Nu ikväll förstod jag, min man är alkoholist.
Har hoppats och försökt, vänt ut och in på mig själv. Men det går inte, han är fast. Denna djävulska sjukdom som förändrar den jag älskar mest...
Känns som om jag ska gå sönder...........
Man blundar så länge det går men till slut tvingas man inse att så här illa är det. Detta gör ju trots allt att det finns en möjlighet att hitta en lösning vilken den än blir. Jag tror att man måste i viss mån "gå sönder" för att kunna ta till sig den nya verkligheten. Det är oehört smärtsamt att inse sin maktlöshet men nödvändigt och samtididigt befriande är min upplevelse. men det gör ont. Sanningen är alltid bäst är min erfarenhet och det finns hjälp att få för er båda. Läs vidare här!
@gros19 tack för dina ord!
Tog första steget igår genom att inse att jag inte kan rädda min man eller mig själv och vårt barn ur denna situation, utan MÅSTE få hjälp. Önskar så att denna mardröm ska ta slut och vi ska kunna leva lugnt och gott igen. Men vägen dit känns omöjlig att hantera och jag är rädd, så oerhört rädd. Mitt medberoende vill bara att jag ska krypa tillbaka i hans famn och ta tillbaka mitt stopp. Fortsätta åka med i hans turbulenta liv och missbruksbana. Just nu krigar mina känslor och förnuft med varandra och jag har så svårt att stå ut. Sorgen är överväldigande och ångesten fruktansvärd. Vaknar på natten och kan inte somna om. Allt väller över mig. Hur ska jag orka? Ifrågasätter om jag verkligen tolkat situationen rätt, kan inte riktigt lita på min inre kompass då jag säkerligen är ordentligt medberoende. Expert på att anpassa mig efter andra. Snälla kan inte detta bara sluta, hatar kaoset jag startat trots att jag vet att det nödvändigt för att vi ska få hjälp.
Evigt tacksam att jag kan gå in och läsa och skriva här. Gör känslan av ensamhet i stormen lite mindre.
TACK!
Insikten kan vara förkrossande. Det gör så jävla ont. Man måste lämna, inte för alltid tänker jag för framtiden vet en inget om men det måste få ett slut, stopp på livet som anhörig till en människa som super bort sig.
Kärleken räcker inte. Man har inga vapen som biter på missbruk. En aktiv alkoholist väljer alltid spriten.
Kram till dig!
Nu rasar allt runt mig. Han har åkt hemifrån, dricker, smsar mig att jag förstört allt. Min ångest är överväldigande, vill bara dö. Slippa smärtan. Tur vi skapat ett klokt barn som jag kan krama. Hoppas så att hon kan ta med sig goda erfarenheter av detta. Att mamma vågade säga stopp! Men jag är så ensam och det gör så ont.....
Gud hjälpe mig. Hoppas att jag ändå är på väg framåt! Idag orkade jag inte stå emot längre. Vi är hemma och det är lugnt. Inget speciellt men heller inget spänt. Tänker fortsätta på min resa mot att bli fri från medberoende. Har flera bokade samtalstider nästa vecka. Han har sökt hjälp via jobbet. Det går ändå inte att bryta tvärt av då vi har barn och hus ihop. Hoppas detta startat en process ingen av oss kan avsluta.. Be en bön för mig 🙏
Försöker verkligen att vara i nuet. Se hur situationen är just nu, det går inte att föreställa sig framtiden även om hjärnan försöker bäst den vill. Jag dras iväg på allehanda vägar hur framtiden kommer se ut på än det ena, än det andra sättet. Antar att det är ett sätt att försöka förbereda sig. Men allt som går att påverka är hur det är just nu, denna dag. Hur Jag ser på det. Att detta är min kamp till självständighet och frihet oavsett hur det blir med min andra hälft. Vi har lång och jobbig process framför oss båda två. Men också en hel del bakom oss också om man tänker efter. Gemensamt är att ingen av oss vill och orkar ha det som vi hade. Hoppas det kommer en dag snart då vi kan prata... Just nu är läget att båda har vaknat iaf, att sättet vi levde på inte funkade för någon. Måste läka mig för att kunna möta honom ellet någon annan utan att bli sjuk igen.. Dagens mål är att andas igenom ångestattackerna och försöka ha tillförsikt i att processen pågår!
Nu är vi i stadiet av häftig förnekelse från min mans sida. Han försöker vända det till ett relationsproblem som löses genom att skiljas. Han förnekar saker han gjort helt och drar på och överdriver istället och framställer det som om jag manipulerat alla i vår omgivning. Att jag planterat min version för att hans inte ska få stöd. Inser hur sjuk han är och försöker stå pall men det är så svårt! Ibland, speciellt på morgonen, tvivlar jag på att jag känner rätt, känner mig förvirrad och har vansinnig ångest. Men landar alltid att jo, jag känner rätt, fakta är fakta! Hur mycket han dricker, saker han sagt i fyllan, att grannar, vänner och vår familj sett hur han beter sig och att de alla är oroliga! Det måste betyda att jag tolkat situationen rätt, att han förnekar och försöker övertyga mig för att kunna fortsätta, inte orkar se. Så svårt att bemöta någon som är så övertygad om sin verklighetsbild att han hellre skadar allt och alla runt sig än bryter ihop. Hur bemöter man någon som förnekar???
Jag känner sååå igen mig i din historia @ensam optimist ❤️ Jag tog tillslut steget och drev igenom en separation från min alkoholiserade sambo. Vi har två små barn och hus tillsammans. Huset är sålt och jag har köpt en lägenhet. Nu återstår bara den smärtsamma väntan tills vi är ute på andra sidan. Nu på slutet har han skyllt hela sitt drickande på mig. På att relationen är då ångestfylld och jag har kontrollbehov så då tar han till alkoholen för att stå ut. Mitt ”kontrollbehov” har alltid handlat om gränssättningar för barnen. Att han intr ska dricka och vara onykter när han är med barnen. Så fort jag ser att han är onykter och är påväg att natta dem så ber jag honom att backa. Han är ofta onykter nu och jag har behövt kolla, fråga honom och be honom att backa. För varje gång blir han bara mer och mer agressiv i tonen och jag märker att vår 4-åriga dotter mår jättedåligt av situationen. När han är nykter så tar jag alltid upp det och försöker vädja. Drick hur mycket du vill men då ska du inte va med baren, säger jag. Han håller alltid med och ursäktar sig men likväl händer det igen nån dag senare.
Jag känner full panik i hur tusan vi ska kunna komma överens runt barnen när vi väl separerar. Jag har noll tillit till hans ord. Han kommer dricka när han är med dem. Utan tvekan. Hur i hela världen ska jag kunna skydda mina barn?? Dett kommer nog bli ett rättsfall tillslut. Jag känner sån djup sorg i att jag valde att skaffa barn med den här mannen. Hela livet kommer jag behöva va i den här oron och ta konsekvensen av hans drickande. Barnen kommer få lida pga hans beroende.
Det som aldrig skulle få hända händer nu.
Hur ska man orka bära allt detta hela livet?
Och angående att bemöta förnekelserna…
Det är superstarkt av dig att stå pall och hela tiden hitta tillbaka till alla de bevis som du och alla omkring dig ser och upplever. Tillslut får man släppa taget helt och backa från deras försök att provcera samt sluta föröska ta ansvar över den andres välmående. Det är så himla svårt men för att man själv ska överleva så måste man släppa och lägga tillbaka ansvaret på den beroende. Det är hens resa och hen måste själv lista ut sanningen och ta stegen. Han kommer va i förnekelse så länge som han själv får ut något av att vara där.
Du kan ju avlägsna dig från honom men det är ju svårt när barn finns med i bilden. De har inte samma möjlighet. Min kusin jobbar hos polisen med brott mot barn. Hon gav mig rådet att fokusera dialogen på barnens bästa. Säga ”jag bryr mig inte längre om du dricker eller inte. Du får dricka hur mycket du vill. Jag kommer inte stoppa dig eller ha en åsikt. När du dricker ska inte barnen drabbas, så säg till innan, när du vill dricka så tar jag barnen. Inga problem”. Jag har börjat göra det nu. Han har hittills inte lyckats säga till men något har börjat förändras när han upprepade gånger hör från mig att jag inte längre kommer lägga mig i hans drickande.
Jag har också delat en massa länkar till artiklar, poddsr, filmer och forskningsstudier runt hur barn påverkas av berusade vuxna. För att få honom att se att detta inte är MIN åsikt utan ett helt lands experter som tycker att det är fel att dricka runt barn, även vid låga nivåer.
@LitenSkär tack!! Jag förstår att det är rätt att lämna men det är också en process i sig. Att verkligen förstå att ens bäste vän kidnappats av alkoholen och att man ingenting kan göra än att stå upp för att man känner rätt och lämna. Försöker att vara supertydlig i kommunikationen med honom och ditt tips om att fokusera på barnets behov känns som en bra väg. Hädanefter kommer han ensam få ta konsekvenserna av sitt agerande, jag kommer inte försöka rädda honom mer. Att upprepa sanningen kan nog också vara bra. "Om du måste/vill dricka så säg till så hämtar jag barnen". Att aldrig vika sig när det gäller den gränsdragningen. De ska inte behöva vara i det och inte lära sig att "stå ut".
@LitenSkär Vi kommer orka detta! Orkar vi se sanningen och säga stopp så klarar vi detta också ❤. Har skuldkänslor för att detta hänt mig och mitt barn, men det är ju lika lite mitt fel som om han drabbats av någon annan dödlig sjukdom. Det enda jag vill nu är att få tillbaka mig själv och visa mitt barn hur man är en ansvarstagande människa som klarar att bryta ihop, gå sönder, laga sig själv och sedan stark som en klippa gå vidare och ha ett gott liv. Hon ska också gå ur detta stark och modig med ett glödande hjärta. Det är målet!
@ensam optimist så himla fina ord och tankar runt hur du faktiskt visar din dotter hur man tsr sig genom livets svåra faser. Det går stt plocka upp sig själv. Gå starkare ur det.
Ja, vi ska verkligen ta oss igenom allt detta en dag!
Det är verkligen en sjukdom som du säger och så himla tufft att se någon ätas upp av den. Inte så konstigt egentligen att man gör sllt möjligt för att stoppa och hjälpa.
Här hemma verkar det faktiskt som att mina ord, om att jag backar från hans drickande men ber han backa från barnen när han dricker, har sjunkit in. Nu gör han det. Han har också läst sllt jag gav honom och han erkänner att han haft fel syn på drickande runt barn. 🙌🙌
Det känns som ett så enormt stort steg framåt och det ger mig hopp om att det kanske kan gå bra när barnen väl är hos honom själva. Men helt över är det inte.
Det är just den punkten som känns värst. Han förnekar nu helt att han är alkoholist och skyller sllt sitt drickande på relationen och påstå att problemet kommer helt försvinna när han flyttar ut. Han blir arg när jag ber honom att anatränga sig lite mer runt stt vinna min tillit på den punkten. Hsn tycker hans ord räcker. Problemet är ju att han aldrig har hållt det tidigare…
Nu behöver jag skriva av mig igen. Har hittat ett boende, kommer bli mysigt och bra. Orkar inte leva i "rädslan" för att det ska drickas och bråkas här hemma. Det är som om jag avslöjar honom med att ha tagit återställare eller liknande så är det som om han ska förgöra mig. Anfall är bästa försvar och det finns ingen hejd på vad han häver ur sig. Tror tyvärr att han genom detta håller på och förstör sina chanser att kunna komma tillbaka till mig, vilket jag tror han skulle vilja om han blev frisk. Han har visat väldigt fina sidor de senaste dagarna och det kändes nästan som om kärleken mellan oss lyckades bryta fram igen. Men så tror jag han blev rädd att han höll på att kapitulera och han började dricka och därmed var den hemska versionen av honom tillbaka. Kan det vara så att alkoholdemonen övertalar honom att dricka för att kärleken höll på att ta sig igenom? Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Kommer ta lång tid att bryta upp och vi kommer behöva kämpa med allt vad det innebär med barn, hus och annat som ska delas upp och redas ut. Känns verkligen som om han gör detta för att få en anledning att dricka och må dåligt och därmed dricka mer. Är så arg på honom!!! Jäkla omogna självdestruktiva -men ändå den jag älskar mest- människa! Vad mycket enklare allt hade varit om kärleken inte funnits där.
Hur ska man förhålla sig till all skit som alkoholisten vräker ur sig för att få en att må dåligt när man synat att hen druckit/tagit återställare? Har någon bra råd, jag känner mig fullständigt "mind fucked" och behöver hitta tillbaka till verkligheten.
Nu är min alkoholist trängd. Sparkar och fräser. Jag flyttar om några veckor. Önskar det var i morgon! Rätt skönt att ha kommit över värsta chocken över att behöva lämna sitt hem. Nu längtar jag mer till att skapa mitt egna hem, ett hem med lugn och ro och kärlek(till mig själv). Min man åker berg o dalbana i sitt missbruk och humör. Jag vill inte åka med där. Tycker synd om min dotter som hamnat emellan. Hoppas innerligt att hon inte tar skada. Ska göra allt jag kan för att hon ska fortsätta vara trygg!
Ingen trevlig känsla ❤ kan du prata om erat med nära och kära? Söka upp alanon och få stöd. Det behövs en massa kraft för att gå, så hitta på något att fylla på energi med.
Ett sätt för mig var att visulera det nya boendet, drömma om hur det skulle bli. Den där friheten man är påväg mot. Sen måste sorgen få finnas, för det är en massa sorg, för det var inte såhär det skulle bli. Tänker på dig, kram!
@Backen123 @EsterHanna, Tack! Nu är jag mer stabil igen. Hade en riktig svacka i helgen men nu har jag fått mer energi. Som ni säger, det blir bättre. Är bara så mycket sorg, ilska och besvikelse som ska ut. Försöker fokusera på mitt nya boende och mig själv och dottern. Inget jag gör hjälper min man mer än att jag "visar hur man mår bra". Att det går att fixa även de tyngsta känslorna och komma upp igen. Det är jäkligt tufft men det går!
Åh bästa starka modiga @ensam optimist 💛
Va kämpigt du har haft det senaste veckorna! Skönt att höra att du känner dig mer stabil nu. Det är världens värsta bergochdalbana detta. Va bra stt du fokuserar på ditt nya liv, ditt nya hem. Det hjälper verkligen.
Det har också hållt mig uppe i två månader nu. Att gå igenom en separation anses vara en av de största livskriserna som finns och det känns verkligen så. Precis som du säger så är det mycket sorg och ilska som ska ut.
Jag upplever det själv som en skitlång förlossning med värkar som kommer och går. Stötvis kommer ilskan, sorgen, besvikelsen, rädslan men också hoppet och glädjen. Just nu är vi i utdrivningsskedet. Boendet är fixat och vi ska bara ut. Inombord skriker jag ”ta ut ungen, jag orkar inte mer!!!” Därför är detta forumet så bra. Här har vi våra barnmorskor som hej på och säger ”bara några krystningar kvar. Du orkar detta. Heja heja!”
Idag får han nyckeln till sin lägenhet och börjar flytta ut. Imorgon kommer hans pappa och hjälper till en vecka. Hela flytten kommer ta typ två veckor. Sen får jag min nyckel den 26e nov. Det känns helt underbart stt det nu börjar rulla. Jag sörjde huset jättelänge. Ville inte släppa taget. Nu ser jag så mycket glädje i mitt nya hem som jag ska till.
Igår dock så bråkade vi galet mycket!
Jag litar fortfarande inte på att han inte kommer dricka när han har barnen. Jag vill få till ett kontrakt runt barnen där vi skriver det vi kommer överens om. Där vill jag få med att ingen av oss ska dricka alkohol när barnen är hos oss. Jag vill ha det på papper. Han vägrade och sa att han aldrig kommer låta mig styra honom på det sättet. Jag exploderade av ilska. Efter all skit han har utsatt mig för kan han inte ens ge ett officiellt löfte att inte dricka när han har barnen. Det är det enda jag ber om. Han malde på om hur rädd han varit under hela vår relation. Rädd att bli lämnad. Rädd att inte duga och den destruktiva relatione vi fått. Och därför har han druckigt. För att orka. Nog kan det finnas en sanning i det men hela anledningen till min frustration och mina ord genom relationen har hela tiden handlat om att få bort alkoholen ur vår relation och att få hjälp i vardagen. Dela på sovmorgonen, laga mat, tvätta, städa, va med barnen. Jag har tagit i princip allt av det i flersa år.
Så när han tsr på sig offerkoftan, pga hans lidande av mitt humör (som är en direkt reaktion av att känna mig ensam, slutkörd och åsidosatt av alkoholen) så blir jag fly förbannad. Det är som att smälla någon på käften och sen känna sig förnärmad när den man slog blir arg. Han saknar fullständigt självinsikt. Han är helt plötsligt offret i den här relationen och vädjade med sorgsna rädda ögon att jag ska sluta kontrollera honom (be honom skriva kontrkat på att inte dricka med barnen).
Va fan???!!!
Tillslut erkände han att han tar hjälp nu sv både sin psykolog och beroende centrum och bad mig att snälla inte använda det mot honom. Jag fattar inte hur han kan vrida det så??? Detta är ju exakt det jag bönat och bett honom om i flera år men han har bara envisats om att fixa detta själv.
