Min man smygdricker

Hej! Ny här och vet inte vart jag ska ta vägen.
Vi började få problem för snart två år sedan i vår relation. Vi har två barn under 10 år.
Vi har varit tillsammans i snart 16 år och han var min ungdoms kärlek och bästa vän.
Vi har under hösten gått i parterapi och jag har fått hjälp på mitt eget håll, då jag för ett år sedan gjorde ett snedsteg och har därefter arbetat mig igenom mina problem och bett om ursäkt. Där och då bad jag även min man att söka hjälp, vi har haft flera tillfällen då han druckit och blivit arg och några enstaka tillfällen även aggressiv, slagit i sönder saker mm. Nu ett år senare med terapi och så har jag haft en känsla av obehag, i ett par månader, jag var nära att lämna förra sommaren och har under den tiden försökt att hitta ett sätt att komma tillbaka till mina känslor gentemot honom men har blivit stoppad av en magkänsla som säger att något är fel. Och nu för två veckor sedan befarades mina farhågor. Jag började hitta tom flaskor, så jag började ta foto varje dag. Det jag är uppe i nu efter 2 och en halv vecka är otroliga mängder sprit. Jag har som sagt haft en obehagskänsla under en längre tid och nu fick jag svar på varför. Jag har inte sett många glas vin framme, en öl och ingen whiskey. Men det som försvunnit nu är ofantligt mycket sprit. Och när jag börjar kolla runt så inser jag att det fattas så mycket mer än jag kunnat ana. Hur som helst, för två veckor sedan började jag fota. Och inser att det försvinner minst en halv flaska whiskey om dagen, jag har försökt att trycka bort tanken av mängden då jag tidigare hört att jag är löjlig och inte vet vad han tål.
Jag har sån ångest för jag vet ungefär hur samtalet kommer bli då jag sagt till honom vid tidigare tillfällen att jag tycker det är jobbigt när han dricker. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Har tänkt att det är semester och att det ordnar upp sig när han jobbar men då dricker han i smyg både när jag är hemma och är borta. Efter jobbet då men det är fortfarande i mitt tycke helt för mycket. Jag vet inte vad jag ska göra. Har lust att ta barnen och gå. Vill inte de ska vara ensamma med honom, är rädd för att han kör dagen efter med dessa mängder men är också rädd för att ta upp det med honom då jag vet att han dricker och har druckit när jag kommer ta samtalet. Hans reaktioner innan när jag tagit upp det när han varit berusad har varit hemska. Och nu vet jag inte var jag ska bli av. Känner mig rädd och orolig hela tiden. Har pratat med en kompis och med min pappa och båda säger att det är helt för mycket och de är väldigt oroliga för både mig, barnen och honom. Snälla hjälp, jag vet inte hur jag ska klara detta.

Profile picture for user Harmonidrömmar

Hej vännen. Jag vill bara säga att jag förstår dina tankar och känslor, då jag varit i samma sits som du är nu.

Något jag lärt mig är att DU och JAG inte kan rå på detta deras begär, och att suget kan vara så mycket starkare än de själva kanske förstår eller vill förstå, suget tycks ta över så pass att det är värt att få dricka, oavsett om hela familjen står på spel.

Förnekelse är vanligt har jag upptäckt, lögnerna de kan ta till är väl av varierande kvalitet och övertygelsefaktor, jag undrar om de i sin beroendehjärna faktiskt tror sina egna lögner och bortförklaringar?
I vårt fall är vi nu i skilsmässa. Den drivande i att skiljas är han. Jag tror ( men kommer aldrig få veta) att han nu driver skilsmässa för att jag upptäckt att han är på drickat igen.
Jag vill egentligen bara säga hej, och välkommen till detta underbara forum. Här finns många kloka människor och jag hoppas att du kommer att få mycket stöd. Jag har också barn. Kram.

Profile picture for user gros19

Tvivla framför allt inte på dig själv. Förnekelsen är så central vad det gäller beroende, likaså skammen. Har själv tvivlat mycket men beslutade mig för att lita på min känsla och upplevelse tills jag fick bevis på att jag hade fel, vilket jag aldrig fick. Tror ibland man tvivlar eftersom verkligheten inte är som man skulle önska. Sluta leta bevis på att han dricker. Fyller ingen funktion. Ni vet båda hur det ligger till.

