Hej,
det är första gången jag skriver i ett sånt här forum så är lite osäker på vad man ska ta upp. Jag känner just nu att jag håller på att gå sönder och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är 23 år, fyller 24 och har inte bott hemma på 3 år men ens föräldrar är alltid ens föräldrar så i den här situationen känner jag mig ibland som ett barn. Min pappa har haft alkoholproblem så länge jag kan minnas men i perioder har det gått bättre. Det här året har dock blivit ett av dom sämre åren och han berättade för cirka två månader sedan att han försökt att ta sitt liv. Jag är tacksam över att det inte blev så och han har uttryckt att han efter det insåg att han ville leva. Jag vill såklart stötta honom men jag känner inte att jag litar på honom. Han visar inte att han mår dåligt för mig, jag antar att det beror på stigma och skam samt att jag inte ser hans alkoholvanor då jag bara kommer hem på besök ibland. Jag och resterande familjen har försökt prata med honom att han behöver ta emot hjälp och behandling, både för sitt mående och sitt alkoholmissbruk men han vill inte. Min mamma orkar inte längre och ska ansöka om skilsmässa. Jag är orolig för vad min pappa ska göra nu och jag undrar varje dag om det är dagen han lämnar oss. Jag vet inte vad jag ska göra eller vad som är rätt att göra. Jag skulle vara tacksam för tips från er andra som kan ha varit i liknande situationer.

Hej Sofie98,

Du har tagit ett stort och modigt steg och vänt dig utåt för stöd, bra gjort!

Din pappa har haft alkoholproblem så länge du kan minnas och nu senaste året har det eskalerat. Han har också berättat för dig att han försökt att ta sitt liv. Du känner att du har svårt att lita på att han kommer att berätta för dig om han mår dåligt igen då han inte gjort det tidigare och du funderar på vad du kan göra vad som är rätt att göra och önskar få tips.

Till att börja med så fint att ni har varandra i familjen och att ni har försökt nå fram och prata med honom, han vet att ni finns där samtidigt som han själv behöver välja att söka hjälp och ta emot hjälp. Det finns inga fel och rätt när det kommer till vad som är rätt att göra tänker jag, däremot är en erfarenhet, som jag tror flera känner igen sig i här inne också att de som lever nära någon som mår som din pappa också själva många gånger mår mycket dåligt och kan behöva stöd för egen del, hitta sätt att ta hand om sig. Ett sätt är precis det du gör, skriva så här på ett forum och efterfråga stöd och erfarenheter från andra.

Om du skulle vilja finns också Alkohollinjen 020-84 44 48 att ringa för att få prata med någon. Du känner ju såklart själv vad som är mest hjälpsamt just nu.

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart, skriv gärna igen och berätta mer, vi finns här.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack så mycket för svar Rosette!
Det känns bra att läsa andras trådar och få veta att man inte är ensam. Man vet ju såklart att många har själva eller någon i sin närhet som går igenom samma sak men det känns ändå bättre när man faktiskt får verkliga berättelser från folk. Min pappa har valt att söka hjälp nyligen och jag hoppas verkligen på förändring. Han har börjat prata om saker som han inte vågat prata om förut (kanske för att jag är äldre nu). Jag känner mig hoppfull men vill inte vara naiv heller. Ska man försöka tänka på att det inte är en rak pil uppåt i tillfrisknandet eller är det sunt att vara hoppfull? Jag vet inte riktigt.

Tack för tipset om alkohollinjen. Jag har slagit numret några gånger men klickat bort då det av någon anledning känns lite svårt att veta vart man ska börja eller vad man ska ta upp. Jag tror att det var därför jag vände mig till att skriva, men det känns skönt att veta att det finns olika sätt att få tips och prata av sig litegrann.

Kram,
Sofie

Hej igen Sofie,

Vad fint att höra att din pappa valt att söka hjälp, det väcker tankar om hur det ska gå för honom för dig och er runtomkring. Helt naturligt och såklart svårt att säga hur det kommer vara för honom samtidigt en sak säker han är igång nu och tar steg.

Så bra att du läser och skriver här då det verkar kännas hjälpsamt, jag blir ändå nyfiken om det finns mer för dig i allt detta som kan utgöra ett stöd för dig?

Detta du nämner om att ta steget att exempelvis ringa Alkohollinjen är du långt ifrån ensam om. Jag skulle gissa att den vanligaste saken en säger första gången en ringer dit är något åt det håll du formulerar, att inte veta riktigt vad en vill säga, fråga eller vart en ska börja. För de flesta tror jag detta släpper rätt fort när en väl ringt. Du gör ju såklart ändå det som känns bäst och mest hjälpsamt för dig.

Fortsätt såklart oavsett gärna att skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet