Hur sätter man ett bra ultimatum?

Profile picture for user Vilsenmamma

Hej på er,

Jag har kommit till en punkt där jag inser att min sambo dricker för mycket och att det måste ske en förändring för att jag ska trivas i vår relation. Vi har varit tillsammans i ca 9 år och han har alltid levt ganska ohälsosamt och inte mått så gott i sig själv. Det har yttrat sig i bland annat att han druckit mycket, jobbat överdrivet mycket och projicerar hans destruktiva bettende över mig. Vi hade en separation för ca 4 år sen pga detta och en del annat. Jag fick nog efter försökt hjälpa och stötta han så länge. Har alltid varit väldigt tydlig med hur jag mår utav hans bettende och alkoholvanor. Han har dock alltid haft svårt att se problemet och slutar alltid med att han säger "Jag ska förändra mig". Vet att han älskar mig. Men han är så skadad efter sin trasiga uppväxt och har inte förståelsen för hans bettende faktiskt skadar mig. Har själv en tuff barndom med missbrukande pappa, kriminalitet, fattigdom, pappa som dog tidigt m. M. Men bearbetat mycket och verkligen jobbat med mig själv. Man kan aldrig skylla ens bettende på ens barndom heller anser jag. Man har alltid ett val bara olika förutsättningar. Jag trodde aldrig vi skulle bli tillsammans igen. Men efter ett tag blev vi ihop igen då det verkligen verkade som han förändras och att jag verkligen älskar honom. Han hade träffat psykolog, minskat sitt dricka m. M. Blev dock gravid ganska fort (oplanerat och haft svårt att få innan) och vi har idag två små barn på 1 år och 3 år. Han började sakta men säkert gå tillbaka i samma mönster tyvärr efter vi blev tillsammans. Sista åren har vi haft det väldigt tufft med renovering, sömnsvårigheter med sonen m. M. Men går inte skylla på det. Hans drickande har eskalerat kraftigt det sista 2 åren när han varit hemma mycket. Varje gång han är ledig dricker han 5-8 st starköl. Börjar på em eller efter lunch. Perioder har han varit ledig i månader i sträck och dricker så varje dag. Hans beteende har också förvärras. Han blir lätt väldigt arg, säger elaka saker, dåligt minne, ignorera mig och isolerar sig själv. Detta går även i visa grad ut direkt över barnen och såklart indirekt. Har försökt prata med honom flera gånger på så många olika vis, men får alltid höra till slut "jag ska förändra mig". Men glider snabbt in i samma mönster. Strax innan jul gick han över gränsen rejält och hotade att ge mig stryk. Dagen efter skämdes han väldigt mycket. Jag satte då ner foten rejält över hans drickande och bettende. Sa att så här vill jag inte leva och vill absolut inte barnen ska behöva leva så här. Barnens bästa måste alltid vara i fokus. Han lovade då att förändra sig och dra ner på drickandet. Det höll inte länge. Men sa till honom att jag inte kommer tjata mer om alkoholen utan det är upp till bevis. Sa inget förrän i maj, då hade han druckit dagligen en längre tid när han var föräldraledig medans jag var sjukskriven för utmattning/sömnbrist. Han blev jättearg och tycker såklart att jag överdriver. Han skulle sluta till hösten när han börjar jobba mer. Sa bara lugnt att jag är väldigt orolig för honom. Där och då började jag inse att han verkligen har ett riktigt problem med alkoholen. Efter det har jag mått piss. En sorg på så många sätt. Jag har kämpat så för att bryta min egna barndom och nu har jag sätt mina egna barn i samma sits (dock inte lika allvarlig som min var). Vi har precis byggt upp vårt drömhus och äntligen har jag fått drömmen om en familj. Efter detta har jag iaf fått kontakt med en kurator på kommunen som arbetar med missbruk. Försökte få med min sambo på ett möte men han vägrar och blev jättearg för jag har kontakt med dom. Han vill absolut inte göra mig prata om våra samtal. Han anser att han absolut inte har några problem med alkoholen. Ena stunden är han supergo till andra bli elak, ignorerar mig m. M. Häromdagen hände en incident där han gick för långt mot mig och vår son. Han sa saker som inte är ok. Där rann bägaren över. Känner att jag måste ha försökt allt i vår relation innan jag ger upp eftersom vi har gemensamma barn. Vill att dom ska ha en frisk och närvarande pappa. Men såklart inte på vilken bekostnad som helst. Har bestämt mig för sätta ett sista och ordentligt ultimatum kring alkoholen och hans bettende med en tidsbegränsning. Denna gång kommer jag verkligen vara konsekvent med detta. Tror han kommer förstå det och han har nog inset att jag börjat tröttna.

