Är han Alkoholist eller inte ?

Profile picture for user brittney

Jag registrerade mig precis. Undrar- men visst är han alkoholist?
Såhär: Jag hittade 2 flaskor sprit och en tom flaska vin under huset på landet på långfredagen. Det han hänt en gång tidigare- för knappt ett år sedan, då var det vin hemma , i garderoben. Jag blev arg/ ledsen/ rörde upp himmel o jord och han skulle "fixa", söka hjälp o allt.. men. Även åren innan dess tyckte jag ofta det var många tomma flaskor i spritskåpet . Men blev alltid nån ursäkt, lite surt om jag frågade. Han är inte synbart full,beter sig inte dåligt mot mig eller barnen. Jobbar mycket, hemifrån mest, men gör inte mycket mera än det och tv. Inte / sällan intresserad av sex längre. Trött, har gått upp i vikt och svettas mycket. Han har föräldrar som bägge missbrukat alkohol, samt medvåld i hemmet och har haft en överjävlig uppväxt pga det. Är troligen i behov av terapi tänker jag. Han säger att han dövar ångest med alkohol. Vad gör jag? Helt tom just nu. Han bokade tid hos VC o visade mig men- ?
Vi har 2 tonåringar och har varit ihop i över 20 år.

Profile picture for user Tackohej

Hej, jag själv är en tillfrisknande alkoholist/beroende.
Kan kort beskriva hur det det var för mig när det var som värst (idag har jag hjälp av AA och mår mycket bättre).
Svettningar - fick jag mycket pga abstinens. Kan vara det din man har också. När man blivit fysiskt beroende uppstår abstinenssymtom tidigt, kan till och med komma när promillen är på väg ut ur blodet. Hela systemet skriker efter alkohol ”bara för att bli normal”. Jag var en period berusad dygnet runt i smyg utan att någon märkte något. Det är sjukt svårt att ta sig ur själv. Viktigt att det inte är din uppgift, det är hans och bara hans. För mig tog det lång tid att inse att jag var alkis. Första insikten kom när jag läste ”skål ta mig fan”. Andra stora insikten var på ett AA-möte. Har inga direkta tips. Hoppas du inte misstycker att jag skriver i anhörigtråden men tänkte att perspektiv från ”andra sidan” kan vara värdefullt? För mig funkar verkligen 12-stegen. Hoppas det blir bättre för er båda.

Profile picture for user brittney

@Tackohej tack för att du svarade! Jag vet ju egentligen och han vet nog också. Just nu är jag så oerhört besviken/ ledsen på att han gått bakom min rygg igen- eller fortsatt med det. Blir också nån sorts spel då jag inte sagt något till barnen, så framför dem ska jag vara vanlig samtidigt som jag vill skrika på honom! Snurrar i huvudet. Gissar att han bara vill att allt ska lunka på och att jag ska gå till jobbet igen på tisdag , så han är hemma ensam.

Profile picture for user brittney

Inte hänt så mycket ännu men jag är väldigt orolig för framtiden. Började läsa boken "Skål tamej fan " och fy, är många saker som känns igen. Svårast tycker jag är att veta vad JAG ska göra , ha för roll i detta? Sätta gränser, ställa ultimatum, stötta?? Han säger att han"tänker mycket" , att han inte har druckit något men så åt vi ute med barnen och han tog en öl! Kändes som ett hån , sa till honom hemma att det kanske jag inte tycker han ska göra just nu, dricka alltså. Okej okej som du vill då gör jag det inte mera sa han och sen gick han o la sig. Nästa helg är vi på olika håll- vad händer då? Litar ju inte alls på honom, ifråga om alkohol. Ska jag säga det eller? Vi har inte pratat på riktigt efter att jag hittade flaskorna i påsk, jag vet liksom inte vad jag ska säga. Pysslar med barn o djur o jobbar"som vanligt" . Ledsen inuti att han inte tar initiativ till att prata- det är ju han som har problem.