Nåja, nu ska jag sluta reljera. Behövde nog också prata av mig 😅
@LitenSkär känner så igen mig! Har i princip tagit allt som har med dottern att göra under åren. Det kommer bli plågsamt för dem båda att tvingas fixa det ihop framöver. Tror vi ska satsa på 3-4 dagar i taget till en början, också för att jag inte vill vara ensam en hel vecka. Har inga förhoppningar vad gäller alkoholen utan hoppas bara att han inser att om han dricker kommer han inte orka ta hand om vårt barn. Nu är hon 10 år och kommer säga till honom, bli arg vilket känns skönt. Kanske därför jag orkar säga stopp och lämna först nu. Hemskt detta att känna att man ska lämna över ansvaret för det käraste man har till någon som uppenbarligen inte klarar att ta hand om sig själv 😥
Jag känner mig så ensam! Mannen dricker och är omväxlande snäll och elak. Snart får jag nycklarna till huset jag ska hyra. Vill inte lämna mitt hem men måste för här har en alkoholist slagit sig till ro. Han dricker inte så mycket men börjar redan strax efter han vaknat. Vinboxen blir lättare under dagen. 50cl 3,5or slinker också ner.. På något sätt känns det som om jag far mer illa än han, både fysiskt och psykiskt. Han dövar allt med alkohol och jag tvingas känna allt, även hans smärta. Jag är sååå inte värd detta! Längtar till framtiden när jag mår bra igen. Just nu sörjer jag en älskad människas död framför mina ögon...
@ensam optimist hej, Jag har precis hittat hit och ska försöka skriva lite, men det är svårt. Känner mig också ensam i denna situation, det är mycket man går o bär på.. Jag har läst din tråd, det svåraste är gjort, du har brutit upp, har en plan och det kommer att lösa sig, men det är lätt att säga, jag vet... Det är så sorgligt när den man älskar resignerat men jag börjar komma till insikten att det inte går att ändra en annan människa, ett beroende måste man själv vilja ta sig ur, och det STÖR mig!! jag önskar så att jag kunde komma på hur man kan få dem på andra tankar. Det är nog viktigt att tillåta sig att sörja, men det är så omänskligt samtidigt.
Ja, hang in there, eller vad säger man? /Varma hälsningar
Har du fått nyklarna nu @ensam optimist ?
Hoppas verkligen du har fått börja ditt nya fria liv 🌸
Ja det är verkligen en hemsk känsla att lämna över barnen när den där oron finns där. Jag hoppas verkligen han skärper till sig när han märker att hsn måste ta allt själv. Skönt också osm du säger att dottern kommer säga ifrån om det känns fel.
Vi har nu börjat med hela den karusellen. Nu har han flyttat ut helt och jag har fått vara själv i huset. Jag får mina nycklar till min lägenhet nästa vecka på fredag. Det känns helt underbart!!
Än så länge går det bra med barnen. De visar och säger att de älskar sin pappa och det lugnar. Men det märks att de är mer oroliga över lag då allt är i förändring och de egentligen inte vill flytta ur huset.
Men jag tänker att det kommer lösa sig med tiden.
Vi har tyvärr bråkat helt sjukt mycket. Han vägrar ge mig någon som helst insyn i eller lugnande ord runt drickandet. Istället hånar han mig och trycker på att jag har stora kontrollproblem som jag behöver söka hjälp för. Han målar upp sig som ett offer och hur glad han är att komma ur detta. Jag har exploderat av ilska flera gånger. Blir så djuuupt besviken på att inte bara ha upplevt allt jag upplevt genom åren utan även då i princip få i ansiktet att det inte var nått att reagera på. Det var till och med jag som var problemet från första början. Samtisigt som han haft den här inställningen mot mig så har han tydligen varit under utredning av socialen 🤯
För två veckor sen söp han ner dig rejält på stan. Mådde skitdåligt psykiskt och tog sig till tåget för att åka hem. Där stod han och grät öppet och vinglade runt, snubblade på perongen och höll på att ramla ner på spåret. Två personer fångade honom och ringde polisen. De i sin tur körde honom till psykakuten och där låg hsn över natten. Då de såg att han har barn så gjordes en orosanmälan och han fick också kontakta beroendecentrum. Han har utretts hos socialen och nu kvarstår bara att de måste kontaka mig också. Det var därför han idag berättade detta för mig. Så att jag ska veta varför socialen ringer mig imorgon.
Så allt detta har hämt samtidigt som han skäller på mig för att jag är orolig över drickande runt barnen. …😒
@LitenSkär har fått nycklarna och flyttar nu under helgen! Lämnar för att rädda känns det som. Just hånandet och att skylla på att vi skulle ha kontrollbehov känner jag så igen! Ständigt detta, men tror de projicerar sina egna känslor på oss. De skäms och saknar kontroll och det är superjobbigt för dem!
Måste säga @LiveLoveLaugh att detta forum gör underverk för att få uttrycka känslor man har svårt att få ur sig. Så skönt att läsa andras reaktioner och livshistorier, få följa med andra på vägen. Det lugnar och gör att jag känner mig mindre ensam. Det finns många som upplever samma/liknande både förr, nu och kommer i framtiden. Vi får stödja varandra! Svårt också att vara stark och rakryggad när den beroendesjuke gör allt för att övertyga oss om att vi är de sjuka. Men vi gör rätt, vi känner rätt och de enda sättet att hjälpa alla I familjen är att sluta möjliggöra och börja synliggöra. Bara det kan få dem att kapitulera och ta emot hjälp!
Ha en härlig helg, utifrån förutsättningarna, och skäm bort er. Det är vi värda!! ❤❤
@LiveLoveLaugh eller hur att det känns omänskligt! Sörja en vuxen man som väljer att sakta ta livet av sig framför alla, med alkohol?! Men vi som inte är beroendesjuka kan aldrig förstå hur stark demonen är. De tror inte att det går att leva utan alkoholen utan tror de ska dö om de slutar. Tror de är oerhört rädda! Stör mig också något otroligt på att jag inte når fram, inte kan hjälpa honom på annat sätt än att sluta hjälpa så att säga. Vansinnigt svårt och ett mantra man får upprepa flera ggr per dag.
Stor kram och välkommen hit! ❤
Ja detta forumet är ett enormt stöd och allas historier ger så bra persketiv på alla delar av den här resan.
Helt fantastiskt @ensam optimist att du fått nycklarna nu!! Hur känns det stt ha din egne fristad nu ☺️
Jsg får mina nu på fredag 🥳
@LitenSkär Det känns sådär, dubbelt! Skönt att komma hem och det är lugnt och skönt, inga överraskningar. Samtidigt är det så nytt för mig att bara tänka på mig själv. Längtar efter familjen, försöker känna mig bekväm i bara mitt eget sällskap. När det känns sådär går jag ut och går eller tränar. Då kan jag lite lugnare vara hemma ensam sedan.
Hur känns det för dig?
Bor nu själv och har vårt barn några dagar i taget. Allt är nytt så vi prövar oss fram. Måste bara erkänna att hur mycket det ens behövdes att flytta åtminstone ett tag så är detta inte alls vad jag vill. Jag vill bara hem, gråter, saknar min man. Min bästa vän i världen. Är så ledsen så vet inte hur jag ska komma framåt.
Kaosartat telefonsamtal med mannen. Han låter inte berusad men har säkert druckit vin ikväll. Säger att jag svikit honom, att jag gjort slut. Projiceringar deluxe. Han sviker genom att inte söka hjälp, han gjorde slut och ville skicka in skilsmässopappren. Han påminner mig om att vi inte är ihop även om vi fortfarande är gifta. Försöker vara stark men det är så jäkla smärtsamt. Att argumentera och bråka med någon som inte tänker klart och logiskt. Kan liksom höra att han ljuger för sig själv, och försöker övertyga mig om att lögnerna är sanna. Framförallt handlar det om vad jag har gjort. Alltid jag som gjort eller sagt något. Just nu vill jag bara ha tillbaka vårt hus och bo där med vårt barn. Kan han inte bara krascha snart??!
Min man har själv tagit kontakt och varit hos en psykolog samt berättat för sin chef att han mår dåligt och vill ha hjälp! Det är ett ofantligt stort steg och jag är så glad! För några veckor sedan skulle han aldrig i livet ha gått med på att prata med någon för "man kan inte prata bort fysiska problem".
Det kommer krävas enormt mycket arbete men någonstans får man börja. Jag har mitt egna boende och känner mig trygg där. Kommer stötta honom om han vill. Sen får vi se vart livet för oss!
Hoppades på en måttlig alkoholkonsumtion av min man under jul. Gick med på att fira ihop. Nu står jag här och det dracks rödvin i smyg redan till frukost. Två steg fram och ett bakåt. Denna resa tar tid men hoppet lämnar mig inte! Däremot kommer jag inte stanna hos honom resterande juldagar utan vara hemma hos mig eller annan släkt. Jag kommer först! Låt honom sitta där med sitt vin o sin ångest
Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..
Känner mig helt tom. Kan varken känna direkt sorg eller glädje. Är så evinnerligt trött...
Funderar på att fira nyår ensam i mitt nya hus. 2021 var definitivt det värsta året i mitt liv. Vet inte längre om jag vill ha tillbaka min man ens om han skulle bli nykter... Som han drack/dricker nu under julhelgen så ser jag inte att det finns kvar något av honom jag älskar. Det är bara ett svullet ansikte med rödvinsfläckiga läppar och kläder. En person utan framtid, inga drömmar, bara ett dövande. Önskar det gick att prata med honom men det går inte. Det kanske är så här det känns när accepterar. Det blir tomt. Hoppas att morgondagen blir bättre, jag är inte van vid att känna så här.