Mitt råd är fokusera på dig själv, hur du vill ha ditt liv. Deta kan du påverka. Finns socialförvaltningen att rådgöra med vad det gäller oron för dina barn pga av deras pappas missbruk. Du kan vara anonym när du ringer om du vill. Sedan tänker jag att om du på något sätt är rädd för din man så rådgör med kvinnojouren. Överhuvudtaget ta emot att hjälp du kan få.

Vill rekomendera en bok Craig Nakken "Missbrukaren och jaget. Tror du kan få mycket kunskap och insikter av den.

Du och barnen är viktigast. Hur mannen gör är hans val Och det brukar vara negativa konsekvenser som får människor att förändras dvs att må riktigt, riktigt dåligt. Missbruk handlar inte om förnuft och det har du ju erfaret. Att inse sin maktlöshet var mycket svårt och smärtsamt för mig, men samtidigt en stor befrielse. Det som var avgörande för att jag skulle må bra.
Lycka till i din kamp och ta hand om dig. ❤

Profile picture for user mmmmmmm

@Harmonidrömmar
Tack snälla du för svar. Jag vet ju att jag inte är ensam i detta men just nu känner jag mig så enormt ensam, det kanske ska tilläggas att det därför vi har problem sedan tidigare också, han har tagit avstånd i ca två år nu. Mycket har skyllts på mig, därav kanske även jag begick mitt snedsteg som jag tror har utlöst detta. Där och då kände jag på mig att han också behövde prata med någon min men fick förklarat för mig att det var mig det var fel på och han mådde perfekt förutom att jag äventyrat vårt äktenskap då.
Så någonstans har jag en skuld av att det är jag som orsakat detta drickande. Även om jag förstår att det är hans eget ansvar. Min pappa säger att han tror att detta har hållit på i några år, jag har ju inte tänkt på det innan då han druckit framför mig och inte särskilt mycket. Men nu när jag tänker efter så är det nog så tyvärr att min pappa har rätt.
I varje fall ha det nog hållit på i minst ett år. Och enligt hans familj så gör han aldrig fel, det är jag där också, för att jag inte haft en stabil barndom med skilda föräldrar mm. Så där har jag nog inget stöd att hämta. Så därav känslan av ensamhet i detta. Och jag är så rädd för att ta upp det med honom då jag försökt tidigare genom åren men nu är barnen hemma och det gör att jag hela tiden är på tå.
Idag fanns en ny flaska i spritskåpet som är halvdrucken, vilket man måste ha hällt i sig då inga glas existerar, på ungefär en halvtimmes tids, innan vi kom hem.
Jag står helt handfallen och ser hur mitt liv går sönder helt, efter ett tufft år redan, där jag trodde att vi kanske kanske kunde hitta tillbaka till varandra. Och så gör han såhär? Jag är så fruktansvärt ledsen och besviken! Allra mest för barnens skull.
Ingen är felfri och jag förstår att även han haft ett tufft år. Men jag har verkligen försökt få honom att söka hjälp, inte för alkoholen men för att hantera känslorna.
Han vet inte att jag vet. Eller så vet han, ingen aning. Men då vi knappt kommunicerar i vanliga fall blir det ännu svårare nu då jag känner sådan avsky till detta.
Känner mig hemsk egentligen men jag får ju också lov att känna tänker jag?
Han stinker parfym då han hela tiden tar detta på sig då han vet att jag annars kan känna lukten av sprit ganska snabbt, och jag har frågat flera gånger i våras gällande denna lukt men då fått den avfärdad eller att han hade tagit en whiskey för att varva ner efter arbetsdagen.

Förlåt nu blev det en massa här…
Tackar så mycket för svaret igen. Känner mig redan mindre ensam.

Profile picture for user mmmmmmm

@gros19 tack snälla för ditt svar. Man känner sig otrolig ensam i detta.
Jag vet inte hur jag ska våga eller ens orka ta upp detta. Det jag vet är att jag måste för annars får det inget slut. Men hur gör man liksom?

Profile picture for user mmmmmmm

Hej igen!