Profile picture for user Åsa M

Det svåra i att vara medberoende är att man KAN inte bestämma vad en annan vuxen människa ska göra. Vill han dricka så kommer han dricka. Det enda du kan göra är att fundera igenom om du vill vara i den här sitsen med den här personen på sikt. Oddsen att han plötsligt bestämmer sig för att bli nykterist är kanske inte så goda. Då är frågan: är du beredd att leva med en alkoholist, eller inte? Det är det enda du kan påverka. 🤗

Profile picture for user brittney

@Åsa M tack för svar . Ja, jag skulle vilja leva med honom, även i fortsättningen, jag älskar honom. Vi får ta det lite i taget, han skall träffa en läkare nästa vecka, en första kontakt för att få hjälp vidare. Även om jag inte kan ta beslut år honom. Jag tror att han också vill må bra/ bättre. Än så länge tror jag det i alla fall!

Profile picture for user Tofu på besök

Anledningen till att man gömmer har ju med skam att göra. Att inte hantera alkohol är oerhört skamfyllt. Dricker gör nog de flesta som ett sätt att hantera sina känslor. Dessa känslor kanske är svåra att sätta fingret på var de kommer ifrån men med alkohol dövas de. Quick fix som är trevligt i ungefär 20 minuter då vineffekten kickar in. Sedan är det mest utför och ångest, magproblem, slö hjärna, övervikt, dålig hy, känsla av ensamhet kommer som ett brev på posten vid överintag över tid.

Kan förstå din frustration. Kommunikationsproblem underlättar ju inte för någon av er. Det bygger bara distans och parallella liv.

För att komma åt skam, vilket blir ett måste för att hantera problemen, gäller det att kommunicera på ett sätt så man inte ökar den känslan. Tror man gör klokt i att även hålla koll på skuld i startfasen så att personen ifråga inte innesluter sig i sitt skal. Att man blir beroende av en drog är ju helt kemiskt. Att det kommer med sidoeffekter som inte bara drabbar en själv är väl heller inget konstigt. Man väljer ju inte att få alkoholproblem. Men visst får det konsekvenser när man trillat dit. Man blir ju berövad livet. Egentligen inte bara man själv utan även andra runtomkring.

Det jag tycker man missar för ofta i dessa situationer är just relationer. Det är ganska tydligt att relationer får en stöt och man blir mer ensam och innesluten som beroende. Dock är ju detta något som utvecklats över tid. Ofta många år. När man tar bort alkohol börjar ju personen vakna till liv utan bedövningsmöjligheter när konflikter uppstår. Dessa måste man då lära sig hantera på nytt och det redan från en dag till annan. Direkt! Den är skitsvår. Det kan skapa diverse låsningar och återfall. Speciellt om man då inte har en väl fungerande kommunikation med sin partner där känslor är något man med enkelhet pratar om. Då menar jag om allt.

Även en medberoende har ju problem. Det finns ju en anledning kring att saker inte fångats upp och hanterats. Båda har väl ofta hittat sina sätt att hantera situationen på i vardagen oavsett om man själv varit fullt ut medveten om sin partners beroendeproblematik eller ej? Någonstans har man väl tagit större ansvar för barn mm och kommunikation med partner - kanske även sexliv gått åt fanders?

Jag skulle säga att ett råd är tänk dig tillbaka till hur det var när ni träffades. Försök båda anstränga er att ta tillbaka den känslan och börja dela med er av era tankar. Utan att skuld och skambelägga. Var istället nyfikna på varandra och hjälp varandra att lösa upp egna tillkortakommanden och knutar. Ingen är felfri. Välj att se hela processen som resa med massa spännande utvecklingsmöjligheter i positiv riktning.

Det är ett hårt jobb. Det positiva i kråksången är dock att det går att lära sig massor på denna resa och situationen kan vända relativt snabbt. Belöningen kommer löpande. Det blir bara bättre å bättre.