Hej ensam optimist.
Jag har varit med i forumet länge och har en egen smärtsam resa bakom mig.
För mig var min alkoholist min drog.
Den jag behövde för att kunna fungera och vara trygg.
Utan honom var jag ingen och mitt liv var inte värt något.
Att jag var i den sitsen att jag var beroende av en man jag mådde dåligt av ville jag inte acceptera.
Precis som a personen som är beroende av det som får de att må dåligt.
Att greppa detta tog mig många år.
Du är på rätt väg, stakar ut ditt nya liv där du och dina barn är i fokus.
Håll blicken högt och fortsätt att hålla fast oavsett vad din fd säger eller gör.
Freda ditt livsrum så gott du kan.
Jag kan än känna smärtan jag bar över besvikelsen och frustrationen att det inte blev som det kunde ha blivit.
Missmodet i mig och längtan tillbaka till det som ju faktiskt var bra.
Men om du komprimerar er sista tid tillsammans så kanske du ser klarare på hur det faktiskt är nu?
Lättare kan sätta gränser osv.
Lycka till och gott nytt.
Lyckats sätta en gräns jag aldrig klarat tidigare! Jag sa att jag inte tolererar hur han behandlar mig och att om vi ska umgås ska han vara nykter! Han lovade och vi hade en riktigt bra kväll. Vägen är lång men stolt att jag "vågade" sätta en gräns som jag inte gjort tidigare utan istället anpassat mig till situationen. Tack @Ullabulla för stödet! Det är en resa detta, för alla som har en beroendeperson i sin närhet.
Hej, var ett tag sedan nu!
Jag kämpar på med att sätta mig själv främst, varje cell i min kropp stretar emot men för varje vecka som går blir det lite enklare.
Vi är tillsammans igen men om det är på lång sikt kan ingen veta än. Min man är iaf nykter sen början på januari och han börjar komma tillbaka till sitt "goa" jag. Försöker allt jag har att inte falla tillbaka till en kontrollerande, rädd, självuppoffrande roll som jag inte vill ha. När jag backat har både min man och barn tagit mer ansvar verkar det som. De protesterade allt och jag fick som sagt flytta! Men det känns som jag gjort rätt och att saker och ting förändrats för oss alla. Det är vansinnigt svårt att tänka på sina egna behov. Verkligen tänka på dem. Vad vill jag, vad kan jag, vad ska jag? Ta plats med min person och intressen, inte bara anpassa mig till andra. Vi får se om det blir en solskenshistoria eller inte men som jag ser det så om jag mår bra så spelar det mig mindre roll vad min man hittar på. Kanske följer han med mig... 😊
Kan man missbruka alkohol ett längre tag utan att vara beroende?
Frågar därför att min man inte verkar ha det minsta svårt att vara nykter, inga humörsvängningar eller fysiska känningar. Iaf inget som märks utåt så jag kan se. Helt säker på att han inte druckit heller, det märker jag direkt på honom. Men blir förvirrad, trodde han var alkoholist men hans beteende är inte sådant. Nykter 5 veckor nu.. Det kanske är helt normalt och det är snart suget sätter in. Känner mig helt vilsen i hur jag ska tolka detta.
Din man kan mycket väl vara periodare, eller så dricker han mindre just nu för att han fått hjälp. Eller så lyckas han dölja sitt drickande för att ni inte bor ihop. Det är svårt att veta. Mitt ex började dricka vid lunch men verkade aldrig påvekad förrän framåt kvällen, hans toleransnivå var hög. Klart man vill tro att de har slutat men i mitt fall var det inte så utan det var lite bekvämt för mig att tro det.
@ensam optimist
Tänker också som Åsa M bland annat att han kan vara periodare. Svårt veta.
Jag hurrade tyst inombords gällande exet då han höll upp, bara för att inse att det ena beroendet ersatte ett annat. Helt galet. Sedan kom han tillbaka till drickande och kaoset bröt ut ...
@ensam optimist skrev: "Kan man missbruka alkohol ett längre tag utan att vara beroende?"
Det korta svaret är nej. Om du inte ska definiera beroende väldigt snävt. I slutet på min tid som alkoholbrukare så tog jag t.ex. en vit månad, som för att bevisa att jag inte har ett beroende. Den tiden var inte svår för mig alls. Jag hade ingen abstinens och det var inte svårt att hålla mig borta utan det var egentligen en lycklig period när jag väl bestämt mig och jag fick mycket gjort. Men sen när månaden väl var över så återgick det till ett tidvis destruktivt drickande så att jag var beroende var ju egentligen självklart.
@ensam optimist vet att mitt ex beskrev hur han på många olika sätt ville bevisa att han inte alkoholist, för sig själv och för andra.
Det är förmodligen den starka förnekelsen som sitter i.
"Jag är inte alkoholist" " jag har kontroll" "har inga problem alls".
Det är rätt vanligt iaf.
Ta hand om dig och fråga honom rakt ut.
Känns det konstigt och du inte får svar som rätar ut frågetecken så är det förmodligen något.
Det handlar om ditt liv också och du ska inte behöva leva i osäkerhet och ovisshet.
Kram
Återfall kallas det. Jag hoppades men visste innerst inne att det troligtvis skulle bli så här. Men jag blundar så länge jag kan. Svider och drar i mig. Vill kräkas och helst dö.. Nu kan jag inte blunda längre
@ensam optimist Jag vet hur du känner. Mitt ex fick ett återfall medan vi var ihop. Det tog månader innan jag förstod hur illa det var - och hur djupt han satt i skiten sedan tidigare. Det var ett brutalt uppvaknande för oss båda. För mig, som var så fruktansvärt förälskad, och för honom, som var djupt i förnekelse. Jag kunde inte annat än att vända ryggen till, till slut. Orkade inget annat och hade gått under av att försöka "förstå". Såg till att han fick hjälp och sen släppte jag. Hoppas du 8rkar hitta din väg, och orka följa den. Många kramar! 🤗
Jag orkade och min bästa vän vaknade! Han har slutat dricka och sökt hjälp. Något han aldrig, aldrig, aldrig skulle göra om han inte bestämt sig. Känns som en solskenshistoria men det har varit oerhört tufft, vansinnigt tufft!
Jag har skrikit, gråtit, flyttat, kommit tillbaka och tillsist lämnat över hela ansvaret för hans mående på honom själv. Först då kraschade han, bröt ihop fullständigt och "vaknade". Flera år av elände med det senaste året i kris har det varit. Vägen är lång och tung uppåt men inget kan vara tyngre än vägen neråt. Så innerligt glad men egentligen mest en känsla av lättnad. Hans missbruk är inte mitt ansvar!!
Tänker att det är så oerhört viktigt att poängtera att det jag gjorde som tillslut fick livet att bli bra igen var att börja tänka på mig själv! Slutade bry mig när han var full och dum. Tog vårt barn och åkte ifrån honom och såg till att ha det bra. På telefonen när han ringde sa jag bara att vi kan prata när du är nykter, lade på luren. Det viktigaste är att ta hand om sig själv, i alla lägen. Det är det enda som hjälper. Det hjälper både dig själv och blir en stor kontrast mot den som missbrukar och förhoppningsvis når hen sin botten. Det finns hopp men bara om man lämnar sin situation som medberoende!
Nu ikväll förstod jag, min…
Nu ikväll förstod jag, min man är alkoholist.
Har hoppats och försökt, vänt ut och in på mig själv. Men det går inte, han är fast. Denna djävulska sjukdom som förändrar den jag älskar mest...
Känns som om jag ska gå sönder...........
Man blundar så länge det går…
Man blundar så länge det går men till slut tvingas man inse att så här illa är det. Detta gör ju trots allt att det finns en möjlighet att hitta en lösning vilken den än blir. Jag tror att man måste i viss mån "gå sönder" för att kunna ta till sig den nya verkligheten. Det är oehört smärtsamt att inse sin maktlöshet men nödvändigt och samtididigt befriande är min upplevelse. men det gör ont. Sanningen är alltid bäst är min erfarenhet och det finns hjälp att få för er båda. Läs vidare här!
@gros19 tack för dina ord!…
@gros19 tack för dina ord!
Tog första steget igår genom att inse att jag inte kan rädda min man eller mig själv och vårt barn ur denna situation, utan MÅSTE få hjälp. Önskar så att denna mardröm ska ta slut och vi ska kunna leva lugnt och gott igen. Men vägen dit känns omöjlig att hantera och jag är rädd, så oerhört rädd. Mitt medberoende vill bara att jag ska krypa tillbaka i hans famn och ta tillbaka mitt stopp. Fortsätta åka med i hans turbulenta liv och missbruksbana. Just nu krigar mina känslor och förnuft med varandra och jag har så svårt att stå ut. Sorgen är överväldigande och ångesten fruktansvärd. Vaknar på natten och kan inte somna om. Allt väller över mig. Hur ska jag orka? Ifrågasätter om jag verkligen tolkat situationen rätt, kan inte riktigt lita på min inre kompass då jag säkerligen är ordentligt medberoende. Expert på att anpassa mig efter andra. Snälla kan inte detta bara sluta, hatar kaoset jag startat trots att jag vet att det nödvändigt för att vi ska få hjälp.