Idag tog jag upp att det fattades en massa sprit plus att jag hittade tom flaskor.
Han ljög och sa att han sålt till en kollega och att det absolut hade varit ett problem om han druckit allt detta själv på så kort tid, men försäkrade mig om att det inte var så. Problemet för hans del är bara att jag har bilder på ALLT, och vet att han druckit det men ville se reaktionen. Och han ljög, precis som jag läst här inne så många dagar nu att de med problem gör. Han ljög om allt. Om att han sålt till kollegan och att han inte druckit sedan i tisdags, när jag har foto på att det saknas en halv flaska whiskey sedan igår kväll. Och nu sitter jag här, kunde inte förmå mig att visa bilderna och känner mig så mycket mer besviken än vad jag kunnat ana då jag nu vet att han ljuger så var det som om poletten föll ner för mig, det är ett problem på riktigt. Han förnekar allting. Och jag ser det på honom efter så många år. Han hävdar att jag kan kontakta kollegan och att det hade stämt. Och jag vet inte längre vad jag ska tro när jag har foto på exakt allting från ca tre veckor tillbaka och vet att allting han säger just nu stämmer inte. Jag har inte inbillat mig detta och jag vet det men ändå så tvivlar jag när han säger det om kollegan. Varför? Är en ganska vettig människa annars men detta går inte att få in i huvudet. Jag fattar inte att detta händer!!! Och jag får hela tiden gå tillbaka till bilderna för att fatta att; jo, det händer och jag sitter mitt i det.

Profile picture for user mmmmmmm

Hej igen!

Idag tog jag upp att det fattades en massa sprit plus att jag hittade tom flaskor.
Han ljög och sa att han sålt till en kollega och att det absolut hade varit ett problem om han druckit allt detta själv på så kort tid, men försäkrade mig om att det inte var så. Problemet för hans del är bara att jag har bilder på ALLT, och vet att han druckit det men ville se reaktionen. Och han ljög, precis som jag läst här inne så många dagar nu att de med problem gör. Han ljög om allt. Om att han sålt till kollegan och att han inte druckit sedan i tisdags, när jag har foto på att det saknas en halv flaska whiskey sedan igår kväll. Och nu sitter jag här, kunde inte förmå mig att visa bilderna och känner mig så mycket mer besviken än vad jag kunnat ana då jag nu vet att han ljuger så var det som om poletten föll ner för mig, det är ett problem på riktigt. Han förnekar allting. Och jag ser det på honom efter så många år. Han hävdar att jag kan kontakta kollegan och att det hade stämt. Och jag vet inte längre vad jag ska tro när jag har foto på exakt allting från ca tre veckor tillbaka och vet att allting han säger just nu stämmer inte. Jag har inte inbillat mig detta och jag vet det men ändå så tvivlar jag när han säger det om kollegan. Varför? Är en ganska vettig människa annars men detta går inte att få in i huvudet. Jag fattar inte att detta händer!!! Och jag får hela tiden gå tillbaka till bilderna för att fatta att; jo, det händer och jag sitter mitt i det.

Profile picture for user lever på hoppet ändå

Hej
Är i nästan samma läge som dig, skillnaden är att jag fortfarande inte konfronterat ännu denna gång!
Men de gånger vi har pratat om det så håller han inte med mig men hör vad jag säger och slutade helt ett tag sedan har det smygit sig på mer under 2 års tid!
Nu ska vi åka på semester om 2 dagar och jag kommer att hävda att jag vill att den resan blir alkoholfri annars stannar jag hemma. Då kommer jag iaf få det lugnt å skönt!
Men när jag hittade en whiskyflask förra våren var hans svar att han varit dålig i magen så han hade ”bara” tagit ur korken ett par dagar men förstod att jag skulle missuppfatta därför sa han inget🙄 jag sa att det inte är okay att smyga och att allt typ är bättre än det!
Så jag känner samma som dig, jag lever i denna verklighet så vad göra😔
Kram

