Jag är helt slutkörd

Profile picture for user Ljus framtid

Hej hej, Min man har druckit stora mängder alkohol dygnet runt i drygt 2 år. Det har varit helt fruktansvärda år, helt fruktansvärda... Jag har varit på helspänn dygnet runt. Ja det är mycket som har hänt. Han har gjort två försök att dricka mindre men det har inte fungerat.

Vår son och sonens flickvän är numera involverade och efter en fruktansvärd upplevelse när min man krävde att få köra en längre sträcka med barnbarn och familj i bilen, vilket han givetvis inte fick, har min man tagit hjälp utifrån, en psykolog.
Han bestämde först att ha en helnykter dag och i fredags att han ska två nyktra dagar dvs att bara dricka fem (!) dagar i veckan men mycket mindre mängd då. Veckan som varit har gått bra men han har druckit ca drygt 1 flaska vin och några öl dom dagarna. Det var en nykter dag i går och i dag ska han bara dricka några öl. (Jag ser vad det är jag skriver nu). Jag och min son vill att han söker hjälp på t ex Nämndemansgården men han hävdar att han kan sköta detta själv tillsammans med psykologen som han talar med varannan vecka och hon verkar vara nöjd med det.
Min man har en förmåga att dupera vem som helst och jag hoppas att han inte gör det.

Men jag är helt slutkörd nu, jag orkar verkligen ingenting, för varje dag som går blir jag tröttare och tröttare men jag vaknar som vanligt när han går upp mitt i natten eller går runt huset (han gömde flaskor överallt) han dricker inte i smyg längre men jag vaknar och är på helspänn nu som tidigare. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, jag borde vara glad och lugnare men det är nästan tvärtom, bet t o m sönder två tänder häromnatten.
Är detta vanligt? Vad kan jag göra? Känner någon igen sig?

Profile picture for user Kennie

Hej,
Jag förstår att du är slutkörd.. Och att minska drickandet på det sätt han gör nu är nog inget experter på alkohol avvänjning skulle rekommendera. Känns mer som att han nu kan säga att han jobbar på det, men egentligen fortsätter med alkoholberoendet. Är det dags att ställa ett ultimatum? Att han går i behandling annars får ni flytta isär, så kan ni ses de dagar han är nykter? Eller lämna helt, vad känner du inför det? Han verkar ju inte riktigt förstå hur beroende han är, eller vilja göra något åt det, så att vänta på förändring känns hopplöst.

Profile picture for user Ljus framtid

@Kennie ja lite så. Jag och min son har sagt att det är hans sista chans. Inga mer chanser. Jag ska vara med på samtalet med psykologen vid nästa tillfälle. Och hoppas då på att få berätta min bild av allt.

Profile picture for user Ljus framtid

@Kennie ja lite så. Jag och min son har sagt att det är hans sista chans. Inga mer chanser. Jag ska vara med på samtalet med psykologen vid nästa tillfälle. Och hoppas då på att få berätta min bild av allt.

Profile picture for user Åsa M

Om jag vore du skulle jag skriva ett brev till hans psykolog och förklara att behandlingen inte verkar fungera som det var tänkt.
Felbehandling är vanligare än vad man tror. All vård bygger på att patienten talar sanning och har insikt om vad de själva måste göra för att må bättre. Om närstående lider av en anhörigs alkoholkonsumtion så fungerar inte behandlingen som tänkt. En sjukdom som drabbar andra, och som dessutom kan botas, ska tas på allvar.
Har du tänkt att prata med någon, själv, också? Det låter som om du haft det tufft länge.

Profile picture for user Rosette

Hej Ljus framtid!

Ditt inlägg väcker omsorg och oro och du har fått några fina svar här. Det du beskriver är du långt ifrån ensam om om det är nog väldigt många som kan känna igen sig i det du beskriver. Detta har pågått länge och du har försökt på alla sätt du kan att påverka. Din man har kontakt med en psykolog och säger att han vill sköta detta själv. Du har tankar på att prata med psykologen om hur läget är.

Tankar jag får när jag läser är att det låter som att du behöver ta hand om dig. Du mår inte bra och märker att din kropp är på helspänn, oavsett vad din man gör eller inte är reaktionerna hos dig kvar och ditt mående är påverkat på flera sätt.
Din man har stöd nu och han håller på med sin process, hur det än just nu går så verkar han försöka.

Du har startat ett par trådar här, det är ett sätt att få stöd, samtidigt funderar jag ändå på ytterligare stöd för din del i detta, har du själv en tanke på vad det skulle kunna vara, om du själv vill det alltså?

Nu har vi fått igång vårt anhörigprogram kanske kan det vara något, en tanke? https://alkoholhjalpen.se/node/add/anhorigstodet_anmalan

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här i forumet, vi finns här!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Ljus framtid

@Åsa M jag ska vara med på mötet nästa vecka för att jag får ge min bild av vad som har varit. Så jag avvaktar lite. Vet inte vilken strategi psykologen har och vill få kunskap om detta. Tack för din omtanke.

Profile picture for user Ljus framtid

@exilgöteborgare Ta hjälp direkt, jag borde ha gjort annorlunda men i stället försökte jag städa undan och dölja för familj o vänner. Det var nog det sämsta jag kunde göra. Men nu vet båda sönerna om det och även min syster. Och det har gjort skillnad att inte vara ensam.