Vad är ett lämpligt ultimatum? Noll tolerans kring alkohol eller minska kraftigt? Hur minska kraftigt - dricka mindre och/eller färre dagar? Lämplig tidsbegränsning?

Är så mycket mer att säga. Så mycket känslor på så många sätt. Älskar honom och vill helst vara en familj, men inte till vilken Bekostnad som helst. Men har också stor oro för hur det går med barnen om han skulle ha dom på halvtid sen. Kommer han dricka då, hur kommer han vara mot barnen? Är det värt att stanna för att ha koll på dom? Barnen är alltid med mig. Gör så ont att ens tänka tanken att vara utan dom periodvis. Blev även arbetslös innan min föräldraledighet så mycket oro kring ekonomi och bostad.

Styrkekram till er alla andra som kämpar!🙏

P. S efter växt upp med en pappa som missbrukade narkotika så vet jag att ens stora kärlek till barnen inte övervinner ena beroende dessvärre.

//Vilsen och sliten mamma ❤️

Profile picture for user Tofu

@Vilsenmamma Mycket kärlek bakom denna text. Fy vad beklämmande det är att alkoholen får styra människors liv så här. Att samhället så blint förskönar och sedan nästan förnekar så många familjetragedier.

En sak slår mig när jag läser din text. Fokus hamnar på att konsumtionsmönster. Alkoholen är enligt min erfarenhet ett symptom inte en orsak kring att man dricker. Du kan säkert få honom att hålla upp ett tag men det som verkligen kommer göra skillnad är om han lyckas lokalisera grundorsaken. Först då kan man ju hitta bättre sätt att komma vidare och vända ett destruktivt liv.

Därför skulle jag råda dig att snarare trycka på hjälp istället för hur mycket han kan dricka/inte dricka alls. Han måste jobba med sig själv annars blir det lätt så att man städar upp på ytan men problemet ligger kvar och pyser därunder.

Med det sagt skulle jag säga 0 tolerans under minst 6 månader. Då har han fått känna på skillnaden mellan ett nyktert liv och ett destruktivt som beroende. Skillnaden gör nog att det blir ganska lätt efter den perioden att fortsätta avstå eller dricka ytterst kontrollerat.

Profile picture for user Vilsenmamma

@Tofu Hej och tack för ditt svar! Har sett dig svara i många inlägg och med kloka tankar. Tack för du delar med dig 🙏.

