Har läst en del här inne och vill nu prova att skriva själv, med förhoppningen att det ska hjälpa mig att sortera tankar och funderingar. Risken är att detta blir väldigt långt. Om någon orkar läsa blir jag väldigt glad och tacksam, men annars ser jag det som ett tillfälle att skriva av mig helt enkelt.
För 4 år sedan flyttade (flydde?) jag och mina två barn ifrån en narcissistisk man som höll på att knäcka mig helt. Fick kämpa för att återfå tron på mig själv och min egen kapacitet. Klarade jag verkligen av att slå i en spik i väggen i min egen lägenhet? Så småningom mådde jag bättre och genom mitt yngsta barn fick jag kontakt med en rar man som bodde i ett av grannhusen. Han hade i och för sig varit gift tre gånger, och hade ett barn med varje fd fru, men han var lätt att prata med, glad, rolig och verkade öppen med allt. Han var arbetslös, men tog extrajobb när det gick. "Go for it" tänkte jag som länge känt mig ensam. Vi träffades ganska ofta, det var ju enkelt eftersom vi bodde nära varandra, åt mat tillsammans, ibland med barnen. Vi gjorde utflykter och var ute i naturen, plockade bär och åkte skidor. Att ha ett förhållande med denna man kändes enkelt, rätt och naturligt.
Efter några månader tyckte jag att han luktade sprit, eller bakfylla, vid några tillfällen, och till slut frågade jag om han varit på fest kvällen innan. Nej, det hade han inte. Konstigt tyckte jag, som har ett oöverträffat luktsinne. Men nåja, jag kunde inte se någon anledning till att han skulle ljuga om det (hade ingen erfarenhet av alkoholism då...). Men när jag ställt samma fråga för tredje eller fjärde gången och fått nekande svar så kunde jag inte släppa det längre. Så jag gav mig inte, tjatade och gick på, och till slut bröt han ihop - grät förtvivlat och berättade att han är alkoholist. Fick veta att han åkte dit på alkoholen redan i tidiga tonåren, och gick sin första behandling när han var 17 år. Han var då etablerad alkoholist. Därefter hade han (enligt egen utsago) varit nykter i kortare eller längre perioder, som längst 11 år. Det är främst medan han varit i en relation som han klarat att vara nykter, men som singel hade han börjat dricka igen, och kunde inte sluta när vi började träffas.
Jag visste egentligen ingenting om alkoholism då, kände väl till några personer med dåligt ölsinne, men i övrigt hade mitt liv och min omgivning varit relativt fritt från både alkohol och annat beroende. Hade jag vetat då vad jag vet nu, så hade jag kunnat förkorta processen med flera år. Eftersom han alltid låste in sig i sin lägenhet när han skulle dricka, så var jag inte drabbad av fyllorna. Han var också noga med att aldrig dricka i samband med att barnen var där, eller kväll före arbetsdag. Fram till dess hade han inte heller druckit så att han varit tvungen att avboka något vi skulle göra tillsammans. Därför kunde jag inte se att hans alkoholism påverkade mig i någon större utsträckning, mer än att han luktade bakfylla någon gång ibland.
När vi varit tillsammans ett tag började jag dock märka av alkoholismen, även om jag inte fullt ut förstod sambanden. Tydligast var såklart dagen-efter-ångesten, då han grät så han skakade och lovade att aldrig dricka igen. Han hällde ut "det som var kvar" och planerade att ta kontakt med behandlingspersonal. Mer subtilt var hans beteende då suget satte in efter någon veckas nykterhet. Han blev liksom rastlös, kunde inte vara stilla (varken i kroppen eller tanken), höll hårt! i min hand om vi var ute, tog i mig på ett konstigt sätt, fick idéer om projekt och prylar som skulle shoppas... En inre oro som han inte kunde stilla. Det kom tjat om sex, men då jag arbetar heltid och ensam hade hand om båda mina barn så orkade jag inte med det så ofta.
Efter det första året tillsammans har det bara blivit sämre. Han har fortsatt att dricka, kanske en gång i veckan i snitt. Arbetslöshet har bidragit till fler tillfällen att supa till. I perioder har han varit nykter i några veckor, haft kontakt med behandlingsassistent, fått antabus och piller mot sug och kickar. Men om suget är för stort är det lätt att "glömma" pillren, och uppenbarligen hör han till dem som kan dricka med antabus i kroppen. Jag har med tiden också blivit väldigt (alltför?) bra på att känna igen tecknen på att suget sätter in. Hos mig har det byggt upp en irritation och frustration över att inte kunna påverka förloppet. Har suget satt in är det liksom kört för den gången. Svartsjuka och kontrollbehov har smugit sig på. Ifrågasättande om varför jag inte svarar i telefon när jag är på jobbet. Noll förståelse för att jag EN kväll var fjärde vecka ville ha tid för mig själv, när han hade sina barn hemma och mina var hos sin pappa. Sms och samtal när jag vid ett sällsynt tillfälle träffade min bästa vän, osv.
Tråkigast är nog att han visat sig väldigt ego. Han är helt ointresserad av att offra något för egen del (tid i första hand) för att hjälpa mig, om han inte är helt säker på att det betalar sig direkt. Skulle han vara barnvakt åt mina barn (samtidigt som hans egna också är hemma...) så borde vi ha sex efter det. Annars är det inte värt besväret. Att bara kramas och mysa var det inte heller tal om, han blev ju kåt då och kunde "tyvärr" inte hålla igen. Med tiden drack han också trots att vi bestämt aktiviteter och någon kortare resa. Till sist har hela min tillvaro handlat om att identifiera tecknen på begynnande sug för att veta, räkna ut när fyllan kunde tänkas komma samt den påföljande andra-fyllan när resterna dracks upp. Däremellan komma ihåg att höra av mig tillräckligt ofta, helst flera gånger under arbetsdagen, hinna med jobb, barn och hushållsarbete, och dessutom se till att ha tid och ork över för "vuxenmys" med någon som inte förstår varför jag är trött i hjärnan. Någon som tycker att JAG är den som är ego och bara tänker på mig själv. Det går inte i längden.
Men - som för många här inne på forumet - vi har haft fina stunder också, även om de blivit mer och mer sällsynta. De perioder vi inte har träffats har jag saknat hans sällskap oerhört. Tack vare honom tycker jag att jag har blivit en bättre människa med mindre prestige under vår tid tillsammans. Efter att ha gjort ett sista försök fick jag till slut nog i höstas, då även den här relationen höll på att knäcka mig helt. Jag vet att det var rätt avsluta, men det lämnade ett stort hål i mitt hjärta som inte velat läka än.
Nu bara sitter jag här bakom neddragna persienner i köket och orkar inget annat... Det visade sig att han letat efter och hittat en ny kvinna redan innan jag gjorde slut. De lagar mat tillsammans i hans kök, och jag bor så nära att jag ser rakt in genom köksfönstret hur mysigt de har det... Orkar inte se, önskar att han visat mer hänsyn - men vad kan jag förvänta mig?... Blir så förbannad, ledsen och besviken över att jag inte var värd mer. Allt bråk och tjafs, all tid som gått åt till att vara ledsen, orolig och arg - vilket slöseri! Hur ska man kunna hantera alla känslor som sveper över en, ilska, sorg, hat, likgiltighet, saknad...? Önskar att jag vetat bättre för tre år sedan.