Evigt tacksam att jag kan gå in och läsa och skriva här. Gör känslan av ensamhet i stormen lite mindre.
TACK!
Insikten kan vara…
Insikten kan vara förkrossande. Det gör så jävla ont. Man måste lämna, inte för alltid tänker jag för framtiden vet en inget om men det måste få ett slut, stopp på livet som anhörig till en människa som super bort sig.
Kärleken räcker inte. Man har inga vapen som biter på missbruk. En aktiv alkoholist väljer alltid spriten.
Kram till dig!
Nu rasar allt runt mig. Han…
Nu rasar allt runt mig. Han har åkt hemifrån, dricker, smsar mig att jag förstört allt. Min ångest är överväldigande, vill bara dö. Slippa smärtan. Tur vi skapat ett klokt barn som jag kan krama. Hoppas så att hon kan ta med sig goda erfarenheter av detta. Att mamma vågade säga stopp! Men jag är så ensam och det gör så ont.....
Gud hjälpe mig. Hoppas att…
Gud hjälpe mig. Hoppas att jag ändå är på väg framåt! Idag orkade jag inte stå emot längre. Vi är hemma och det är lugnt. Inget speciellt men heller inget spänt. Tänker fortsätta på min resa mot att bli fri från medberoende. Har flera bokade samtalstider nästa vecka. Han har sökt hjälp via jobbet. Det går ändå inte att bryta tvärt av då vi har barn och hus ihop. Hoppas detta startat en process ingen av oss kan avsluta.. Be en bön för mig 🙏
Försöker verkligen att vara…
Försöker verkligen att vara i nuet. Se hur situationen är just nu, det går inte att föreställa sig framtiden även om hjärnan försöker bäst den vill. Jag dras iväg på allehanda vägar hur framtiden kommer se ut på än det ena, än det andra sättet. Antar att det är ett sätt att försöka förbereda sig. Men allt som går att påverka är hur det är just nu, denna dag. Hur Jag ser på det. Att detta är min kamp till självständighet och frihet oavsett hur det blir med min andra hälft. Vi har lång och jobbig process framför oss båda två. Men också en hel del bakom oss också om man tänker efter. Gemensamt är att ingen av oss vill och orkar ha det som vi hade. Hoppas det kommer en dag snart då vi kan prata... Just nu är läget att båda har vaknat iaf, att sättet vi levde på inte funkade för någon. Måste läka mig för att kunna möta honom ellet någon annan utan att bli sjuk igen.. Dagens mål är att andas igenom ångestattackerna och försöka ha tillförsikt i att processen pågår!
Nu är vi i stadiet av häftig…
Nu är vi i stadiet av häftig förnekelse från min mans sida. Han försöker vända det till ett relationsproblem som löses genom att skiljas. Han förnekar saker han gjort helt och drar på och överdriver istället och framställer det som om jag manipulerat alla i vår omgivning. Att jag planterat min version för att hans inte ska få stöd. Inser hur sjuk han är och försöker stå pall men det är så svårt! Ibland, speciellt på morgonen, tvivlar jag på att jag känner rätt, känner mig förvirrad och har vansinnig ångest. Men landar alltid att jo, jag känner rätt, fakta är fakta! Hur mycket han dricker, saker han sagt i fyllan, att grannar, vänner och vår familj sett hur han beter sig och att de alla är oroliga! Det måste betyda att jag tolkat situationen rätt, att han förnekar och försöker övertyga mig för att kunna fortsätta, inte orkar se. Så svårt att bemöta någon som är så övertygad om sin verklighetsbild att han hellre skadar allt och alla runt sig än bryter ihop. Hur bemöter man någon som förnekar???
Jag känner sååå igen mig i…
Jag känner sååå igen mig i din historia @ensam optimist ❤️ Jag tog tillslut steget och drev igenom en separation från min alkoholiserade sambo. Vi har två små barn och hus tillsammans. Huset är sålt och jag har köpt en lägenhet. Nu återstår bara den smärtsamma väntan tills vi är ute på andra sidan. Nu på slutet har han skyllt hela sitt drickande på mig. På att relationen är då ångestfylld och jag har kontrollbehov så då tar han till alkoholen för att stå ut. Mitt ”kontrollbehov” har alltid handlat om gränssättningar för barnen. Att han intr ska dricka och vara onykter när han är med barnen. Så fort jag ser att han är onykter och är påväg att natta dem så ber jag honom att backa. Han är ofta onykter nu och jag har behövt kolla, fråga honom och be honom att backa. För varje gång blir han bara mer och mer agressiv i tonen och jag märker att vår 4-åriga dotter mår jättedåligt av situationen. När han är nykter så tar jag alltid upp det och försöker vädja. Drick hur mycket du vill men då ska du inte va med baren, säger jag. Han håller alltid med och ursäktar sig men likväl händer det igen nån dag senare.
Jag känner full panik i hur tusan vi ska kunna komma överens runt barnen när vi väl separerar. Jag har noll tillit till hans ord. Han kommer dricka när han är med dem. Utan tvekan. Hur i hela världen ska jag kunna skydda mina barn?? Dett kommer nog bli ett rättsfall tillslut. Jag känner sån djup sorg i att jag valde att skaffa barn med den här mannen. Hela livet kommer jag behöva va i den här oron och ta konsekvensen av hans drickande. Barnen kommer få lida pga hans beroende.
Det som aldrig skulle få hända händer nu.
Hur ska man orka bära allt detta hela livet?
Och angående att bemöta…
Och angående att bemöta förnekelserna…
Det är superstarkt av dig att stå pall och hela tiden hitta tillbaka till alla de bevis som du och alla omkring dig ser och upplever. Tillslut får man släppa taget helt och backa från deras försök att provcera samt sluta föröska ta ansvar över den andres välmående. Det är så himla svårt men för att man själv ska överleva så måste man släppa och lägga tillbaka ansvaret på den beroende. Det är hens resa och hen måste själv lista ut sanningen och ta stegen. Han kommer va i förnekelse så länge som han själv får ut något av att vara där.
Du kan ju avlägsna dig från honom men det är ju svårt när barn finns med i bilden. De har inte samma möjlighet. Min kusin jobbar hos polisen med brott mot barn. Hon gav mig rådet att fokusera dialogen på barnens bästa. Säga ”jag bryr mig inte längre om du dricker eller inte. Du får dricka hur mycket du vill. Jag kommer inte stoppa dig eller ha en åsikt. När du dricker ska inte barnen drabbas, så säg till innan, när du vill dricka så tar jag barnen. Inga problem”. Jag har börjat göra det nu. Han har hittills inte lyckats säga till men något har börjat förändras när han upprepade gånger hör från mig att jag inte längre kommer lägga mig i hans drickande.
Jag har också delat en massa länkar till artiklar, poddsr, filmer och forskningsstudier runt hur barn påverkas av berusade vuxna. För att få honom att se att detta inte är MIN åsikt utan ett helt lands experter som tycker att det är fel att dricka runt barn, även vid låga nivåer.
@LitenSkär tack!! Jag…
@LitenSkär tack!! Jag förstår att det är rätt att lämna men det är också en process i sig. Att verkligen förstå att ens bäste vän kidnappats av alkoholen och att man ingenting kan göra än att stå upp för att man känner rätt och lämna. Försöker att vara supertydlig i kommunikationen med honom och ditt tips om att fokusera på barnets behov känns som en bra väg. Hädanefter kommer han ensam få ta konsekvenserna av sitt agerande, jag kommer inte försöka rädda honom mer. Att upprepa sanningen kan nog också vara bra. "Om du måste/vill dricka så säg till så hämtar jag barnen". Att aldrig vika sig när det gäller den gränsdragningen. De ska inte behöva vara i det och inte lära sig att "stå ut".
@LitenSkär Vi kommer orka…
@LitenSkär Vi kommer orka detta! Orkar vi se sanningen och säga stopp så klarar vi detta också ❤. Har skuldkänslor för att detta hänt mig och mitt barn, men det är ju lika lite mitt fel som om han drabbats av någon annan dödlig sjukdom. Det enda jag vill nu är att få tillbaka mig själv och visa mitt barn hur man är en ansvarstagande människa som klarar att bryta ihop, gå sönder, laga sig själv och sedan stark som en klippa gå vidare och ha ett gott liv. Hon ska också gå ur detta stark och modig med ett glödande hjärta. Det är målet!
@ensam optimist så himla…
@ensam optimist så himla fina ord och tankar runt hur du faktiskt visar din dotter hur man tsr sig genom livets svåra faser. Det går stt plocka upp sig själv. Gå starkare ur det.
Ja, vi ska verkligen ta oss igenom allt detta en dag!
Det är verkligen en sjukdom som du säger och så himla tufft att se någon ätas upp av den. Inte så konstigt egentligen att man gör sllt möjligt för att stoppa och hjälpa.
Här hemma verkar det faktiskt som att mina ord, om att jag backar från hans drickande men ber han backa från barnen när han dricker, har sjunkit in. Nu gör han det. Han har också läst sllt jag gav honom och han erkänner att han haft fel syn på drickande runt barn. 🙌🙌
Det känns som ett så enormt stort steg framåt och det ger mig hopp om att det kanske kan gå bra när barnen väl är hos honom själva. Men helt över är det inte.
Det är just den punkten som känns värst. Han förnekar nu helt att han är alkoholist och skyller sllt sitt drickande på relationen och påstå att problemet kommer helt försvinna när han flyttar ut. Han blir arg när jag ber honom att anatränga sig lite mer runt stt vinna min tillit på den punkten. Hsn tycker hans ord räcker. Problemet är ju att han aldrig har hållt det tidigare…
Nu behöver jag skriva av mig…
Nu behöver jag skriva av mig igen. Har hittat ett boende, kommer bli mysigt och bra. Orkar inte leva i "rädslan" för att det ska drickas och bråkas här hemma. Det är som om jag avslöjar honom med att ha tagit återställare eller liknande så är det som om han ska förgöra mig. Anfall är bästa försvar och det finns ingen hejd på vad han häver ur sig. Tror tyvärr att han genom detta håller på och förstör sina chanser att kunna komma tillbaka till mig, vilket jag tror han skulle vilja om han blev frisk. Han har visat väldigt fina sidor de senaste dagarna och det kändes nästan som om kärleken mellan oss lyckades bryta fram igen. Men så tror jag han blev rädd att han höll på att kapitulera och han började dricka och därmed var den hemska versionen av honom tillbaka. Kan det vara så att alkoholdemonen övertalar honom att dricka för att kärleken höll på att ta sig igenom? Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Kommer ta lång tid att bryta upp och vi kommer behöva kämpa med allt vad det innebär med barn, hus och annat som ska delas upp och redas ut. Känns verkligen som om han gör detta för att få en anledning att dricka och må dåligt och därmed dricka mer. Är så arg på honom!!! Jäkla omogna självdestruktiva -men ändå den jag älskar mest- människa! Vad mycket enklare allt hade varit om kärleken inte funnits där.
Hur ska man förhålla sig…
Hur ska man förhålla sig till all skit som alkoholisten vräker ur sig för att få en att må dåligt när man synat att hen druckit/tagit återställare? Har någon bra råd, jag känner mig fullständigt "mind fucked" och behöver hitta tillbaka till verkligheten.
Nu är min alkoholist trängd…
Nu är min alkoholist trängd. Sparkar och fräser. Jag flyttar om några veckor. Önskar det var i morgon! Rätt skönt att ha kommit över värsta chocken över att behöva lämna sitt hem. Nu längtar jag mer till att skapa mitt egna hem, ett hem med lugn och ro och kärlek(till mig själv). Min man åker berg o dalbana i sitt missbruk och humör. Jag vill inte åka med där. Tycker synd om min dotter som hamnat emellan. Hoppas innerligt att hon inte tar skada. Ska göra allt jag kan för att hon ska fortsätta vara trygg!
Jag känner mig så ensam!!
Jag känner mig så ensam!!
Ingen trevlig känsla ❤ kan…
Ingen trevlig känsla ❤ kan du prata om erat med nära och kära? Söka upp alanon och få stöd. Det behövs en massa kraft för att gå, så hitta på något att fylla på energi med.
Ett sätt för mig var att visulera det nya boendet, drömma om hur det skulle bli. Den där friheten man är påväg mot. Sen måste sorgen få finnas, för det är en massa sorg, för det var inte såhär det skulle bli. Tänker på dig, kram!
Du är inte ensam och du tar…
Du är inte ensam och du tar rätt beslut. Du tänker på din dotter och du kommer fixa detta. Skriv här. Det lättar...
Det blir bättre...
@Backen123 @EsterHanna, Tack…
@Backen123 @EsterHanna, Tack! Nu är jag mer stabil igen. Hade en riktig svacka i helgen men nu har jag fått mer energi. Som ni säger, det blir bättre. Är bara så mycket sorg, ilska och besvikelse som ska ut. Försöker fokusera på mitt nya boende och mig själv och dottern. Inget jag gör hjälper min man mer än att jag "visar hur man mår bra". Att det går att fixa även de tyngsta känslorna och komma upp igen. Det är jäkligt tufft men det går!
Styrkekramar till dig.
Styrkekramar till dig.
Åh bästa starka modiga …
Åh bästa starka modiga @ensam optimist 💛
Va kämpigt du har haft det senaste veckorna! Skönt att höra att du känner dig mer stabil nu. Det är världens värsta bergochdalbana detta. Va bra stt du fokuserar på ditt nya liv, ditt nya hem. Det hjälper verkligen.
Det har också hållt mig uppe i två månader nu. Att gå igenom en separation anses vara en av de största livskriserna som finns och det känns verkligen så. Precis som du säger så är det mycket sorg och ilska som ska ut.
Jag upplever det själv som en skitlång förlossning med värkar som kommer och går. Stötvis kommer ilskan, sorgen, besvikelsen, rädslan men också hoppet och glädjen. Just nu är vi i utdrivningsskedet. Boendet är fixat och vi ska bara ut. Inombord skriker jag ”ta ut ungen, jag orkar inte mer!!!” Därför är detta forumet så bra. Här har vi våra barnmorskor som hej på och säger ”bara några krystningar kvar. Du orkar detta. Heja heja!”
Idag får han nyckeln till sin lägenhet och börjar flytta ut. Imorgon kommer hans pappa och hjälper till en vecka. Hela flytten kommer ta typ två veckor. Sen får jag min nyckel den 26e nov. Det känns helt underbart stt det nu börjar rulla. Jag sörjde huset jättelänge. Ville inte släppa taget. Nu ser jag så mycket glädje i mitt nya hem som jag ska till.
Igår dock så bråkade vi galet mycket!
Jag litar fortfarande inte på att han inte kommer dricka när han har barnen. Jag vill få till ett kontrakt runt barnen där vi skriver det vi kommer överens om. Där vill jag få med att ingen av oss ska dricka alkohol när barnen är hos oss. Jag vill ha det på papper. Han vägrade och sa att han aldrig kommer låta mig styra honom på det sättet. Jag exploderade av ilska. Efter all skit han har utsatt mig för kan han inte ens ge ett officiellt löfte att inte dricka när han har barnen. Det är det enda jag ber om. Han malde på om hur rädd han varit under hela vår relation. Rädd att bli lämnad. Rädd att inte duga och den destruktiva relatione vi fått. Och därför har han druckigt. För att orka. Nog kan det finnas en sanning i det men hela anledningen till min frustration och mina ord genom relationen har hela tiden handlat om att få bort alkoholen ur vår relation och att få hjälp i vardagen. Dela på sovmorgonen, laga mat, tvätta, städa, va med barnen. Jag har tagit i princip allt av det i flersa år.
Så när han tsr på sig offerkoftan, pga hans lidande av mitt humör (som är en direkt reaktion av att känna mig ensam, slutkörd och åsidosatt av alkoholen) så blir jag fly förbannad. Det är som att smälla någon på käften och sen känna sig förnärmad när den man slog blir arg. Han saknar fullständigt självinsikt. Han är helt plötsligt offret i den här relationen och vädjade med sorgsna rädda ögon att jag ska sluta kontrollera honom (be honom skriva kontrkat på att inte dricka med barnen).
Va fan???!!!
Tillslut erkände han att han tar hjälp nu sv både sin psykolog och beroende centrum och bad mig att snälla inte använda det mot honom. Jag fattar inte hur han kan vrida det så??? Detta är ju exakt det jag bönat och bett honom om i flera år men han har bara envisats om att fixa detta själv.
Nåja, nu ska jag sluta reljera. Behövde nog också prata av mig 😅
@LitenSkär känner så igen…
@LitenSkär känner så igen mig! Har i princip tagit allt som har med dottern att göra under åren. Det kommer bli plågsamt för dem båda att tvingas fixa det ihop framöver. Tror vi ska satsa på 3-4 dagar i taget till en början, också för att jag inte vill vara ensam en hel vecka. Har inga förhoppningar vad gäller alkoholen utan hoppas bara att han inser att om han dricker kommer han inte orka ta hand om vårt barn. Nu är hon 10 år och kommer säga till honom, bli arg vilket känns skönt. Kanske därför jag orkar säga stopp och lämna först nu. Hemskt detta att känna att man ska lämna över ansvaret för det käraste man har till någon som uppenbarligen inte klarar att ta hand om sig själv 😥
Jag känner mig så ensam!…
Jag känner mig så ensam! Mannen dricker och är omväxlande snäll och elak. Snart får jag nycklarna till huset jag ska hyra. Vill inte lämna mitt hem men måste för här har en alkoholist slagit sig till ro. Han dricker inte så mycket men börjar redan strax efter han vaknat. Vinboxen blir lättare under dagen. 50cl 3,5or slinker också ner.. På något sätt känns det som om jag far mer illa än han, både fysiskt och psykiskt. Han dövar allt med alkohol och jag tvingas känna allt, även hans smärta. Jag är sååå inte värd detta! Längtar till framtiden när jag mår bra igen. Just nu sörjer jag en älskad människas död framför mina ögon...
