Jag är visst anhörig också. Det är inte bara jag som har problem...

Profile picture for user Operfekt

Är inte helt ny här! Smugit runt och läst senaste året. Tack alla kloka människor!
Jag har druckit alldeles för mycket och alldeles för ofta. Har äntligen fått en tid till beroendeenheten och psyk för att ta itu med mitt mående då alkoholen varit min självmedicinering under allt för lång tid. Jag är redo. Har pratat med min sambo om det och han har upplevt mitt drickande som ett problem. För det har lett till massor av oönskade situationer. Det har alltid handlat om att jag behöver förändras. Fast han har druckit med mig...
Jag är uppvuxen i ett hem med allt för frikostig konsumtion av alkohol. Där min far drack av samma anledningar som jag.
Har slagits mot depressioner och ångest och inte fått rätt hjälp.
Igår letade jag i städskåpet efter såpa, och finner då fyra tomma whiskey kvartingar. Kände mig så enormt sviken. Blev bara tom och kall. Precis så höll min morsa på...
Nu vet jag inte hur jag ska hantera honom. Min känsla har varit att han varit påverkad har jag tryckt undan, fått mig själv att tro att det är gamla hjärnspöken. Och så visar det att min magkänsla var rätt. Som vanligt. Känner mig sviken och splittrad. Har ni några kloka råd?
Jag kan förändra mitt drickande om jag får hjälp med mitt psykiska mående. Mår jag bra har jag ingen anledning att dricka. Det vet jag.
Min partner erkände, sa att han skäms och att vi skulle dra ett streck och gå vidare.
Hur ska jag hantera detta?

Profile picture for user Huskatten

Hej,
och som fd alkiss, numera helnykterist är mitt enkla råd: strunta i din man och hans smygdrickande för tillfället! Du har börjat på en bra väg mot ett bättre och friskare liv, och det är det du måste satsa på helt och fullt. Vad din sambo gör, eller inte gör, har ingen betydelse. Man kan ju aldrig bli nykter åt någon annan, eller hänga upp sin strävan efter ett liv utan alkoholberoende på vad någon annan vill. Dessvärre!

Kanske kommer din nykterhet att inspirera din sambo till att också vilja sluta dricka, kanske inte. Det är inget du kan styra över. Låt inte hans vacklande och velande bli en ursäkt för dig att fortsätta att trycka undan känslor, och fortsätta att självmedicinera med alkohol. Du är värd mer än så. Hoppas du snart får kontakt med en riktigt bra alko-terapeut, och får hjälp att bena ut allt det där jobbiga som så många av oss försökt dricka oss bort från. Till ingen nytta! Livet utan alkohol är så mycket enklare.

Profile picture for user Operfekt

Känner mig så satans tom...
Han lovade att inte smyga. Ändå vet jag att det pimplas whiskey när jag jobbar natt och han är själv m barnen...
Jag dricker också, men mindre. Och inte varje dag. Har så här långt bra stöd från beroendecentrum.
Men vill känna förtroende för honom.