Hej.

Jag träffade en tjej i höstas som var öppen med att hon är alkoholist. Inga problem för mig tänkte jag som kunnat hantera alkoholmissbruk i min närhet utan att ta skada. Men eftersom hon bor i en annan stad kunde hon manipulera mig åt helvete och djupt ner i en personlig kris innan allt till slut kom till ytan. Efter ett par grova återfall (som egentligen bara var toppen på ett konstant drickande hon dolde för mig) så brakade hennes fasad, mycket tack vare mig som ringde ett antal samtal till nyckelpersoner i hennes liv. Hon är nu nykter. Går i AA, blåser, tar antabus. Jag vet att nu också hur hon är när hon är nykter då jag tidigare trodde hon var "trött" när hon drack. (ja, jag känner mig oändligt dum) Hon kommer inte kunna lura mig många minuter igen, dessutom har jag nära kontakt med hennes familj som har känselspröt att märka också..

nu är allt bra. Så när som på att vi inte rett ut allt, men vi skall ta det när hon är redo. Jag har mått bra igen, men har nu rasat lite. Osäker på om det har med henne att göra eller att jag bara är utbränd. Jag hamnar (ofta på kvällen) i nojor och tvångstankar om hur jag skall hantera nya återfall eller lögner.

Hon är superfin mot mig nu, hon menar att allt sug är borta (jag tror henne, hennes liv är väldigt rikt och rikare utan alkoholen)

så, med risk för att de personer jag vill höra ifrån inte hänger på detta forum, jag behöver höra om historier som slutade lyckligt. eller i alla fall över tid. Finns det någon här ?

jag vet inte om jag kan eller vill satsa mina bästa år på en sån här relation. Med så mycket oro. Men vill samtidigt ha tillbaka något bra utifrån allt jag investerat. Jag bröts ner så jäkla mycket att jag liksom vill "casha in" kärleken nu när den finns där.

Hej Tomas_E och varmt välkommen till Forum för anhöriga!

Det var ett litet tag sedan du startade din tråd här, ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart och då kan det vara hjälpsamt att skriva flera gånger.

Du träffade en tjej i höstas som var tydlig med att hon har ett problem med alkoholen du förstod inte att detta var pågående och hon dolde detta för dig. När du sedan förstod hur det var tog du flera steg för att ta tag i det och hjälpa till. Både omtänksamt och handlingskraftigt hanterat av dig.

Du funderar långsiktigt på relationen, i förhållande till dig själv, vad du vill och kring hur du mår just nu. Ditt mående nu låter som du är inne på, att det kan vara påverkat av detta och många är då hjälpta av att börja ta hand om sig själva, oavsett hur det blir framåt med relationen. Det kan då vara lättare att ”veta” och ta beslut när en mår bättre.

Ibland kan en del vara hjälpta av att resonera muntligen med någon, ett tips, om du vill är att testa att ringa Alkohollinjen 020- 84 44 48.

Vill också säga att det såklart finns lyckliga slut samtidigt som du också är inne på något viktigt i att fundera på vad du behöver.

Hoppas något av detta blev hjälpsamt och att du hittar sådant här inne som blir hjälpsamt för dig längs vägen!

Varma hälsningar,

Rosette
Anhörigstödet

@Tomas_E Hur det slutar vet jag inte än, men jag känner gott hopp. Min sambo är alkoholist och har druckit sedan långt innan jag träffade honom. Vi började som särbos och han hade då lätt att dölja sitt drickande. Jag reagerade på att han ibland somnade ifrån våra samtal, men tänkte som du att han var trött. När vi flyttat ihop märkte jag att han ibland, allt oftare, blev väldigt berusad av bara nån öl till maten. En misstanke började gro och efter lång tid sökte jag igenom "hans" områden i hus och uthus och hittade snabbt utspridda tomflaskor och ett gömt lager med sprit. Jag konfronterade honom direkt och han tog tag i situationen, sökte hjälp och visade på alla sätt att han menade allvar. Beskrev det som en lättnad att jag kommit på honom, när den första ilskan och förvåningen lagt sig. Allt frid och fröjd 1,5 år. Sedan hittade jag, av en slump den här gången, tomflaskor igen. Frågade honom direkt om han drack igen och möttes av lögner. Först när han förstod att jag hittat "bevisen" erkände han. Det fanns inte i hans värld att jag skulle ha kommit på honom.
Så nu är vi inne på rond 2. Vi har hunnit flytta och han går nu hos en alkoholterapeut som verkar vara bra och har sökt sig till samtalsgrupper, inte bara AA utan även inriktade på annat han har i sitt bagage. Det känns som att han tar det på allvar och verkligen vill lyckas. Jag har fått mig en tankeställare och en påminnelse om att det är ett problem eller en risk som alltid kommer att finnas, som kommer att ta plats, tid och kraft. Oron kommer att finnas, inte ständigt men då och då. Jag kommer få jobba med att inte låta mig vaggas in i en känsla av trygghet (som jag så villigt gör) utan behålla medvetandet om situationen. Just nu känns det förhållandevis bra. Vi pratar och han gör mig delaktig, han förstår att lögnerna är ett av de största problemen för vår relation och han lär sig om sitt beteende och försöker hantera det. Jag tror inte att han dricker nu. Jag hoppas få tillbaka tilliten igen och också att han vågar prata med mig om han känner sig sugen eller om problem uppstår. Jag vill och tror att vi ska klara av det här tillsammans, på ett sätt som vi båda mår bra av.
Det är så mycket solskenshistoria som jag kan bjuda på just nu. Jag hoppas kunna återkomma längre fram och skriva att det fortfarande går bra.
Jag förstår din tvekan och skulle aldrig medvetet ge mig in i det igen, i en ny relation. Jag har idag inga planer på att lämna min sambo men vet att det alternativet finns i framtiden och att det alltid kommer att vara en risk för att det blir så. Vi har så mycket tillsammans (inga gemensamma barn) och vill ha den framtid vi tänkt oss ihop. Jag hoppas att det blir så.

Efter många turer så blev det inget "gott exempel" på min sida av detta. Hon höll sig nykter, men de känslorna (eller bristen på dem/förmågan att förstå eller känna dem) gjorde det än mer outhärdligt. Dels för att vi (Hon) såg o erkände allt och kunde ha fina insiktsfulla samtal men sen kunde allt vara som bortblåst. Jag han göra slut två eller tre ggr sen juni och nu, när vi hade haft våra absolut bästa veckor någonsin så gjorde HON slut, bara sådär, lite spontant, efter ett ganska samlat samtal där jag förklarade att jag förväntar mig viss grundläggande respekt som partner, kanske att jag också behöver lite extra respekt efter vad jag utsatts för, gått igenom och sen dessutom bestämt mig för att förlåta (några genuina insikter ansikte mot ansikte för det mesta fick jag dock aldrig)

Hennes kränkningar och lögner är smärtsamma minnen för mig ,och minnesluckor för henne. Hon orkade aldrig så långt i programmet att jag fick någon upprättelse. Så kan det vara.

Om någon här har varit med om gottgörelse-steget med en närstående (helst en motpart i kärleksrelation) så skulle jag gärna vilja växla några ord. För hon kommer kontakta mig när det är dags.

Nu ska jag försöka ta mig vidare mot livet, utan alkoholism nära inpå.