Enligt mig och min bror dricker våra föräldrar alldeles för mycket. Vi har haft en fantastisk barndom men med tiden har det blivit obligatorisk med fest och vin varje dag. Så gränsen har suddats ut, ett glas vin till maten blir 5 kanske 6 och så kanske en ”liten” calvados på ca 10cl +. Och det är vanlig tisdag. När det är helg så är det fördrink och vin och något efter maten och så mer vin. Skulle vi på peka något så får man som svar att man är tråkig, ska ge dåligt samvete, eller något i stil med ”i Spanien och Italien dricker dom vin varje dag - ingen klagar på dom”. Men vart går gränsen för alkoholism? Jag har känt att det har varit för mycket i säkert 10 år, mamma blir för full väldigt ofta och somnar, pappa säger fula saker eller blir arg - och det blir ofta dålig stämning. Dom tjafsar men förvarar varandra blint om vi frågar om den andres alkohol vanor. Jag och min bror har slutat dricka helt i deras sällskap, pikar så mycket vi kan men det blir inga förbättringar. Det va länge sen vi bodde hemma så vi ser det inte varje dag men jag skulle aldrig svara om dom ringer efter 19:00 för då är chansen för stor att dom är berusade. Jag föraktar dom för det och blir arg för jag förstår inte varför dom bara inte kan strunta i att dricka när vi är med om vi ber dom?!

På senare har det eskalerat, och vi blir tydligare att visa att vi ogillar det. Min bror har precis fått barn och det tar det till sin spets eftersom att han aldrig skulle lämna din dotter hos våra föräldrar som det är nu. Det händer ganska ofta att mamma blir för full, papp dricker mycket mer men det märks inte lika mycket. Mamma somnade sittande bredvid min brors dotter på golvet förra veckan, inför släkt och vänner. Nästa dag är det som inget har hänt. Inte ett endaste tecken på bakfylla. Frågar man hur dom mår så undrar dom varför det inte skulle vara det. Som sagt dricker dom mycket varje dag, men mamma går upp till jobbet varje dag klocka 05:30. Pappa är pensionär och väntar i princip bara på att mamma ska komma hem så dom kan laga mat och dricka vin. Men det är sällan något på dagarna, dom håller förpliktelser, dom är snälla och vill väl. Mamma tar nästan alltid disken, då vet man att hon också tr några glas vin. Vi har även hittat glas gömmor i sprit skåpet där dom kan ta sig en sup ”osynligt” konfronterar vi dom med det så blånekar dom, helt! Och anfaller med att säga att vi pratar skit, och ifrågasätter varför vi ska bestämma över dom?

Men vad ska man göra? När är det alkoholism? Är vi överkänsliga? Kan man hjälpa någon som inte vill erkänna? Det känns som att det kommer sluta med att vi bryter kontakten, måste det bli så? Dom ser verkligen inte problemet med att dom dricker. Jag är verkligen inte själv nykterist och har inga problem med att man vill festa till det eller varva ner eller vad man nu vill. Det är mer inställningen att ingenting är kul om det inte är med alkohol, och mycket.

@mickish
Hej, bra att skriva här och få ur sig.

Alkohol är ett beroende, och kanske man ibland inser att man dricker mycket men inte vill sluta eller ha hjälp. Då blir anhöriga bara jobbiga hinder ... Man kan tyvärr inte få någon att sluta om den själv inte vill. 😔

Ni är inte överkänsliga, era upplevelser över tillvaron kan inte vara fel. Ni upplever det Ni upplever.