Profile picture for user Beer

@mmmmmmm jag tillhör "andra" sidan. Levt flera år på liknande sätt med min underbara kvinna. Alkoholfällan existerar verkligen! Du kommer aldrig att kunna resonera dig ur detta. Alkoholen kommer att vinna.
Det finns bara ett sätt att sluta och det är att inse att jag måste, alldeles på egen hand! Du kommer ALDRIG att kunna övertyga honom.
Ledsen om jag är för rak, men så är det!
Som aktiv alkolist är ens främsta egenskap att ljuga och manipulera. Jag körde med vicks halstabletter. De döljer lukten väldigt bra. Inte trodde jag att hon fattade att jag druckit varje gång jag luktade vicks. Näää för fan! Jag har inte druckit en droppe. Sen luktar man 7 stycken starköl! :-) Men nej, jag har inte druckit alls.
I mitt fall kom vändningen när min sambo och fler anhöriga tjatade att jag måste gå till vårdcentralen eftersom det var uppenbart att jag inte mådde bra och troligen hade fått diabetes. Gick inte iväg på flera år. Vårdcentralen kunde ju då upptäcka min hemlighet. Till slut gick jag iväg mest för att motbevisa deras skitsnack. Hade då ett otroligt högt blodsocker och mina värden var katastrofala.
DÅ, just DÅ bestämde jag mig för att nu får det vara slut!! Jag vill ha ett bra liv och jag vill ha min kvinna kvar som jag faktiskt älskar, men gjort så mycket ont under så många år. Jag har aldrig blivit fysiskt aggressiv mot henne men blev elak när jag drack!
Jag berättade om mitt missbruk men sen fick jag faktiskt kämpa för att något skulle hända. Nu har jag en fantastisk terapeut som alltid finns där och vill att jag ger feedback mellan våra möten. Min läkare och min diabetessköterska ställer upp, tar mig på ansvar och är fantastiska. Jag gick motvilligt med på antabus, men ställde som krav att jag skulle ta det hemma och att min sambo skulle sköta det. Nu kommer jag inte undan! :-)
nu inne på sjunde veckan på Antabus! Jobbigt? Ja så in i hvete. :-) På 6 veckor har jag fått tillbaka ett förhållande till min kvinna. Att hon själv ger mig antabus gör att hon inte behöver tvivla. Ger jag fan i antabus nu och börjar dricka, ja då sticker hon. Så tufft och enkelt är det.

Så helt kort! Han måste själv vilja. Be honom läsa detta. Jag var i samma situation! Sök hjälp eller jag drar!! Välj vilket förhållande du vill ha! Mig eller alkoholen.

Vet inte om detta på något sätt hjälper dig. Ville bara ge ett perspektiv från andra sidan.

Jag har varit nykter i snart 2 månader! :-) Skammen är borta och jag tala om det öppet! Visst är det jobbigt emellanåt och det kommer det vara länge, men man ser ljuset i tunneln en aning!

Profile picture for user Harmonidrömmar

Jag vet precis hur du känner. Det hade kunnat vara jag som skrev allt du skrev. Från att göra upptäckten till att uppleva att han ljuger, utan att blinka. Det är så man blir rädd, HUR kan man ljuga så? Tror han sig själv?
I vårt fall slutade det i att han snabbt som attan hävde ur sig att han ville skiljas.
Jag tror han fattade att jag kommit på honom och han visste att jag skulle lämna honom om han började dricka igen.

Har inga goda råd, men vill att du ska veta att jag lider med dig, relaterar till din upplevelse och finns här, om inte annat så för att "lyssna" (läsa)

MEN, tro aldrig att du är anledningen till hans beroende!!! Det är helt och hållet på honom. Du gjorde ett snedsteg, ja, men vi får alla stå för våra handlingar. Du har redan stått för din. Detta med smyg/ljug-drickandet får han stå för.
Och heja heja, Beer! Starkt jobbat!:)

Profile picture for user mmmmmmm

Hej igen!
Han frågade i morse om jag släppt det?
Släppt det? !?!

Igår kväll kom också frågan upp om jag inbillade mig för att ha en anledning att skiljas?
Och att han kände sig hemsk påhoppad mm.
Igår försvann även alla ölburkar av samma sort som han påstår sig endast druckit ett fåtal av trots att jag vet att det är ett helt flak, och han blev så stressad av vårt samtal att han behövde hämta sig en öl. Men inga tecken på att han skulle ljuga.
Nu har han inte rört en droppe, vad jag vet, whiskey idag och det är första dagen på tre veckor. Men är jag naiv som tror att det kanske räckte med att säga till? Han ljuger ju fortfarande om det som fattas!!! Har inte visat bilderna än, för jag är rädd för vad som händer då. Men någonstans kokar jag! Men nu känns det som om jag måste vänta tills nästa gång han dricker, för att ta upp det igen, och nu lär det bli svårare att upptäcka då jag redan tagit upp det.
Det förstår jag ju.

Vad modigt av dig Beer att skriva dina tankar, du ska vara stolt över dig själv! 💪🏻🌸 jag tror tyvärr att om jag visar honom din resa här så kommer han bli tokig på mig och berätta att jag bara inbillar mig.

Jag håller själv på att bli tokig! Vill inte släppa samtalet såhär men är samtidigt rädd för vad som händer om jag visar bilderna. Det kanske är så att han slutar??
Hör hur jag låter men någonstans är det väl det man hoppas på…. För i varje fall hans skull och barnens.

Trevlig lördag på er. Och tack för alla era fina svar.

