Min bror vill inte erkänna att han dricker

Hej alla som kämpar!

Min bror är alkoholist och har även haft (eller har kanske fortfarande) drogproblem. Han bor ihop med en underbar kvinna som älskar honom som han är. Något som hon dock inte kan acceptera är hans drickande. För några år sedan valde hon att bryta eftersom han drack. Han fick flytta hem till pappa. Efter avgiftning (2 ggr) AA- möten och terapi så har det blivit bättre. Men så händer det då och då igen. Nu på senaste tiden känns det som om det har eskalerat. Flickvännen ringer till mig för att hon känner sig så osäker på om han ljuger eller inte. Nu senast så hade han varit iväg på jobb och hade alltså pengar på fickan. Flickvännen jobbade mycket och var mycket borta. Hon beskrev för mig att hon hade svårt att få ju kontakt med honom när hon ringde. Att han var frånvarande. När hon kommer hem sent på natten så har han glömt att låsa dörren. Han luktar rök, men nekar till att ha rökt. Hon hittar inga andra tecken. Nästa kväll får han panikångest, vilket han brukar ibland. Han skakar i hela kroppen. Nu tror flickvännen att det är panikångesten som kan ha påverkat honom. Jag tycker att det låter skumt. Inte verkar man väl precis som om man är full bara för att några dagar senare få en attack? Jag tycker att det låter lite väl "lägligt".

Jag pratade med min bror om den senaste incidenten. Jag sa att han måste sluta ljuga för sig själv och att vi vet att han dricker. Att vi vill hjälpa honom innan han börjar ta till alkoholen igen, alltså när han känner suget komma. Han blånekar. Jag insisterar på att han ska fundera på hur han vill ha sitt liv. Att flickvännen snart inte orkar längre. Nu ska jag snart träffa min bror och han kommer att låtsas som ingenting. Det känns så uppgivet. Jag orkar inte låtsas. Jag vet inte vad jag ska säga nu när han har fått flickvännen att tro att han inte har druckit pga panikångesten.

Jag vet varken ut eller in, men jag känner att det kommer att gå riktigt dåligt för honom snart om han inte slutar. Han har flera gånger blivit misshandlad. Han skadar sig ofta och han har ibland kräks blod. Han vill inte gå till vårdcentralen. Han har också fått hem böter för fylla på allmän plats. Flickvännen konfronterar honom, men han har så klart inte gjort något. Han var väl bara trött... Jag tycker att hon ska lämna honom, men han är min bror och jag vet att hon betyder allt för honom. Det är svårt för mig att veta vad som egentligen händer, när jag inte är med i vardagen. Samtidigt så är det kanske lättare för mig att inte manipuleras. Jag är bara så himla orolig. Går det att ta sig ur det? Han har druckit sedan han var 16 och är nu 35.

Profile picture for user gros19

Att ta sig ur det går självfallet, men det är säkert inte lätt. Behövs motivation och den ser ju olika ut för alla. Hot kontroll m.m. tror jag inte hjälper. Vi anhöriga är maktlösa och det är inte lätt att acceptera, men befriande när man väl gjort det är min uppkevelse.

Vad det gäller tvivel på sina upplevelser har jag lärt mig att inte ifrågasätta dessa förrän jag får bevis om motsatsen och det händer i princip aldrig. Att man tvivlar tror jag beror på att man vill inte se, det är så smärtsamt att se någon man bryr sig om rasera sitt liv.

Profile picture for user Selma1

Tack för ett klokt svar!

Jag förstår att du har rätt när det gäller att man är maktlös. Det är väl bara svårt att acceptera det, som du säger.

Jag undrar bara lite vad du menar när det gäller tvivlet. Ifrågasätter du inte dina egna upplevelser förrän du fått bevis, eller ifrågasätter du inte alkoholistens berättelse förrän du fått bevis?

Profile picture for user gros19

Menar att jag ifrågasätter inte mina egna upplevelser förrän jag eventuellt skulle bli motbevisad. Anar jag t.ex. att min anhörige är påverkad eller ljuger om något så tvivlar jag inte på vad jag känner och upplever.

Profile picture for user Mimzan

@gros19 och @selma1.
Jag vill bara berätta att jag har samma erfarenhet som @gros19. Det är dessvärre oftast så att mina värsta aningar är mer överensstämmande med verkligheten än mina förhoppningar om att det inte är så illa. Det är säkert så att man som medberoende vant sig vid att tänka "äsch, jag överdriver bara" - det är väl en del av mönstret runt substansmissbruk.