Själv har jag erfarenhet från båda sidor. Kommer aldrig dricka en droppe igen. Etanol med sockerlösning har jag rannsakat. Hade det inte varit för hur normaliserat det är att dricka kopplat till förundran om man inte gör det hade vi väl inte hinkat så mycket som vi faktiskt gör i samhället? Ingen lurar mig längre. Allt över 2 glas vin betyder att det är berusningseffekten man vill åt och inte någon rackarns smak mm. Väldigt många där ute dricker mycket mer än så men smyger med det. Vi som finns här är långtifrån ensamma 🤗.

Profile picture for user Sisyfos

Jag kommer också från ”Andra Sidan”. Tänker på det där med smygande som jag också har ägnat mig åt. Smygandet har handlat till viss del om att jag har vetat att det är olämpligt att dricka och brytt mig om vad sambo och barn upplever. Önskan att dricka har handlat om att få energi och att få vila. Att bli påkommen med sina gömmor är oerhört genant. Att någon sätter etiketten ”Alkoholist” på en är också förenat med problem eftersom ordet är så laddat och förenat med en massa egenskaper som det är svårt att förlika sig med.
På beroendesidorna rekommenderar de flesta minst 3, helst minst 6 månader total avhållsamhet. Ännu hellre livslång såklart, men det tar helt klart tid att få distans till alkohol och kunna avgöra om man kan dricka mer över huvud taget. Du skriver att han inte är märkbart full, men det behöver ju inte betyda att han kan kontrollera drickandet helt.
Han säger att han dricker för att döva ångest. Alkohol är den absolut sämsta ångestdämparen man kan komma i kontakt med. Det finns många på beroendesidorna som vittnar om det. Jag har periodvis druckit väldigt lite och jag kan känna ångestpåslaget i kroppen när jag har druckit även små mängder.
Du undrar vad du ska göra i det här… det beror helt på din man tycker jag och såklart på vad du känner. Jag tycker att ni ska ha en så öppen kommunikation om det som möjligt. Jag har känt att det har varit skitjobbigt att prata om det med min sambo. Det är svårt att förklara varför man dricker ibland. Svårt och genant! För det är ett misslyckande att smygdricka. Hen har heller inte förstått och jag har inte kunnat förklara. Din man säger att han tänker mycket och det är bra tänker jag. Det är en process att dels inse att det är ett problem, dels inse att man måste göra något åt det, dels arbeta med beroendet i sig, som ser olika ut hos olika individer.
Det absolut värsta som jag upplevde med alkoholen och som jag tycker att du beskriver avseende din man är passiviteten… orkar inget, gör inget, inga initiativ. Ångesten över passiviteten och oförmågan att sätta igång med saker är skitjobbigt och blev mycket bättre för mig utan alkohol. Jag hade förresten järnbrist när jag började dricka. Trött, initiativlös. Drack för att få energi och för att vila. Man hör ju själv att den kombinationen är en total katastrof.
Här på anhörigsidorna finns ibland beskrivningarna av de extremt egoistiska alkoholisterna. På beroendesidorna finns vi som har tagit oss ur, eller fortfarande kämpar med mer eller mindre insikt. Det är inte alltid lätt att bli nykter trots att viljan finns. Jag tänker att det är din mans ansvar totalt. Jag tycker att du gör rätt som ifrågasätter. Du ska aldrig ”ge tillåtelse”. Han kan gott förklara varför han ska dricka om han nu ska det. Hans ansvar, inte ditt. Precis som de andra skriver kan du aldrig kontrollera. Vill han dricka så gör han det. Men du kan sätta gränser runt dig och stötta. Alkoholsanera hemmet är ju ett hett tips om man har ambitionen att sluta. Vi är många som inte kan ha alkohol hemma.
Av din beskrivning av honom att döma skulle det mycket väl kunna vara så att din man hör till de som upplever att man mår så mycket bättre utan alkohol. Kanske kan du tipsa honom om det här Forumet där många får stöttning och insikter. Lycka till!

