av Snöflingan95

Snöflingan95
fre, 2022-03-04 - 20:22

Oj vart ska jag börja? Under hela min uppväxt har jag haft ett minnen av att mina föräldrar har druckit alkohol men när jag var väldigt liten uppfattade jag aldrig att jag var tillbaka dragen eller reagerade negativt på hur de dracks utan jag minns min uppväxt som något väldigt positivt och väldigt kärleksfull. Men ju äldre jag och min bror blev så blev drickandet från våra föräldrar värre och värre. Med värre menar jag att dom började dricka större mängder och mer okontrollerat, också på något vis självmedicinerat med alkohol då de båda har värk och dylikt. De är iaf så som jag upplevet de. Flera insidenter som har satt spår i mitt liv och som jag aldrig kommer glömma har lett till att både jag och min bror konfronterat våra föräldrar och har i mellan åt fått respons och fått att de kommer inte hända igen men självklart.händer de igen i varje fall. De händer också att vi konfronterat och nästa dag är de precis som ingenting har hänt.
Till saken hör att under hela mitt liv har mina föräldrar beroende varit som en hemlighet för mig, jag pratar öppet med min sambo och har pratat med 1vän som jag inte längre har kontakt med.
Jag orkar inte bördan av att låtsas som att inget är fel att de dom håller på med är normalt.. en av händelserna var att min mamma skämde ut sig så mycket för mina svärföräldrar, hon krossade 3vinglas på 1kväll brast ut i gråt och spillde vin över min svärmors platta, min pappa smög ut i bilen mer än en gång och drack ren sprit (för att han inte tyckte att han fick nog mycket alkohol som bjöds på redan?) Och istället för att be om ursäkt dagen efter satte dom sig i bilen och bara for hem. Insidenten har lett till att mina svärföräldrar tycker de är väldigt stelt och jobbigt att träffa mina föräldrar för att de känns påtvingat och inte alls naturligt.
Min föräldrar har bara låtsas som att ingenting har hänt och vill alltid träffa dom men jag säger jämt att dom aldrig kan. De är alltså bara en av många händelser. Jag svarar ogärna i telefonen när den ringer på helger överlag för att jag vet att även fast de är tidigt på morgonen så kan de vara onykter.
Nu medans dom båda jobbar är de nykter på veckorna så vitt jag vet i verja fall. Men de dricker KONSTANT i smyg och de är de som är de absolut värsta inser man inte själv att man har ett problem om man ständigt mörkar att man dricker? Jag orkar inte konferera mina föräldrar mera då jag har svårt för de i allmänhet men när jag väl gör de blir jag bara ignorerad och de känns så himla respektlöst. Jag vet att sjukdomen får dom att göra mycket men ibland tror jag också att dom mörkar för varandra hur mycket dom dricker.
Och så en sak till som tär är att jag har en dotter på 1,5år och jag skulle ALDRIG väga lämna henne med mina föräldrar som de är nu, men min mamma är så himla känslig eftersom hon dessutom fått en stroke så jag vill inte "förvärra" hennes drickande med att säga de rätt ut, varje gång de är någon som helst motgång tenderas de att söka tröst i flaskan.
Jag vill verkligen att mitt barn ska få vara med hennes mor och farföräldrar men jag skulle helt ärligt inte lita på att dom klarar av att ta hand om henne då dom inte ens kan hålla sig från att dricka majoriteten av gånger då vi är där.
Ojoj vad detta blev rörigt hoppas man förstår och att jag inte hoppar allt för mycket så de bara bli en enda röra. Mvh väldigt less anhörig som inte vet vad jag ska ta mig till.

Sisyfos
sön, 2022-03-06 - 07:48

Skrev ett långt svar till Mikish som har liknande problem. Det verkar jobbigt när båda dricker för mycket och kan stötta och bekräfta varandra i drickandet. Du har konfronterat och orkar inte göra det mer. Jag tänker att du är rätt tydlig här med vad du ser och vad du känner. Om du ska prata med dem igen kanske du kan ha det utifrån ditt perspektiv. Det är möjligt att de inte minns alls vad som hände med dina svärföräldrar. De är totalt fokuserade på att dricka och kanske dricker så att de inte riktigt har en klar bild. Jag tror inte att du förvärrar drickande genom att prata klarspråk. Jag kommer från andra sidan. Tror inte någon av oss som har funderat över drickandet nånsin har skyllt på andra. Ja hon kanske tar illa upp och dricker för att hon är arg om du säger nåt, men jag tror att det är bra att du sår frön. Berätta om dina tveksamheter kring din dotter. Ett barnbarn är stort och borde verkligen betyda mer än alkohol.
Det finns förresten en massa tips om anhöriglinjen etc härinne. Jag tänker att det är bra att få ventilera problemet.