Profile picture for user mmmmmmm

Får jag be om ert råd?
Vad hade ni gjort?

Kört all in och berättat för honom att jag vet att han ljuger eller låta det vara tills man kommer på det igen? Det kan ju sluta menar jag? 😭 även om jag vet att det kanske inte är så troligt.
Är rädd för de kommande födelsedagarna och då kan man inte ha koll, och det kommer en del nu i juli, och då kommer det bara skyllas på andra. Och dessutom vet jag inte hur länge jag kan hålla masken när jag vet att han ljög igår. Snälla kom med era tankar.

Profile picture for user mmmmmmm

Får jag be om ert råd?
Vad hade ni gjort?

Kört all in och berättat för honom att jag vet att han ljuger eller låta det vara tills man kommer på det igen? Det kan ju sluta menar jag? 😭 även om jag vet att det kanske inte är så troligt.
Är rädd för de kommande födelsedagarna och då kan man inte ha koll, och det kommer en del nu i juli, och då kommer det bara skyllas på andra. Och dessutom vet jag inte hur länge jag kan hålla masken när jag vet att han ljög igår. Snälla kom med era tankar.

Profile picture for user Tofu

@mmmmmmm Varför inte ringa alkoholhjälpen och bolla frågan? De har ju massor av erfarenhet.

Jag hade tagit upp det direkt. Av den enkla anledningen att ju längre tid du väntar desto mer hade jag känt mig "kuppad". Sedan måste du ju få till en förändring. Rid på förändringsvågen. För att någon ska vilja förändra sig måste de ju inse allvaret. Då ser jag det som en fördel att smattra på i början för att öka förändringsviljan. Annars är det enklare att bara köra på. Det krävs kraft för att ändra detta.

Hade personligen uppskattat om någon var ärlig direkt. Däremot med empati. Skammen är så stor i dessa lägen. Man kan verkligen känna sig blottad och skamsen. Nästan naken om du förstår vad jag menar?

Det är nog svårt att nå igenom därför tänker jag att det kan kännas skönt för dig att få göra en "repetition" med någon kunnig innan du tar samtalet så du känner dig tryggare.

Tänk så här. Du hjälper en människa med att ta upp detta. Du ger honom en chans att faktiskt ändra sitt liv till det bättre. Du har nog än rädd människa framför dig. Där blir lätt attack bästa försvar. Då gäller det att inte öka skammen när du lägger fram det hela utan istället fråga om du kan hjälpa på något sätt. Att du är orolig och vill personen ifråga väl.

När mina föräldrar konfronterade mig pratade vi om diverse först. Jag hade ju åkt till dem för jag och maken hade kommit ihop oss rejält. De frågade nog bara hur är det med alkoholen? Detta kom inte som första frågan utan kanske 10:e efter att vi pratat om min relation till maken och hur jag mådde.

Även min yngsta son pratade med mig natten innan. Han var fantastisk. Blir helt rörd när jag tänker på det. Han ringde mig för att fråga var jag var? Sa att han ville att jag skulle komma hem. Även han tog upp drickat och frågade oerhört mjukt kan du inte sluta. Mjuka dialoger som inte var gjorda i affekt.

Maken däremot klarade inte att prata med mig. Han hade för mycket agg för att ta i ett så svårt samtal som detta är för att komma igenom skammen. Vi var totallåsta och därmed kunde vi inte vara lösningsorienterade.