Profile picture for user brittney

@Tofu på besök tack så jättemycket för svar- jag uppskattar verkligen det! Jag tänker också att (vi) han , har en möjlighet att klara detta. Tack för tips om kommunikation. Jag läser Skål ta mig fan just nu och den ger också insikter. Ska be min man läsa den också. Tack än en gång!

Profile picture for user brittney

@Sisyfos tack så jättemycket för svar/ kommentar. Uppskattar att du tar dig tid.
Bra input till mig, jag fattar att det inte är mitt ansvar men visst är jag en del, i hans liv. Kan se saker bakåt, som jag inte fattat.
Tror att han är rädd att mista mig/ barnen också. Är nog ett jobbigt läge för honom, och jag är klart påverkad med- trött och liksom tom. Men jag hoppas han är redo att ta hjälp och jobba för livet!

Profile picture for user brittney

Uppdatering, nu har maken sökt hjälp och varit hos läkare. Tagit en massa prover och väntar på nästa steg. Enligt honom har han"berätta allt "och det känns jobbigt. Han säger att jag skall vara delaktig men när han vet mera om behandling mm. Så jag känner mig fortfarande helt tom och stum och i nån sorts limbo. Är så arg på honom och så ledsen och så besviken. Vart vänder ni er? Jag behöver prata , inte bara skriva känner jag!

Profile picture for user Anie

Jag har fått kontakt med psykolog på vårdcentralen och kan bolla mina funderingar med henne. Hon hjälper mig också med att fundera på hur jag ska komma vidare och inte fastna i ältande tankar.

Profile picture for user Tröttiz

@Anie
Jag har vänt mig till en nykter alkoholist och en som levt i ett "alkoholförhållande" väldigt länge och tagit sig ut ur det.

(Jag har pratat med professionell på missbrukarvård men upplevde att de inre förstod problematiken på djupet.)

Profile picture for user Idafri

@brittney
Hej, är oxå ny medlem här…har läst många inlägg tidigare i behov att förstå som du säger…”Är han alkoholist eller inte”
Och jag har fått svaret…ja!
Känner verkligen igen mig i det du skriver.
Att man behöver få samtala!!!
Vi har barn ihop. strax innan påsk uppdagades allt…hittade flaskor här å där…(han har dolt det väl, han har gått i ett rus mer eller mindre haka tiden)och det var så gravt att han behövde in på avgiftning!
I samma veva tog jag kontakt med socialtjänsten, eftersom vi har barn….har fått mycket hjälp hos dom.
Där igenom kommer jag få samtalsstöd (har ännu inte varit på det)
Går oxå på samtal på anhörigstöd, där det är mer som att prata med en utomstående medmänniska. Alltvdetta ligger under kommunen.

Profile picture for user Idafri

@brittney
Hej, är oxå ny medlem här…har läst många inlägg tidigare i behov att förstå som du säger…”Är han alkoholist eller inte”
Och jag har fått svaret…ja!
Känner verkligen igen mig i det du skriver.
Att man behöver få samtala!!!
Vi har barn ihop. strax innan påsk uppdagades allt…hittade flaskor här å där…(han har dolt det väl, han har gått i ett rus mer eller mindre haka tiden)och det var så gravt att han behövde in på avgiftning!
I samma veva tog jag kontakt med socialtjänsten, eftersom vi har barn….har fått mycket hjälp hos dom.
Där igenom kommer jag få samtalsstöd (har ännu inte varit på det)
Går oxå på samtal på anhörigstöd, där det är mer som att prata med en utomstående medmänniska. Alltvdetta ligger under kommunen.

Profile picture for user EvaB

! @brittney
Usch känner igen det så väl!
Min sambo lovade för exakt ett år sen, tidigare har han gått på kontroller via Företagshälsan.
Jag trodde att han nått sin botten i maj förra året, men sen i november har de gått utför.
Nu gick jag ut o hittade en bag in box i bilen o en petflaska under sätet m vin, typ nästan slut.
Blev förbannad 😠 ställde de framför honom!
Sa, nu räcker de med lögner, men får bara höra att jag kontrollerar och han kan inte leva så utan vill ha ett liv…
Måste hitta styrkan att få honom att flytta!
Bor i eget hus o han flyttade in för ca 5 år sen.
Hade varit lättare att själv flytta än att köra ut sin sambo.

