Nu förstår jag, min man är alkoholist

Profile picture for user ensam optimist

Nu ikväll förstod jag, min man är alkoholist.
Har hoppats och försökt, vänt ut och in på mig själv. Men det går inte, han är fast. Denna djävulska sjukdom som förändrar den jag älskar mest...
Känns som om jag ska gå sönder...........

Profile picture for user gros19

Man blundar så länge det går men till slut tvingas man inse att så här illa är det. Detta gör ju trots allt att det finns en möjlighet att hitta en lösning vilken den än blir. Jag tror att man måste i viss mån "gå sönder" för att kunna ta till sig den nya verkligheten. Det är oehört smärtsamt att inse sin maktlöshet men nödvändigt och samtididigt befriande är min upplevelse. men det gör ont. Sanningen är alltid bäst är min erfarenhet och det finns hjälp att få för er båda. Läs vidare här!

Profile picture for user ensam optimist

@gros19 tack för dina ord!
Tog första steget igår genom att inse att jag inte kan rädda min man eller mig själv och vårt barn ur denna situation, utan MÅSTE få hjälp. Önskar så att denna mardröm ska ta slut och vi ska kunna leva lugnt och gott igen. Men vägen dit känns omöjlig att hantera och jag är rädd, så oerhört rädd. Mitt medberoende vill bara att jag ska krypa tillbaka i hans famn och ta tillbaka mitt stopp. Fortsätta åka med i hans turbulenta liv och missbruksbana. Just nu krigar mina känslor och förnuft med varandra och jag har så svårt att stå ut. Sorgen är överväldigande och ångesten fruktansvärd. Vaknar på natten och kan inte somna om. Allt väller över mig. Hur ska jag orka? Ifrågasätter om jag verkligen tolkat situationen rätt, kan inte riktigt lita på min inre kompass då jag säkerligen är ordentligt medberoende. Expert på att anpassa mig efter andra. Snälla kan inte detta bara sluta, hatar kaoset jag startat trots att jag vet att det nödvändigt för att vi ska få hjälp.
Evigt tacksam att jag kan gå in och läsa och skriva här. Gör känslan av ensamhet i stormen lite mindre.
TACK!

Profile picture for user Hallonpaj

Insikten kan vara förkrossande. Det gör så jävla ont. Man måste lämna, inte för alltid tänker jag för framtiden vet en inget om men det måste få ett slut, stopp på livet som anhörig till en människa som super bort sig.
Kärleken räcker inte. Man har inga vapen som biter på missbruk. En aktiv alkoholist väljer alltid spriten.
Kram till dig!

Profile picture for user ensam optimist

Nu rasar allt runt mig. Han har åkt hemifrån, dricker, smsar mig att jag förstört allt. Min ångest är överväldigande, vill bara dö. Slippa smärtan. Tur vi skapat ett klokt barn som jag kan krama. Hoppas så att hon kan ta med sig goda erfarenheter av detta. Att mamma vågade säga stopp! Men jag är så ensam och det gör så ont.....

Profile picture for user Tofu

@ensam optimist Det slår mig att du måste vara väldigt empatisk på ett fint sätt ❤. Sättet du skriver på. En dag kommer han förhoppningsvis förstå. Det pågår säkert ett krig i hans huvud. I hans läge är det en del "hittepåtankar" pga alkoholens effekter blandat med riktiga som krigar och svårt att reda ut vad som är vad.

Att du står upp mot beroende är starkt. Skulle du stå still är det väl troligt att ingen förändring sker utan det blir värre & värre.

Ta hand om dig och stå på dig. Att förneka i hans läge gynnar ju ingen. Inte honom heller. Hoppas han kommer till insikt så ni kan ha mer produktiva dialoger och han kan få den hjälp han förtjänar. Inte tusan ska alkoholens "hittepåeffekter" styra era liv.

Profile picture for user ensam optimist

Gud hjälpe mig. Hoppas att jag ändå är på väg framåt! Idag orkade jag inte stå emot längre. Vi är hemma och det är lugnt. Inget speciellt men heller inget spänt. Tänker fortsätta på min resa mot att bli fri från medberoende. Har flera bokade samtalstider nästa vecka. Han har sökt hjälp via jobbet. Det går ändå inte att bryta tvärt av då vi har barn och hus ihop. Hoppas detta startat en process ingen av oss kan avsluta.. Be en bön för mig 🙏

Profile picture for user ensam optimist

Försöker verkligen att vara i nuet. Se hur situationen är just nu, det går inte att föreställa sig framtiden även om hjärnan försöker bäst den vill. Jag dras iväg på allehanda vägar hur framtiden kommer se ut på än det ena, än det andra sättet. Antar att det är ett sätt att försöka förbereda sig. Men allt som går att påverka är hur det är just nu, denna dag. Hur Jag ser på det. Att detta är min kamp till självständighet och frihet oavsett hur det blir med min andra hälft. Vi har lång och jobbig process framför oss båda två. Men också en hel del bakom oss också om man tänker efter. Gemensamt är att ingen av oss vill och orkar ha det som vi hade. Hoppas det kommer en dag snart då vi kan prata... Just nu är läget att båda har vaknat iaf, att sättet vi levde på inte funkade för någon. Måste läka mig för att kunna möta honom ellet någon annan utan att bli sjuk igen.. Dagens mål är att andas igenom ångestattackerna och försöka ha tillförsikt i att processen pågår!

