Det drar i dig nu, men jag tror att du är bättre på att stå emot beroende än vad ditt ex är. All styrka till dig!

Profile picture for user Livrädd igen

@Kennie Tack för dina kloka ord!
Mitt största problem just nu är nog att jag känner mig så ensam. Det får mig att tvivla ännu mer på mig själv. Han försöker dessutom vara väldigt snäll och förstående just nu, och det påverkar mig. Jag har ännu inte kommit så långt att jag känner mig stark och orkar stå emot honom. Jag skulle önska att jag hade en "sponsor" eller liknande som jag kan kontakta när det känns som värst. Jag är så fruktansvärt trött att jag inte orkar umgås med människor, då är det svårt att finna någon vän också.
Jag funderar på att gå på ett al-anon möte, jag vill ha mer kunskap kring alkoholism. Just nu läser jag mycket om våld i nära relationer och narcissism. Det är lite läskigt, för det är väldigt mycket igenkänning.

Profile picture for user gladpålåtsas

@Mammatill2 @Hallonpaj @annalena11 @Livrädd igen
Vilka kämpar vi är! Jag tänker att jag gör det för de yngsta barnens skull… säkert korkat det också!
Ena stunden vill jag bara gråta, nästa stund är jag urförbannad. Jag vill egentligen vara urförbannad hela tiden, då hade jag kanske orkat flytta. Men mest är jag så fruktansvärt bitter på mig själv att jag stannat i alla dessa år. Jag vet att jag har personlighetsförändrats till det sämre, inte den glada och jordnära som jag en gång var.
Nu är jag mest orolig hela tiden.
När jag träffar andra och inte han är med mår jag bättre, mer avslappnad, jag behöver inte vakta någon annan.
Samtidigt är jag aldrig riktigt ärlig när jag träffar andra, de skulle bli djupt chockade över vad jag har stått ut med i alla dessa år. Jag skäms över att jag inte gjort något åt det, skäms så det gör ont i hjärtat. Ledsen, arg och skam, allt på en gång!

Profile picture for user Kennie

Hej,
Al-anon tror jag är jättebra, finns kanske on-line nu? Och tids nog kommer du orka engagera dig i andra människor, jag tror inte du kommer behöva vara ensam framöver. Men förstår att det är för mycket att ta tag i nu. Om jag var du skulle jag undvika kontakt med honom, det verkar göra dig osäker och mer sårbar. Lita på din instinkt, du behövde ta dig ifrån honom. Hur har du det med hästarna, rider du ofta? Är gammal hästtjej själv så jag vet vilken glädje de kan ge..

Profile picture for user Livrädd igen

@Kennie Hade jag inte haft min häst så hade jag nog inte levt idag. Jag rider nästan varje dag, tränar dressyr regelbundet för B-tränare och har så smått börjat tävla. Det är så otroligt roligt eftersom jag har utbildat min häst själv från grunden. Problemet jag alltid har fått slåss mot är hans synpunkter om att jag är för många timmar i stallet varje dag, "du red ju igår måste du rida idag också?" Och "kan du inte prata om något annat än hästar?" Om någon från hans familj har pratat häst och frågade mig om något så blev han arg och började skälla på mig för att jag tjatar om hästarna igen.
Jag önskar att jag slapp träffa honom igen, men det måste ju på något sätt göras en bodelning.

Profile picture for user Hallonpaj

Har också häst💕
Jag har försökt hitta AA/anhöriggrupper etc online men inte lyckats. Bor inte i storstad så ont om grupper här. Men kanske på sikt.. Just nu är jag så trött på allt som rör A men ändå behöver en ju prata om det. Är arg på all kraft som det suger ur mig men ’this too shall pass’.

Heja er alla❤️

@livrädd igen, är det sällskap/stöttning när du ska hämta saker eller bärhjälp?

Profile picture for user Hallonpaj

@livrädd igen, ang bodelning, har ni komplicerade tillgångar/hus/arv etc?
Mitt ex och jag som inte hade så mycket tillgångar spaltade upp och delade rakt av. Enklast och bra för oss, att blanda in tex jurist kändes för svårt, för mycket skam.

Profile picture for user Livrädd igen

@Hallonpaj Jag behöver nog ett allmänt stöd. Jag är som sagt alldeles ensam i detta och han har hela sin familj bakom sig som tycker synd om honom.
Vi har ju varit tillsammans i så många år att det är mycket grejer. Vi äger även huset med stallet tillsammans.
Grejen är att han anser nu att om jag inte tänker komma hem igen så ska jag hämta min skit. Jag säger att det kanske är han som ska börja packa. Han säger att alternativet att jag skulle köpa ut honom är uteslutet men det kan väl inte han bestämma? Ska jag behöva slänga hälften av mina grejer nu för jag har ingenstans att ha dem innan vi vet vad som händer med huset? Jag är så trött!!!

Profile picture for user Kennie

Härligt med ridningen. Och det säger ju en del om hur han fungerar, att han såg din ridning som något dåligt och ifrågasatte och blev sur. Låter kontrollerande och egoistiskt. Och att han säger att du måste hämta grejer är kanske ett sätt att få dig dit igen. Åk inte dit själv tycker jag. Och grejer kan ju ha affektionsvärde, men kanske kan du stå ut med att förlora dem om han nu skulle vara så barnslig/elak att han slänger dem för att jävlas. Kan du kontakta en jurist och få tips och råd hur du ska komma vidare? Känns som att du skulle behöva bli klar och klippa banden både praktiskt och mentalt. Att ha det som nu är kanske jobbigare än att ta tag i det sista, även om det känns övermäktigt. Styrka till dig!

Profile picture for user Livrädd igen

@Kennie Ja, det sista känns fullständigt övermäktigt. Hur går man vidare ensam i livet efter att ha hängt upp hela mitt vuxna liv på honom. På sätt och vis har det ju varit en trygghet att inte vara ensam.
Han säger att han ska ta hand om mig. Men han verkar tycka bäst om mig när jag är hemma, städar, tvättar och lagar mat. Även om han aldrig har tagit en tugga utan att kritisera matlagningen. Jag tror att han är svartsjuk på hästen. Varför kan han inte glädjas med mig när det går bra med hästen och när jag mår så bra av att hålla på med ridningen? Jag har en gammal ryggskada som har blivit mycket bättre när jag började rida mer, min läkare är lyrisk! Ändå säger exet att "leka med hästarna får man göra när man är färdig med allt annat". Det är så förnedrande! Han fick mig att känna mig skyldig varje gång jag red och åkte iväg på träning. Han har ALDRIG, INTE EN ENDA GÅNG följt med mig på träning eller tävling. Han har knappt sett mig rida dressyr på en bana. Jag var tvungen att träna min häst så att jag kan lasta och köra henne ensam till träningarna. Jag har insett att allt jag gör, det gör jag med utgångspunkt från att jag är ensam på jorden. För han har aldrig någonsin ställt upp.
Jag har tagit kontakt med en jurist och ska ha ett telefonmöte nästa vecka.

Profile picture for user Kennie

Ja, ibland kan man vara mer ensam tillsammans med någon än man är på egen hand.. Att inte få någon uppmuntran eller förståelse från den som borde vara ens lagspelare, att behöva riskera att bli påhoppad, fysiskt eller mentalt, så ska man inte behöva ha det.... Och hans "ta hand om" verkar mer betyda kväva...
Vad bra att du kontaktat advokaten!