💕

Knepigt det här. De är två som förnekar och legitimerar varandra. Nu är ni två personer som har startat trådar med liknande problematik här på anhörigsidan. Det känns väldigt sorgligt det du beskriver och du överdriver inte problemet tror jag om de dricker de mängder du beskriver. Jag kommer från andra sidan. Alkoholism är ett laddat ord och förenat med många ”bilder” som kan vara svårt att identifiera sig med. Det du beskriver är helt klart ett beroende i alla fall och alkoholkonsumtionen har sannolikt ökat.
Kanske kan ni få dem att vakna om ni ger de lite siffror: 5-6 glas vin + 10 cl calvados motsvarar en halv flaska sprit (en liten flaska vodka). Tar rätt många timmar att förbränna. Risken är stor att de faktiskt är påverkade konstant.
Om du läser lite i Det vidare livet härinne finns alla vi som druckit för mycket och som slutat med alkohol. Det finns stora vinster att göra med det. Mer energi, livslust, känslor. Mer äkta. Man blir galet avtrubbad av alkohol och det är säkert det ni reagerar på gentemot era föräldrar.
Kanske kan ni tipsa om den här sidan, kanske kan ni beskriva, utan att anklaga, hur ni upplever det. 9 standardglas per vecka för kvinnor… 14 för män för att hålla sig under riskbruk. De ligger på 35… kanske mer. Det är klart att det får stora konsekvenser. Alkohol påverkar brett.
Om de skulle komma hit till forumet Förändra sitt drickande, så skulle de få svaret att de absolut dricker för mycket och de skulle rekommenderas en period utan alkohol, gärna 3 månader. Fortsätter de som de gör nu, flyttar gränser etc så har ni snart ingen glädje av dem. Att din mamma somnar sittande på golvet är ett varningstecken. Med den alkoholkonsumtion ni beskriver får man också troligtvis brister av olika slag. B-vitamin, järn etc och det förvärrar saker ytterligare.
Hoppas ni kan få dem att se för det du beskriver låter inte bra. Lycka till!

Hej! Jag har problemet från flera håll. En pappa som var alkoholberoende, men nykter sina sista 16 år. En exman som dricker, och jag själv som är a-beroende men slutade för drygt 6 år sedan. Jag hade funderat länge på mitt och exmannens drickande. Vi båda jobbade så vi drack på ledig tid. Drickandet eskalerade år efter år. Det är så alla beroenden tar över våra hjärnor. Jag försökte ha vita perioder, svagare sorter osv. Det funkade ett tag, sen återgår hjärnan snabbt till det som den är van vid. Jag= Miss Lyckad ville inte dricka, utan det var min hjärna som ville ha substansen. Jag trodde knappt det var möjligt för mig att sluta dricka, framförallt gjorde jag och exmannen lite som era föräldrar, vi drack ihop, och triggade varandra till det. En av mina döttrar mailade min chef om situationen. Hon hade pratat med mig massor av gånger, och jag hade lovat att ta upp det med min chef framöver. Jag sköt på samtalet. Vi visste att arbetsgivaren har ett stort ansvar för medarbetares sjukdomsrehab. Alkoholberoende klassas som sjukdom. Efter att chefen berättat för mig om dotterns Mail, och vad jag hade för möjligheter till hjälp, så sa jag att jag skulle försöka själv först. Lyckas det inte så skulle vi se på andra lösningar. Exmannen var också nykter närmre ett år. Sen ville han ” socialdricka” vilket jag visste att det skulle gå åt skogen. Mycket riktigt det blev precis som innan, och värre med hans drickande. Då separerade vi. Jag ville inte riskera min nykterhet, och frihet fån alkoholen. Det går att leva ett fantastiskt liv, utan skuld och skam, vilket drickandet innebär. Det är bara att vi inte alltid förstår det. Mitt råd är att tala med någon på alkoholhjälpen eller liknande. Så kan ni få råd och stöd hur ni går vidare. Kommunen har också beroendecentrum ditt man kan höra av sig. Det går att leva nykter, men det går inte att få bort beroendet från hjärnan. Hoppas det går bra för er. 🍃

Ni är inte överkänsliga, ni har rätt att reagera som ni gör. Det låter som om de dricker kopiöst mycket och att det har normaliserats i deras vardag. Sådant är svårt att komma åt "utifrån". Jag förstår att de slåss för sin sprit om de ser den hotas. Det är så missbruket fungerar. Jag tror ni behöver lyfta frågan gemensamt. Skriv ett brev till dem, säg hur oroliga ni är. Skriv att det är ohållbart och att ni känner oro för deras hälsa och olust inför att träffa dem. Ge dem tid att bemöta det. Och fundera därefter på nästa steg. Kan ni orosanmäla? Mammas arbetsgivare, är det värt att ta kontakt för att se om de kan göra något? Vet ni vem deras läkare är?
Att bryta kontakten helt är ett alternativ och kanske det sista man prövar. När inget annat fungerat. Men känner ni så redan nu är det värt att vara tydlig med det.