Profile picture for user ensam optimist

Nu är vi i stadiet av häftig förnekelse från min mans sida. Han försöker vända det till ett relationsproblem som löses genom att skiljas. Han förnekar saker han gjort helt och drar på och överdriver istället och framställer det som om jag manipulerat alla i vår omgivning. Att jag planterat min version för att hans inte ska få stöd. Inser hur sjuk han är och försöker stå pall men det är så svårt! Ibland, speciellt på morgonen, tvivlar jag på att jag känner rätt, känner mig förvirrad och har vansinnig ångest. Men landar alltid att jo, jag känner rätt, fakta är fakta! Hur mycket han dricker, saker han sagt i fyllan, att grannar, vänner och vår familj sett hur han beter sig och att de alla är oroliga! Det måste betyda att jag tolkat situationen rätt, att han förnekar och försöker övertyga mig för att kunna fortsätta, inte orkar se. Så svårt att bemöta någon som är så övertygad om sin verklighetsbild att han hellre skadar allt och alla runt sig än bryter ihop. Hur bemöter man någon som förnekar???

Profile picture for user Tofu

@ensam optimist Ursch, att tvivla på egna tankar låter inte kul men säkert vanligt i dessa fall. Frågan är varför tror du han agerar som han gör? Han har vål erkänt till dig i något läge?

Om det är fasaden som ni rämnar och att det år jobbigt för honom så kanske en diskussion kring vad det är han anser du har förstört kan hjälpa? Beror allt på att han känner Kånner sig utmålad som alkis? Vad är han rädd för? Kan ni hitta vägar för att lösa det han plågas av?

Profile picture for user LitenSkär

Jag känner sååå igen mig i din historia @ensam optimist ❤️ Jag tog tillslut steget och drev igenom en separation från min alkoholiserade sambo. Vi har två små barn och hus tillsammans. Huset är sålt och jag har köpt en lägenhet. Nu återstår bara den smärtsamma väntan tills vi är ute på andra sidan. Nu på slutet har han skyllt hela sitt drickande på mig. På att relationen är då ångestfylld och jag har kontrollbehov så då tar han till alkoholen för att stå ut. Mitt ”kontrollbehov” har alltid handlat om gränssättningar för barnen. Att han intr ska dricka och vara onykter när han är med barnen. Så fort jag ser att han är onykter och är påväg att natta dem så ber jag honom att backa. Han är ofta onykter nu och jag har behövt kolla, fråga honom och be honom att backa. För varje gång blir han bara mer och mer agressiv i tonen och jag märker att vår 4-åriga dotter mår jättedåligt av situationen. När han är nykter så tar jag alltid upp det och försöker vädja. Drick hur mycket du vill men då ska du inte va med baren, säger jag. Han håller alltid med och ursäktar sig men likväl händer det igen nån dag senare.
Jag känner full panik i hur tusan vi ska kunna komma överens runt barnen när vi väl separerar. Jag har noll tillit till hans ord. Han kommer dricka när han är med dem. Utan tvekan. Hur i hela världen ska jag kunna skydda mina barn?? Dett kommer nog bli ett rättsfall tillslut. Jag känner sån djup sorg i att jag valde att skaffa barn med den här mannen. Hela livet kommer jag behöva va i den här oron och ta konsekvensen av hans drickande. Barnen kommer få lida pga hans beroende.
Det som aldrig skulle få hända händer nu.
Hur ska man orka bära allt detta hela livet?

Profile picture for user LitenSkär

Och angående att bemöta förnekelserna…
Det är superstarkt av dig att stå pall och hela tiden hitta tillbaka till alla de bevis som du och alla omkring dig ser och upplever. Tillslut får man släppa taget helt och backa från deras försök att provcera samt sluta föröska ta ansvar över den andres välmående. Det är så himla svårt men för att man själv ska överleva så måste man släppa och lägga tillbaka ansvaret på den beroende. Det är hens resa och hen måste själv lista ut sanningen och ta stegen. Han kommer va i förnekelse så länge som han själv får ut något av att vara där.
Du kan ju avlägsna dig från honom men det är ju svårt när barn finns med i bilden. De har inte samma möjlighet. Min kusin jobbar hos polisen med brott mot barn. Hon gav mig rådet att fokusera dialogen på barnens bästa. Säga ”jag bryr mig inte längre om du dricker eller inte. Du får dricka hur mycket du vill. Jag kommer inte stoppa dig eller ha en åsikt. När du dricker ska inte barnen drabbas, så säg till innan, när du vill dricka så tar jag barnen. Inga problem”. Jag har börjat göra det nu. Han har hittills inte lyckats säga till men något har börjat förändras när han upprepade gånger hör från mig att jag inte längre kommer lägga mig i hans drickande.
Jag har också delat en massa länkar till artiklar, poddsr, filmer och forskningsstudier runt hur barn påverkas av berusade vuxna. För att få honom att se att detta inte är MIN åsikt utan ett helt lands experter som tycker att det är fel att dricka runt barn, även vid låga nivåer.