Han har skaffat hjälp, på egen hand :)
Han talade om det, motvilligt och stolt, fåordigt, det tog emot att dela det med mig som han sa... Men han äter nu tre eller fyra olika preparat och dessa verkar hjälpa väldigt bra :)
Han (och jag) sover gott och humöret är stabilt.

Förväntar mig inga mirakel, varje bra dag är en gåva :)

Är ju nyfiken på hur hans behandling ser ut; om han gått med i någon grupp, vilken läkare han fått sina piller av osv... men jag tänker inte fråga, inte just nu i alla fall.

etanoldrift

Hoppas att det går bra!
Ja, det är ett stort steg och förmodligen känns det nervöst.. Skönt att insikten börjat infinna sig i alla fall/ e

lizzbet

Tack fina ni, så skönt med lite stöd :)
Inatt sov han oroligare igen, svettig och lite ryckningar :(
Det måste väl betyda att han har druckit igen, på väg "ut" igen...?
Eller att han inte tog just den tabletten, slut på dem kanske...
Mtycket tid (som jag egentligen inte har) går åt till att forska kring allt detta... Vad är rimligt? Känns egoistiskt att tänka så också... :/

Kramar

etanoldrift

Det rimliga är att du börjar inrikta dig på DIG SJÄLV!
Och att du börjar fråga dig, vems liv du lever egentligen? Är det ditt? Är det vad du skulle ha gjort?
Och vad är din "vinst" i det hela? För vi har alltid någon form av "vinst" eller "bonus" att göra vissa saker (fastän vi innerst inne inte vill, eller vet att vi inte borde..)
Det är precis som med begreppet "sjukdomsvinst".. Man får sympatier, folk ger en energi, i form av att de ger en uppmärksamhet, man har alltid något att tala om (sin sjukdom/hur man mår) och som väcker sympati.. Dessutom så "slipper" man ju vissa jobbigare saker, eftersom man är "sjuk"... Jag har träffat åtskilliga människor, vars hela identitet är präglad av en "sjukdom".. Det är nästan så det känns som att de tycker, att om de inte "är" sin sjukdom så är de ingenting.. Vilket givetvis inte är sant!
Jag har t.ex. en bekant, som när hon hälsar på folk presenterar sig: Hej, jag heter XX och jag har fibro.. (en för mig fullkomligt onödig upplysning, men samtidigt så är det tyvärr hennes "identitet"..)
Även om hon sedan många år är singel, så har hon nog vad jag skulle kalla ett typiskt "medberoende-mönster" För även om hon själv är sjuk i fibromyalgi, så är hon med och ska "hjälpa till" överallt.. Sedan suckar hon och beklagar sig över att folk blir så "otrevliga" när hon bara vill "hjälpa till" och göra det som är bäst för dem.. Hon som sliter så, fast hon har så ont själv..
Ber man henne sköta om sig själv och släppa taget en stund så blir sur, stött och arg (för hon vet ju bäst?) Många gånger har jag fått i ansiktet : Men om inte jag ser till XX, vem ska då göra det? Det är ju ingen annan som bryr sig..
Så fortgår det tills hon är så dålig att hon får tillbringa en vecka i sängläge.. Sedan är det samma karusell igen.. Så där har jag släppt taget! Jag orkade inte med alla klagovisor och allt ältande om samma saker och hur hon slet ut sig (fast hon egentligen inte behövde) Och hur hon aldrig kunde släppa taget själv, ens när hon själv blev dålig..
Hon ber ständigt om "goda råd", men hon följer inte ett enda, för ingen säger det hon "vill höra", bara det hon behöver höra..

lizzbet

e-drift,
Du är klok och allt du skriver är bra och jag fattar vad du menar.
Men allt är inte SVART eller VITT.
Just som du beskriver det sorgliga i din väninnas sätt att identifiera sig via sin sjukdom, så känner ju jag att han är INTE bara sin sjukdom!
Jag vill ju ha mannen, med eller utan sjukdom, det får väl tiden utvisa...
Jag är inte den omhändertagande typen, som brinner för att hjälpa/vårda andra, långt därifrån.
Det är inte mitt sätt att "växa", vill bara se en framtid med en fantastisk man som matchar mig bättre än de flesta jag mött tidigare :)

etanoldrift

Allt är verkligen inte svart eller vitt.. Det har både jag och många andra lärt oss för länge sedan..
Kanske ska du också låta honom få växa... ;-)

etanoldrift försöker säga är att de flesta som lever med en människa som missbrukar sakta förändrar sitt beteende.
Sakta sakta börjar vi lägga mer fokus på den som dricker,hens mående och välbefinnande än vårt eget.
Som du säger,en bra dag för honom blir en bra dag för dig.
Man börjar limma ihop sig med den som missbrukar och börjar ha svårt att särskilja sin egen person i det hela.
Att då ta bort detta lim känns lite som ett svek mot den man lever med och som en egoistisk handling.
Men det du skriver om att inte forska i hur och vilka tabletter han tar är ett bra första steg.
Låt honom själv ta ansvar för sitt mående och sitt medicinintag.