Profile picture for user mmmmmmm

Hej igen. Det var ett tag sedan nu.
Jag konfronterade honom, med bilder och allting. Han gav ingen reaktion ifrån sig, det enda han sa var att han inte visste hur mycket det var. Vi hade en lång diskussion men inga känslor visades där igenom heller. Mer än stress. Jag försökte att inte anklaga och höll mig lugn. Dagen efter körde han till sina föräldrar och pratade med dem, ringde sin syster och berättade även där.
Så nu tänker ni säker att vad är då problemet?
En vecka senare hade vi kalas för honom. Han bjöd på öl och vin och hans familj drack. Min pappa tog inte en droppe. Hans familj har inte yttrat ett ord till mig om detta, inte visat något och låtsats som att allt är precis som vanligt. Precis som man man gör. Ingenting har rörts och det är ju positivt. Vad jag vet ska kanske tilläggas. Men jag tror inte det. Han har även tagit kontakt med en kbt terapeut och det är också positivt, inte fått något möte eller så än men det är i rullning. Så åter till mitt problem, eller vårt kanske är mest rätt.
Han har inte nämnt ett ord till mig gällande detta på över en vecka, han menade att jag var löjlig när jag tyckte det var dumt att bjuda på sprit på kalaset som var en vecka efter konfrontationen. Och tycker att om ett tag han börja igen.
Alltså ingenting om detta alls, och jag har försökt få honom att prata lite men det händer NADA!
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till och det känns bara som att vi dansar runt ett problem som inte ska få finnas. Han vill inte berätta och inte heller att jag säger något till våra vänner utan vi ska bara låtsats som att allt är bra när vi är bortbjudna och ingen av oss dricker. Jag ser ett litet problem med detta då ingen ska veta något då han senast på sin födelsedag fick en flaska vin och en whiskey av vänner och av mina systrar. De vet alltså inte. Han har inte yppat ett ord till min pappa fast att han vet att han vet. Han tycker jag är löjlig när jag säger att jag är orolig för att köra och jobba och lämna han och barnen själv hemma då det tidigare druckits en del när jag gjort det. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. Allt ska bara glömmas och gömmas. Och jag känner att jag spricker mer och mer. Är väldigt orolig för framtiden och drickandet. Tycker att det låter märkligt att det enda man reagerar på är när jag säger att jag inte vill se en droppe till utan att jag då går och tar barnen med mig så menar han på att någon gång i livet igen måste man få dricka men som jag känner just nu tycker jag det är fel att man tänker så. Har jag fel?
Det visade sig också att det hållit på i snart två år till och från. Mer eller mindre vissa perioder.
Jag tycker det är märkligt beteende från hans sida och från hans familj. De verkar ta så lätt på det och jag känner mer att jag vet inte var jag ska börja för att kunna leva i ett normalt förhållande med den här mannen igen. Litar inte ett dugg på det han säger då han fortsatte att ljuga under konfrontationen.

Vill också sända mitt varmaste tack till er som kommenterat. Ni fick mig att våga ta upp detta. Och även om det känns skit just nu så är jag jäkligt stolt över att jag faktiskt gjorde det.

Profile picture for user Tofu

Heja dig! Starkt gjort!

Jag tycker inte det är så konstigt att han inte tagit upp något ännu. Det pågår säkert desto mer i hans huvud och måste säga toppen att han bokade in KBT.

Om han nu berättat för sin familj är det ju ett stort steg. Jättestort och väldigt snabbt. Sådant kan ta tid. Vissa vågar aldrig berätta.

Även jag pratade snabbt men det är inte lätt för mig att prata med min make. Detta för att jag just känner mig naken. Han har varit väldigt anklagande så det tog nog 9 månader innan jag jobbat med mig själv tillräckligt för att på riktigt börja släppa skammen och istället känna mig stolt. Då är det lättare att prata.

Jag tror det är viktigt att du inte trippar på tå runt och smygkollar. Sådant kan verkligen kännas och man tappar lätt självförtroende då. Då skulle jag snarare skjuta in någon sidofråga/påstående där jag sa att jag märker själv skillnad i hur jag mår nu när vi inte dricker. Lugnare & mer harmonisk. Skönt att känna sig mer utvilad vilket är svårare när man dricker. Via detta kanske man kan få upp en dialog genom att fråga hur han känner? Försöka att prata om fenomenet alkohol snarare än hans alkoholintag. Då tror jag det kan vara lättare. Kanske även fråga hur det kändes när han pratade med sin familj?

Sedan skulle jag ge det tid. Förhoppningsvis sköter KBT-terapeuten det hela. Kanske även fråga där hur mötena känns?

Försök tro på honom tills motsatsen är bevisad. Jag är verkligen ett fan av positiv feedback snarare än korrigerande även om jag suger på det själv när jag är i trängda situationer. Så himla lätt att bli anklagande/korrigerande då - tyvärr...

Profile picture for user Hallonpaj

Så mycket smärta. Heja dig❤️
När sjukdomsinsikt saknas är det hemskt, vad göra liksom? Missbruket försvaras som om det var ens barn. ’Kommer kunna dricka måttligt’ eller hur?
Min partner tror likt din att man kan välja det. Jag tror det inte, och vill aldrig sitta vid samma bord och se det dö i ögonen.
Jag kan gå hur långt som helst för min partner när hen nått steg ett på aa-listan. Men nu har jag lämnat, klarar inte av att tassa för någon som faktiskt inte vill, inte ser att alkoholen förstör vårt liv. I mitt fall ska hen in på behandlingshem och jag får se vem som kommer ut.