av innertkaos

Ena stunden är jag säker på att det enda jag kan göra är att lämna honom, för att i nästa stund börja tvivla.
Överdriver jag bara hela situationen? Är det jag som är "för tjatig"? Är det mitt fel att vår relation blivit sämre?

När fick ni nog? Vad var det som krävdes för att ni skulle sätta ner foten en gång för alla?

etanoldrift
ons, 2016-01-20 - 21:23

Jag förstår din tvekan. Även jag har tvekat.. Men till slut blev det så ohållbart, att jag på något sätt nått en inre gräns!
Först och främst, NEJ, du är INTE knäpp eller för krävande!
Trots att din beroende partner på alla sätt försöker få det att låta som det!

Det verkar som om alla alkoholister är jätteduktiga på att skuldbelägga och skylla på sin omgivning! (men faktum är, att det inte finns någon annan som tvingar dem att sätta flaskan till mun!)
Du behöver inte alls stå ut med hans supande (ens i liten skala! ) För när de väl börjar dricka, så brukar de inte sluta förän allt är tomt..

Jodå min alkoholist gjorde små försök att "dra ner".. Han tyckte att han varit nykter i "evigheter" om han bara druckit lättöl i 4 - 5 dagar..
Han var otroligt förvånad när jag krävde ett halvårs HEL-nykterhet till att börja med.. (för han hade ju inga problem..) Dessutom så räknade han inte "lättöl" eller folköl som "alkohol"..
Det var ju så lite i det, så det var ju nästan alkoholfritt.. Han blev mycket förtrytsam, när jag hade mage att påstå att en 6-pack folkisar (3,5%) var lika mycket som 3 stycken av hans vanliga starköl..
Eller att tio stycken lättöl (2,8:or) var lika mycket som 5 st. vanliga starköl..(även om det tog lite längre tid att få i sig..
En sommarsöndag, kunde han mycket väl hinka sig en back med lättöl, när de hade glasflaskorna kvar.. Då började han i regel redan vid frukost.. Han kunde lätt hälla i sig åtminstone 15 stycken under en dag) Sen klagade han över att han var tvungen att springa och pinka i ett kör..(hur dum får man bli?)
Eftersom jag inte kunde hindra honom från att dricka, så tog jag mig ur situationen istället..
Nej, det var inte så himla lätt, och mycket "skit" fick jag ta.. Men det har helt klart varit värt det (för min del!)

Jag påstår inte att jag tillfrisknat helt från mitt medberoende, men jag mått mycket, mycket bättre nu, mot jag gjorde då!
Men visst blev det några vändor med vad man skulle kunna kalla "lugnare perioder", där man på något sätt hade hopp om en minskning av drickandet.. Det brukade grusas varje gång! Och på slutet märkte jag ju att han både drack mer och att hans humör blev sämre och "nojjorna" fler..

Och han har inte slutat att dricka, utan håller på ungefär som förut, med lite variationer, beroende på hur dålig i magen han är.
Söndagarna är hans lite nyktrare dagar. Det tar han igen på måndagar, då han verkar "dricka ikapp".. (ringer han efter klockan 7 på kvällen så är han i regel klapp kanon.. Och jag avvisar i regel samtalet. Har skyllt att jag går på en kurs som slutar sent. Ingen täckning på mobilen etc..)
Tisdagarna jobbar han på eftermiddagar och då dricker han mer städat eftersom det är jobb på onsdan också.. men sen brukar det bryta loss igen..
Torsdagar och fredagar, ringer han ofta på fyllan eftersom han känner sig ensam..( då har han i regel korkat upp straxt efter 10 på förmiddan..) Och lördagarna tillbringas nog med öl och vin framför TV:n..
I bästa fall somnar han innan han får för sig att ringa runt och fylleprata om sin ångest och ensamhet.. Som han själv genom sitt drickande är orsak till. Säger man nåt om det eller antyder att han måste söka hjälp, så slänger han luren i örat på en.. En eller två dagar efter kan han ringa och låtsas som ingenting har hänt..
Och sedan börjar det om igen..
Men det är trots allt lättare att parera! Jag har kompisar att ringa om jag behöver prata av mig och jag har också lärt mig, att göra mig kvitt olustkänslorna som kommer.. Det är ju HAN som är sjuk och inte fattar!
Och det finns ingenting jag kan göra eller ens behöver göra eftersom han själv motsätter sig någon form av behandling eller hjälp!
Han kan inte längre nå mig eller påverka mig, och långsamt börjar det nog gå upp för honom, att han måste ta ansvaret för sin egen person alldeles på egen hand!
För både jag och hans syskon säger numera, när han beklagar sig, att då får vi avsluta samtalet, eftersom vi redan har gett de råd vi kan och han inte vill höra på dem!
Vi är helt överens om att vi inte är överens.. Och ibland så hinner vi till och med säga ett artigt adjö, innan han slänger på luren ;-)
Men minsta antydan till hot eller andra otrevligheter så skulle jag inte tveka att anmäla honom.. Och där är han nog inte dummare än att han begriper att jag är väldigt bestämd i mina åsikter och gränser. Har jag sagt A, så vet han att jag inte kommer att tveka att säga B heller..

mulletant
tors, 2016-01-21 - 05:23

dina svängande känslor, dina frågor och det etanoldrift skriver om hur alkoholisten skuldbelägger. Den där frågan om det är 'jag'-partnern som överdriver har jag läst här hur många gånger som helst.
Jag gick när jag nådde MIN inre gräns och då hade jag vacklat flera år innan. Exakt VAD som hände var 'bara' ytterligare ett svek i raden.... Frågor som 'Är det faktiskt för mycket?' och fortsättningen'... eller 'är det jag som oroar mig i onödan?' och 'är jag för tjatig?' - kan sammanfattas 'Är det mig det är fel på?'. Och svaret igen: NEJ - det är inte dej det 'är fel på'!!!

Det som är avgörande, och det som jag småningom kunde inse själv och klargöra för min man är: det är för mycket för MIG! Så här vill jag inte ha det. Så här vill jag inte leva. Det spelar ingen roll hur andra dricker, vad olika statistik och råd säger att är inom normalgränsen och riskzoner.

Det som har betydelse för dig är hur DU vill ha det i ditt liv! Och det kan bara du veta!
Att börja tänka så är en helomvändning men ack så avgörande det var för mig. Vi lever i ett samhälle där normen är att det dricks mycket i alla möjliga (och omöjliga sammanhang) så att diskutera vad är 'normalt' / hur dricker andra är en helt meningslös diskussion.

Fortsätt skriva och reda i dina tankar! Du är i början på en lång resa, det är din resa och den handlar om dig och ditt liv! Varmt lycka till / mt