@ensam optimist hej, Jag…
@ensam optimist hej, Jag har precis hittat hit och ska försöka skriva lite, men det är svårt. Känner mig också ensam i denna situation, det är mycket man går o bär på.. Jag har läst din tråd, det svåraste är gjort, du har brutit upp, har en plan och det kommer att lösa sig, men det är lätt att säga, jag vet... Det är så sorgligt när den man älskar resignerat men jag börjar komma till insikten att det inte går att ändra en annan människa, ett beroende måste man själv vilja ta sig ur, och det STÖR mig!! jag önskar så att jag kunde komma på hur man kan få dem på andra tankar. Det är nog viktigt att tillåta sig att sörja, men det är så omänskligt samtidigt.
Ja, hang in there, eller vad säger man? /Varma hälsningar
Har du fått nyklarna nu …
Har du fått nyklarna nu @ensam optimist ?
Hoppas verkligen du har fått börja ditt nya fria liv 🌸
Ja det är verkligen en hemsk känsla att lämna över barnen när den där oron finns där. Jag hoppas verkligen han skärper till sig när han märker att hsn måste ta allt själv. Skönt också osm du säger att dottern kommer säga ifrån om det känns fel.
Vi har nu börjat med hela den karusellen. Nu har han flyttat ut helt och jag har fått vara själv i huset. Jag får mina nycklar till min lägenhet nästa vecka på fredag. Det känns helt underbart!!
Än så länge går det bra med barnen. De visar och säger att de älskar sin pappa och det lugnar. Men det märks att de är mer oroliga över lag då allt är i förändring och de egentligen inte vill flytta ur huset.
Men jag tänker att det kommer lösa sig med tiden.
Vi har tyvärr bråkat helt sjukt mycket. Han vägrar ge mig någon som helst insyn i eller lugnande ord runt drickandet. Istället hånar han mig och trycker på att jag har stora kontrollproblem som jag behöver söka hjälp för. Han målar upp sig som ett offer och hur glad han är att komma ur detta. Jag har exploderat av ilska flera gånger. Blir så djuuupt besviken på att inte bara ha upplevt allt jag upplevt genom åren utan även då i princip få i ansiktet att det inte var nått att reagera på. Det var till och med jag som var problemet från första början. Samtisigt som han haft den här inställningen mot mig så har han tydligen varit under utredning av socialen 🤯
För två veckor sen söp han ner dig rejält på stan. Mådde skitdåligt psykiskt och tog sig till tåget för att åka hem. Där stod han och grät öppet och vinglade runt, snubblade på perongen och höll på att ramla ner på spåret. Två personer fångade honom och ringde polisen. De i sin tur körde honom till psykakuten och där låg hsn över natten. Då de såg att han har barn så gjordes en orosanmälan och han fick också kontakta beroendecentrum. Han har utretts hos socialen och nu kvarstår bara att de måste kontaka mig också. Det var därför han idag berättade detta för mig. Så att jag ska veta varför socialen ringer mig imorgon.
Så allt detta har hämt samtidigt som han skäller på mig för att jag är orolig över drickande runt barnen. …😒
@LitenSkär har fått…
@LitenSkär har fått nycklarna och flyttar nu under helgen! Lämnar för att rädda känns det som. Just hånandet och att skylla på att vi skulle ha kontrollbehov känner jag så igen! Ständigt detta, men tror de projicerar sina egna känslor på oss. De skäms och saknar kontroll och det är superjobbigt för dem!
Måste säga @LiveLoveLaugh att detta forum gör underverk för att få uttrycka känslor man har svårt att få ur sig. Så skönt att läsa andras reaktioner och livshistorier, få följa med andra på vägen. Det lugnar och gör att jag känner mig mindre ensam. Det finns många som upplever samma/liknande både förr, nu och kommer i framtiden. Vi får stödja varandra! Svårt också att vara stark och rakryggad när den beroendesjuke gör allt för att övertyga oss om att vi är de sjuka. Men vi gör rätt, vi känner rätt och de enda sättet att hjälpa alla I familjen är att sluta möjliggöra och börja synliggöra. Bara det kan få dem att kapitulera och ta emot hjälp!
Ha en härlig helg, utifrån förutsättningarna, och skäm bort er. Det är vi värda!! ❤❤
@LiveLoveLaugh eller hur att…
@LiveLoveLaugh eller hur att det känns omänskligt! Sörja en vuxen man som väljer att sakta ta livet av sig framför alla, med alkohol?! Men vi som inte är beroendesjuka kan aldrig förstå hur stark demonen är. De tror inte att det går att leva utan alkoholen utan tror de ska dö om de slutar. Tror de är oerhört rädda! Stör mig också något otroligt på att jag inte når fram, inte kan hjälpa honom på annat sätt än att sluta hjälpa så att säga. Vansinnigt svårt och ett mantra man får upprepa flera ggr per dag.
Stor kram och välkommen hit! ❤
Ja detta forumet är ett…
Ja detta forumet är ett enormt stöd och allas historier ger så bra persketiv på alla delar av den här resan.
Helt fantastiskt @ensam optimist att du fått nycklarna nu!! Hur känns det stt ha din egne fristad nu ☺️
Jsg får mina nu på fredag 🥳
@LitenSkär Det känns sådär,…
@LitenSkär Det känns sådär, dubbelt! Skönt att komma hem och det är lugnt och skönt, inga överraskningar. Samtidigt är det så nytt för mig att bara tänka på mig själv. Längtar efter familjen, försöker känna mig bekväm i bara mitt eget sällskap. När det känns sådär går jag ut och går eller tränar. Då kan jag lite lugnare vara hemma ensam sedan.
Hur känns det för dig?
Bor nu själv och har vårt…
Bor nu själv och har vårt barn några dagar i taget. Allt är nytt så vi prövar oss fram. Måste bara erkänna att hur mycket det ens behövdes att flytta åtminstone ett tag så är detta inte alls vad jag vill. Jag vill bara hem, gråter, saknar min man. Min bästa vän i världen. Är så ledsen så vet inte hur jag ska komma framåt.
Håll ut! Det blir bättre. Du…
Håll ut! Det blir bättre. Du är värd bättre och mer därtill. Många många kramar!
@Åsa M tack! Försöker hålla…
@Åsa M tack! Försöker hålla fokus men ibland måste man bryta ihop, sörja, för att kunna plocka ihop sig och komma igen ❤
Kaosartat telefonsamtal med…
Kaosartat telefonsamtal med mannen. Han låter inte berusad men har säkert druckit vin ikväll. Säger att jag svikit honom, att jag gjort slut. Projiceringar deluxe. Han sviker genom att inte söka hjälp, han gjorde slut och ville skicka in skilsmässopappren. Han påminner mig om att vi inte är ihop även om vi fortfarande är gifta. Försöker vara stark men det är så jäkla smärtsamt. Att argumentera och bråka med någon som inte tänker klart och logiskt. Kan liksom höra att han ljuger för sig själv, och försöker övertyga mig om att lögnerna är sanna. Framförallt handlar det om vad jag har gjort. Alltid jag som gjort eller sagt något. Just nu vill jag bara ha tillbaka vårt hus och bo där med vårt barn. Kan han inte bara krascha snart??!
Min man har själv tagit…
Min man har själv tagit kontakt och varit hos en psykolog samt berättat för sin chef att han mår dåligt och vill ha hjälp! Det är ett ofantligt stort steg och jag är så glad! För några veckor sedan skulle han aldrig i livet ha gått med på att prata med någon för "man kan inte prata bort fysiska problem".
Det kommer krävas enormt mycket arbete men någonstans får man börja. Jag har mitt egna boende och känner mig trygg där. Kommer stötta honom om han vill. Sen får vi se vart livet för oss!
Hoppades på en måttlig…
Hoppades på en måttlig alkoholkonsumtion av min man under jul. Gick med på att fira ihop. Nu står jag här och det dracks rödvin i smyg redan till frukost. Två steg fram och ett bakåt. Denna resa tar tid men hoppet lämnar mig inte! Däremot kommer jag inte stanna hos honom resterande juldagar utan vara hemma hos mig eller annan släkt. Jag kommer först! Låt honom sitta där med sitt vin o sin ångest
Så svårt att hålla sig bort…
Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..
Känner mig helt tom. Kan…
Känner mig helt tom. Kan varken känna direkt sorg eller glädje. Är så evinnerligt trött...