Profile picture for user brittney

@EvaB @ Idafri
Tack! Är så tacksam att någon"hör" mig! Känns overkligt ensamt nu. HAN har varit mitt allt i så många år, jag har älskat honom så. Berättat allt och delar allt, men som jag vet nu, han har inte gjort detsamma!
Har påbörjat anhörigstödet här, via Alkoholhjälpen. Känns bra, men jag skall ta era tips på hjälp för att få prata. Är orolig för hur det kommer gå, tror jag kommer gråta hejdlöst, har inte släppt ut något sedan påsken. En tickande bomb! Tack än en gång! SÅ värdefullt!/B

Profile picture for user Katten om natten

@brittney Jag känner så väl igen mig. Det är ett och ett halvt år sedan som jag hittade tomflaskor och ett hemligt spritförråd hemma. Då hade jag känt på mig att något var fel en längre tid. Han blev så påverkad av bara en öl till maten... Det tog tid innan jag förstod att han drack bakom min rygg. Han tog det på allvar, sökte hjälp och allt gick bra. Tills för ett par veckor sedan då jag på nytt hittar tomflaskor i en låda. Den här gången har jag inte märkt något, men reagerat på att han börjat dricka mer alkoholfri öl. För att dölja lukten av starkare sort förstår jag nu. Det är också ett evigt knaprande på luktstarka halstabletter. Stor besvikelse och för mig värre den här gången. Han vet att jag inte accepterar det. Värst är ljugandet, så svårt att förstå. Nu söker han hjälp igen. Det måste komma från honom, jag kan inte tvinga honom till något. Men inte heller acceptera allt. En svår balansgång ibland. Jag får nog inse att det är ett livslångt problem eller risk, som inte går att tänka bort ens under bra perioder. Jag hoppas att han ska klara av det, att hålla sig nykter. Att bygga upp förtroende och få tillit igen kommer att ta mycket lång tid. Vad ljuger han om mer? Jag vill inte vakta, passa, misstänka, leta ... Svårt. Jag hoppas att det går bra för dig/er! Jag har sökt hjälp hos kommunen men inte fått kontakt än. Skriver med vänner på avstånd men saknar någon att prata med ibland också. Man blir ensam. jag kan tillägga att jag bestämt mig, redan första gången, att det är han problem och inte mitt och att jag aldrig ska ljuga om det för någon. Det är inte min sak att hålla hemlig. Jag har inget behov av att hänga ut honom, men tänker inte låta bli att prata om det om jag känner att jag vill och behöver. Även om det på något sätt känns skamfullt även för mig. Att han misslyckats och att jag "går på det" igen ...

Profile picture for user brittney

@Katten om natten hej! Ja, det finns många som vi! Nån sorts tröst ändå. Jag känner också skuld och skam, och har också uttalat nu att jag inte kommer hålla tyst om hans problem. Men- vi har 2 tonåringar hemma och jag är så osäker på hur jag skall göra där. Han är deras pappa och ibland har han varit sur o oresonlig ( full/bakfull fattar jag nu) och de har klagat på det. Tänker att så länge han håller sig på "banan" nu så tar jag inte upp det. Men om det skulle bli en gång till med tomglaskor mm så tar jag upp det framför barnen. De är 15o18 så då får de veta. Skall säga det till honom också. Jag har börjat på anhörig stödet här och fått bra insikter om att inte ta över ansvaret / gå i fällan att konfrontera osv. Jag förstår att det kommer göra ont när jag inser hur mycket han fler mig bakom ljuset osv. Men någonstans finns ändå min kärlek kvar, nu när han är nykter. Jag känner mig starkare just nu, vet att jag har en bra ekonomisk grund också om det skulle haverera.