Min mamma har alltid varit närvarande och stöttande sedan jag var barn. Hon har däremot haft ett problematiskt liv med män som inte behandlat henne bra. I min tonår började hennes drickande eskalera i samband med att hon gick in i en dysfunktionell relation med en alkoholiserad man. Hela min tonår bråkade jag med dem båda och det kändes som en lättnad när det äntligen tog slut mellan dem. Det som däremot dröjde sig kvar var alkoholproblemet. Hon dricker inte konstant men så fort det blir helg så ser hon till alkoholen som en metod att slappna av. Alkoholen gör henne paranoid, aggressiv och otrevlig. Hon går till angrepp och kastar ur sig saker som sårar något enormt. Jag är 25 år och bor i en annan stad med min sambo, problematiken är när jag kommer hem för att besöka. Jag tassar på tå, jag låtsas som ingenting när hon häller upp ytterligare ett glas. ”Det är ingen fara” intalar jag mig själv. Efter några glas är hon som förbytt. Konfliktsökande, dömande. Det slutar ofta på något vis i konflikt och jag får höra att jag kan dra hem. Denna helg är jag på besök och återigen händer samma sak. Jag vill inte att min sambo ska se hur dysfunktionellt det verkligen är, jag skäms. Försöker jag tala om hennes alkoholproblem blir hon förbannad så det slutar ofta med att jag håller tyst. Jag vet inte längre hur jag ska agera. O ens sidan är hon en omtänksam och underbar mamma men så fort hon dricker blir hon som förbytt. Jag funderar om jag ska bryta med henne men jag vet inte om jag klarar av det. I hennes ögon har hon inga problem. Jag mår dåligt av att behöva uppleva detta varje gång jag kommer på besök, se henne ligga till sängs halva dagen efter en fylla, gråtandes. Jag känner mig så maktlös.