Funderar på att fira nyår ensam i mitt nya hus. 2021 var definitivt det värsta året i mitt liv. Vet inte längre om jag vill ha tillbaka min man ens om han skulle bli nykter... Som han drack/dricker nu under julhelgen så ser jag inte att det finns kvar något av honom jag älskar. Det är bara ett svullet ansikte med rödvinsfläckiga läppar och kläder. En person utan framtid, inga drömmar, bara ett dövande. Önskar det gick att prata med honom men det går inte. Det kanske är så här det känns när accepterar. Det blir tomt. Hoppas att morgondagen blir bättre, jag är inte van vid att känna så här.
Min kompis säger att det…
Min kompis säger att det spelar ingen roll vad du bestämmer idag. Det är inte för alltid. Du kan alltid ändra dig…
Hej ensam optimist. Jag har…
Hej ensam optimist.
Jag har varit med i forumet länge och har en egen smärtsam resa bakom mig.
För mig var min alkoholist min drog.
Den jag behövde för att kunna fungera och vara trygg.
Utan honom var jag ingen och mitt liv var inte värt något.
Att jag var i den sitsen att jag var beroende av en man jag mådde dåligt av ville jag inte acceptera.
Precis som a personen som är beroende av det som får de att må dåligt.
Att greppa detta tog mig många år.
Du är på rätt väg, stakar ut ditt nya liv där du och dina barn är i fokus.
Håll blicken högt och fortsätt att hålla fast oavsett vad din fd säger eller gör.
Freda ditt livsrum så gott du kan.
Jag kan än känna smärtan jag bar över besvikelsen och frustrationen att det inte blev som det kunde ha blivit.
Missmodet i mig och längtan tillbaka till det som ju faktiskt var bra.
Men om du komprimerar er sista tid tillsammans så kanske du ser klarare på hur det faktiskt är nu?
Lättare kan sätta gränser osv.
Lycka till och gott nytt.
Lyckats sätta en gräns jag…
Lyckats sätta en gräns jag aldrig klarat tidigare! Jag sa att jag inte tolererar hur han behandlar mig och att om vi ska umgås ska han vara nykter! Han lovade och vi hade en riktigt bra kväll. Vägen är lång men stolt att jag "vågade" sätta en gräns som jag inte gjort tidigare utan istället anpassat mig till situationen. Tack @Ullabulla för stödet! Det är en resa detta, för alla som har en beroendeperson i sin närhet.
Hej, var ett tag sedan nu!…
Hej, var ett tag sedan nu!
Jag kämpar på med att sätta mig själv främst, varje cell i min kropp stretar emot men för varje vecka som går blir det lite enklare.
Vi är tillsammans igen men om det är på lång sikt kan ingen veta än. Min man är iaf nykter sen början på januari och han börjar komma tillbaka till sitt "goa" jag. Försöker allt jag har att inte falla tillbaka till en kontrollerande, rädd, självuppoffrande roll som jag inte vill ha. När jag backat har både min man och barn tagit mer ansvar verkar det som. De protesterade allt och jag fick som sagt flytta! Men det känns som jag gjort rätt och att saker och ting förändrats för oss alla. Det är vansinnigt svårt att tänka på sina egna behov. Verkligen tänka på dem. Vad vill jag, vad kan jag, vad ska jag? Ta plats med min person och intressen, inte bara anpassa mig till andra. Vi får se om det blir en solskenshistoria eller inte men som jag ser det så om jag mår bra så spelar det mig mindre roll vad min man hittar på. Kanske följer han med mig... 😊
@ensam optimist så otroligt…
@ensam optimist så otroligt starkt och bra gjort av dig!
Du är viktigast.
Kan man missbruka alkohol…
Kan man missbruka alkohol ett längre tag utan att vara beroende?
Frågar därför att min man inte verkar ha det minsta svårt att vara nykter, inga humörsvängningar eller fysiska känningar. Iaf inget som märks utåt så jag kan se. Helt säker på att han inte druckit heller, det märker jag direkt på honom. Men blir förvirrad, trodde han var alkoholist men hans beteende är inte sådant. Nykter 5 veckor nu.. Det kanske är helt normalt och det är snart suget sätter in. Känner mig helt vilsen i hur jag ska tolka detta.
Din man kan mycket väl vara…
Din man kan mycket väl vara periodare, eller så dricker han mindre just nu för att han fått hjälp. Eller så lyckas han dölja sitt drickande för att ni inte bor ihop. Det är svårt att veta. Mitt ex började dricka vid lunch men verkade aldrig påvekad förrän framåt kvällen, hans toleransnivå var hög. Klart man vill tro att de har slutat men i mitt fall var det inte så utan det var lite bekvämt för mig att tro det.
@ensam optimist Tänker också…
@ensam optimist
Tänker också som Åsa M bland annat att han kan vara periodare. Svårt veta.
Jag hurrade tyst inombords gällande exet då han höll upp, bara för att inse att det ena beroendet ersatte ett annat. Helt galet. Sedan kom han tillbaka till drickande och kaoset bröt ut ...
@ensam optimist skrev: "Kan…
@ensam optimist skrev: "Kan man missbruka alkohol ett längre tag utan att vara beroende?"
Det korta svaret är nej. Om du inte ska definiera beroende väldigt snävt. I slutet på min tid som alkoholbrukare så tog jag t.ex. en vit månad, som för att bevisa att jag inte har ett beroende. Den tiden var inte svår för mig alls. Jag hade ingen abstinens och det var inte svårt att hålla mig borta utan det var egentligen en lycklig period när jag väl bestämt mig och jag fick mycket gjort. Men sen när månaden väl var över så återgick det till ett tidvis destruktivt drickande så att jag var beroende var ju egentligen självklart.
@ensam optimist vet att mitt…
@ensam optimist vet att mitt ex beskrev hur han på många olika sätt ville bevisa att han inte alkoholist, för sig själv och för andra.
Det är förmodligen den starka förnekelsen som sitter i.
"Jag är inte alkoholist" " jag har kontroll" "har inga problem alls".
Det är rätt vanligt iaf.
Ta hand om dig och fråga honom rakt ut.
Känns det konstigt och du inte får svar som rätar ut frågetecken så är det förmodligen något.
Det handlar om ditt liv också och du ska inte behöva leva i osäkerhet och ovisshet.
Kram
@Nora81 Känner igen vissa…
@Nora81
Känner igen vissa saker. "Jag kan inte kontrollera det" men emellanåt "jag kan låta bli om jag vill". 🤔
Jag tror det har startat…
Jag tror det har startat igen....
@ensam optimist Ledsamt att…
@ensam optimist
Ledsamt att höra. 😔
Vi är ett gäng här som förstår mycket väl, skriv av dig vid behov. Sköt om dig. ❣
Känns som mardrömmen startar…
Känns som mardrömmen startar om. Jag går sönder. Jag förstår att jag måste lämna men vill inte...
Återfall kallas det. Jag…
Återfall kallas det. Jag hoppades men visste innerst inne att det troligtvis skulle bli så här. Men jag blundar så länge jag kan. Svider och drar i mig. Vill kräkas och helst dö.. Nu kan jag inte blunda längre
@ensam optimist Jag vet hur…
@ensam optimist Jag vet hur du känner. Mitt ex fick ett återfall medan vi var ihop. Det tog månader innan jag förstod hur illa det var - och hur djupt han satt i skiten sedan tidigare. Det var ett brutalt uppvaknande för oss båda. För mig, som var så fruktansvärt förälskad, och för honom, som var djupt i förnekelse. Jag kunde inte annat än att vända ryggen till, till slut. Orkade inget annat och hade gått under av att försöka "förstå". Såg till att han fick hjälp och sen släppte jag. Hoppas du 8rkar hitta din väg, och orka följa den. Många kramar! 🤗
Jag orkade och min bästa vän…
Jag orkade och min bästa vän vaknade! Han har slutat dricka och sökt hjälp. Något han aldrig, aldrig, aldrig skulle göra om han inte bestämt sig. Känns som en solskenshistoria men det har varit oerhört tufft, vansinnigt tufft!
Jag har skrikit, gråtit, flyttat, kommit tillbaka och tillsist lämnat över hela ansvaret för hans mående på honom själv. Först då kraschade han, bröt ihop fullständigt och "vaknade". Flera år av elände med det senaste året i kris har det varit. Vägen är lång och tung uppåt men inget kan vara tyngre än vägen neråt. Så innerligt glad men egentligen mest en känsla av lättnad. Hans missbruk är inte mitt ansvar!!
Tänker att det är så oerhört…
Tänker att det är så oerhört viktigt att poängtera att det jag gjorde som tillslut fick livet att bli bra igen var att börja tänka på mig själv! Slutade bry mig när han var full och dum. Tog vårt barn och åkte ifrån honom och såg till att ha det bra. På telefonen när han ringde sa jag bara att vi kan prata när du är nykter, lade på luren. Det viktigaste är att ta hand om sig själv, i alla lägen. Det är det enda som hjälper. Det hjälper både dig själv och blir en stor kontrast mot den som missbrukar och förhoppningsvis når hen sin botten. Det finns hopp men bara om man lämnar sin situation som medberoende!
@ensam optimist jag har en…
@ensam optimist jag har en fru som inte inser men nu har jon blivit sjuk av alkoholen och barnen ifågar sätter henne kämpar på