Att behålla sitt eget jag är mycket svårt efter en längre tids relation med en missbrukare.
En del klarar det säkert,jag gjorde det definitivt inte.
Jag var helt knäckt efter brytningen och hade inte alls förstått hur beroende jag var av både honom som person och även hans dippar och drickande som gjorde mig viktigast i världen och den enda som kunde ge lindring utöver alkoholen.
Jag var den enda som förstod och gick att prata med.
Jag blev drottningen i hans liv som han vände sig till och det är en ganska angenäm sits att befinna sig i även om man samtidigt är förbannad för att de pissar på sig själva och sitt eget liv för att de dricker.

Som sagt,en väldig sörja som ser väldigt olika ut för alla anhöriga.
En del behåller en frisk fläkt hela tiden i sig själv och sitt liv.
Medan andra låter det förmörka själen mer och mer och man märker aldrig att det händer.

Jag mörkade aldrig hans problem för omgivningen.
Förskönade och försvarade aldrig och trodde därför att jag var fri från medberoende.
Men sen gjorde jag ett litet test och hade 17 av 20 medberoendesymtom :)

I vilket fall,lycka till och håll allt fokus du orkar ha på dig själv.

Vi alla härinne vet att alkoholister ofta är jättefina människor.
Varma och omtänksamma med massor att ge innan de är alltför långt nedgångna i sin sjukdom.
Väl värda att stanna hos långt längre än vad som är rimligt och rätt.
Just för att hoppet om att den där människan som glimtar till ibland ska få komma fram på riktigt så att livet kan börja.

lizzbet

Tack Ullabella och etanoldrift och Mrs_Mary uppskattar alla fina svar :)
Så nyttigt med all denna kunskap och andra infallsvinklar!
Det är skönt att läsa om "alkoholistbeteendet", saker faller på plats.
Men jag tror det är viktigt att inte glömma bort männsikan bakom sjukdomarna.
"Min alkis" är mycket stolt, och skulle inte som "din", Ullabella, vilja att jag strök honom medhårs, lyssnade på hans problem osv... Han vill visa sig stark och kompetent inför mig :)
Och jag är som sagt inte den klassiska "kvinnotypen", som gillar att ta hand om andra individer.
Så kanske vi ändå kan få det att funka? :)
Stundande helg...
Önskar er alla lycka till och tror och hoppas på en BRA helg, för oss alla!

strukit honom medhårs och han har alltid haft stor integritet.
Öppna sig var det väldigt sällan han gjorde utan försökte och trodde att han kunde lösa det här problemet själv.
Däremot ger jag dig rätt i att jag är en sån som gärna tar hand om andra individer :)
Ha en bra helg själv.

etanoldrift

Det blir nog bra lizzbet.. Du får ursäkta om vi uttrycker oss tvekande..(Ja, jag tror att du är fullt kapabel att sköta situationen)Men jag lovar, ingen av våra "alkisar" har varit som "någon annans"...
Vi har nog försvarat dem och deras dygder, med hull och hår (för det har ju bara varit vi som har vetat, vilka trevliga, och fina människor de är innerst inne..)
Nej, ingens alkoholist, är som någon annans!
Vi har också varit irriterade, när vi tyckt att det bara "klankats" på dem, för egentligen är de ju hur kompetenta och duktiga, belevade och charmiga allihop.. Det är ju bara när de dricker eller dricker för mycket som vi får problem..?
Vårt problem är helt kort, att vi inte kan kontrollera när, hur och hur mycket en alkoholist dricker..
Om och när hen bestämt sig för att ta ett återfall eller fortsätta?
Om hen menar allvar med att "dra ner" eller "lägga av"..
Eller om hen tänker sköta någon form av behandling..? Det är ju så lätt att gå in och "peta", när man bara vill att hen ska bli nykter.. Se till att det finns medicin hemma och att fixa lite mat.. Kanske handla lite, precis som man skulle göra för en kompis som fått influensa?

Tyvärr är beroende inte ens i närheten jämförbart med influensa.. Och ibland är medberoende smittsammare än vinterkräksjuka..
Ha en bra helg /e