Ja du har helt rätt i det. Har länge misstänkt och försökt få min sambo att öppna upp vad som är grundorsaken till hans drickande och och även destruktiva bettende samt att han behöver arbeta med det för att må gott. För han använder definitivt alkohol för att döva känslor och minnen. Därav även jobbat mycket för att försöka lägga locket på den kokande grytan än för att faktiskt hantera den. Han bär mycket med sig. Har försökt få honom söka hjälp i alla år men han anser inte att han behöver det och han ser inget problem varken med sitt mående eller drickande. Har försökt få honom förstå på så många vis men ingen respons. Endå gången var för 4 år sen när jag gjorde slut med honom pga detta och för att jag inte orkade mer. Men i efterhand så säger han att han inte ser något problem fast han gått till psykologen vid det tillfället.
Har det sista året bara tryckt på hans mående och visat att jag är orolig för honom. Försökte få med honom till kuratorn som jag träffar inom beroendeenheten. Han blev jättearg på mig och hota mig m. M.
Så känner mig så låst, uppgiven och ledsen. Hur kommer man åt en människa som inte vill inse eller ser något problem med varken alkohol eller bettende? Han måste ju själv vilja förändras. Min sambo är också extremt envis och väldigt för att gå sin egna väg jämnt. Ingen bestämmer över honom och har väldigt svårt med kommunikation överlag. Vill helst inte prata om något alls. Så tror dock inte på ge ett ultimatum heller egentligen. Han har varit väldigt tydlig med att han ska dricka i sommar. Det var punkt i vårt samtal där verkligen. Det spelade ingen roll att jag uttryckte oro för honom och att jag mår väldigt dåligt i detta. Tror inte längre på han kommer förändras. Men känner att jag måste ge det en sista riktigt chans, speciellt för barnens skull. Men kommer till en gräns är det värt att kämpa mer och stanna eller det bättre för barnen att lämna? Dock så är problemet kvar om han ska ha delad vårdnad. Kommer gå under av oro där också. Orkar inte mycket till. Detta triggar så mycket gammalt från min barndom.

Tack för dina tips! ❤️

Profile picture for user Tofu

@Vilsenmamma Det är säkert den berömda skammen som får styra.

Man vill inte erkänna för då blottar man strupen. Visar sig svag. Alkoholen hjälper en att döva. Så man låter det rulla på så och stoppar huvudet i sanden.

Man kanske inte heller ser parallellen till mellan ilska, ångest, depression och alkohol. Den där tröttheten man vaknar med varje morgon. Man fattar helt enkelt inte varför man ska göra slut. Göra slut med sin bästa och stadigaste kompis som dessutom inte baktalar en. Sin hemliga "vän"... Sedan dricker jag väl inte så mycket? Nej, någon öl kunde man kanske dra ner men problem skulle jag inte säga jag har. Gud vad folk tjatar. Pinsamt. Låt mig va!

Lite så kanske?

Hur kommer man igenom där? Själv tror jag på gränser. Det enda du kan vara säker på är att det kommer inte bli bättre automatiskt. Säg stopp. Kräv att han tar hjälp. Skriva här inne på förändra är en bra variant. Det är ju helt anonymt så man kan fortfarande gömma sig.

Jag skulle ringa Alkoholhjälpen om jag var som du. Ventilera med dem hur man kan komma igenom. Jag tror själv på tydlig kravställning kopplat till empatisk framställning. Man visar att man bryr sig och att man inte lägger över skam. Peka på hur orolig du är och hur det påverkar barnen. Att du vill ha honom utan filter.

Jag förstår att det triggar gammal barndom. Se till att du får stöd i detta så du inte ramlar in i medberoendefällan. Ge dig möjligheten att få ett fritt liv utan den fotboja som medberoende innebär. Det kan du få med maken om ni båda inser att problemen finns där och att ni är villiga att syna dem för att ersätta dem med lösningar 🤗

Profile picture for user Vilsenmamma

@Tofu Vad bra du är på uttrycka dig och ge konkreta råd. Tack, det är uppskattat och tar till mig utav det du skriver ❤️🙏

Ringde Alkoholhjälpen idag. Fick bra tips om att ringa socialtjänsten innan för kolla vilka regler som gäller för barnen m. M. Så jag kan känna mig tryggare på den fronten.
Samt att ringa kvinnojouren för fråga om tips om hur jag kan lägga upp mitt samtal när jag ställer mitt ultimatum. Eftersom han har blivit mer aggressiv och hotat med stryk innan. Även kolla om vad vi gör rent konkret om han blir hotfull. Ett ultimatum kan pressa honom och väcka många känslor.
Sen vad för ultimatum som ska ställas är upp till mig utifrån vad jag känner är ok och vad jag behöver för må bra.
Viktigt att man lever upp till sitt ultimatum.

Ha en fin kväll 🌞