Okunnig och behöver hjälp

Profile picture for user okunnig

Då jag bara hört talas som alkolism och missbruk men helt saknar egen erfarenhet i ämnet så behöver jag hjälp. Vi börjar från början.
Min kille är ett maskrosbarn. Han är uppvuxen med en pappa som missbrukade alkohol och droger, och mamma med psykisk ohäl.
Han har själv testat droger och festat mycket tidigare, men slutade när han fick barn. Barnets mamma är tabletter missbrukare och med en del i det bagaget blev han tillslut ensamstående med sonen. Lika så många av hans vänner var eller är missbrukare. Vissa har redan gått bort, ändra har han väldigt lite kontakt med idag och träffas aldrig ( inte under den tid vi vart tillsammans iaf) så han har ett stort bagage av olika former av missbruk i sin omgivning.
Vi träffades för snart 2 år sedan och har en väldigt bra relation. Han har sagt att han har svårt att visa känslor, men kommer ofta och pussar mig i nacken när jag sysslar med något, han pillar mig jämnt i håret för att jag älskar det, han säger hur fantastisk jag är, att han älskar mig osv, så inget konstigt utan helt underbart.
Men ibland dyker beteenden upp som gör vår relation kämpigare.
Detta är när han är arg, uppstår oftatst i kombination med större mängd alkohol.
Han säger att han hatar tjafs, ändå känns det som att han söker bråk. Och när bråken är i gång, blir han kylig, säger elaka saker som att jag triggar honom, allt är fel på mig osv, vrider och vänder saker för att kunna uttrycka det som en anledningar till att vi inte passar ihop. Försöker jag komma till tals avbryter han, är jag tyst är han sur för det.
Dagen efter när min kille fortfarande är påverka eller bakis (vilket han lätt blir) är han fortfarande arg och fortsätter, han kan bortförklara sina handlingar eller säger att han gjort fel men han är som han är.
Det är lite som att vi måste nå toppen av isberget, för att han ska kunna lugna ner sig igen.
Han själv uttrycker när han är lugn att han inte vet varför det blir som det blir, att han fastnar i mörka tankar och har svårt att stoppa, utan äldas upp. Och att det då blir att han sårar dem som han älskar mest, fast att det är det sista han vill göra, bland annat mig.
Han blir ångerfull och/ eller uttrycker att jag inte förtjänar det här.
När bråket är löst är det superbra en tid, ca 3-4 månader.

Jag har flera gånger sagt att detta oftats sker när han blir full. Han kan hålla med, men säger inget om att ändra sina alkoholvanor. Senast sa han bara att vi då inte bör dricka ihop då jag tydligen är en trigger, han sa också att han då int bör ta med mig när det tex är födelsedagsmiddag. Jag frågade om alkoholen var viktigare, och jag fick svaret att han vill äta och kunna dricka gott till under sådana tillfällen.
Detta var när han var nykter men fortfarande arg, så vet inte allvaret bakom orden.
Hans 18åriga son har även 2 ggr nu gått emellan för att lugna sin pappa. Första gången, när vi vart själva en stund sa jag att han inte behöver, vi ska kunna lösa det själva, men han säger att han vill hjälpa till. Bad om ursäkt att han behöver uppleva detta, sonen svarar då att det är lugnt, han är van. Även om det är en fin handling av sonen känns det så fel. Han ska inte behöva känna att han behöver gå emellan,och orden "han är van" får mig att tolk att detta hänt tidigare. Även om min kille säger att han inte kan komma på att det vart så i tidigare relationer. "Isf har den flickvännen vart lika skadad som han så det inte vart lika märkbart som med oss" som han uttryckte.

Det finns en väldigt kärleksfull sida som kan komma när han är full också, där han uttryckt att han vill att vi skaffar barn, att vi en dag ska gifta oss, han har aldrig träffat någon som mig osv men de är tyvärr inte lika vanliga som ilskan.

Han dricker väldigt sällan så tror inte att man kan säga att han är alkolist, men är det ett missbruk? eller hans bagae som skapat dessa sidor,eller en kombination?
Vad gör man som anhörig? Jag kan så klart inte ändra på honom, men kan jag på nått sätt hjälpa han förstå hur negativt det hör påverkar, så han kan finna viljan att göra nått åt det. Även om det är en väldigt liten del av årets all dagar så är det jobbigt och sårar. Så inget jag vill blunda för.

Profile picture for user Katten om natten

Det låter som min exman... Vi levde tillsammans 12 år och han kunde vara otroligt elak verbalt, aldrig fysiskt. När han var full spårade det ur och var som du beskriver. Han hade så kallat dåligt ölsinne. Drack inte ofta, men blev så gott som alltid full på middagar och fester vi var iväg på. Kunde bli okontaktbar efter ett tag. Han drack alltid för mycket.
Vi är separerade sedan länge. Idag är han alkoholist, dricker ofta och mycket. Barnen (unga vuxna idag) berättar. Beteendet är detsamma, ilska och dricker tills han slocknar. Jag skulle absolut ta det som en stark varning. Acceptera inte att han är elak, låt honom stå för konsekvenserna ... Väljer han att dricka på en middag/fest framför att du är med skulle jag alvarligt fundera på hans värderingar och prioriteringar. Jag var ung och förstod inte hur fel det var. Idag kan jag fundera på hur det blivit om jag krävde en förändring, om vi tagit hjälp och om han fått någon annan som förklarat hans beteende för honom? Jag lever idag ihop med en annan man, alkolist även han. Men han blir inte arg och elak av alkoholen, lullig och fånig och kan också supa sig helt redlös. Han har tagit tag i sina problem och dricker inte alls, vad jag vet. Vi har mycket att jobba på, tilliten finns inte där från min sida. Jag är ändå lättad över att han inte beter sig på samma sätt som min exman, den där elakheten är så kränkande och nedvärderande och svår att värja sig emot. Min exman har också svårt att uttrycka känslor, kom från en besvärlig bakgrund och jag intalade mig länge att han verkligen behövde mig, att ingen annan skulle stå ut med honom. Den dagen jag gick ifrån honom var en enorm lättnad men också en stor sorg. I efterhand ångrar jag att jag inte lämnat honom långt tidigare. Han bröt ner mig och jag lät mig villigt brytas ner, jag älskade honom och hade valt honom att leva mitt liv med. Nu, många år senare, kan jag med säkerhet känna att det inte var värt det, jag hade aldrig en chans att ändra hans beteende och det fick mig att krympa och må allt sämre. Tänk på dig själv, stå upp för dig själv! Jag hoppas att ni hittar ett sätt, din man behöver inte vara som min exman.... Men låt inte åren gå, förminska inte dig själv eller det han gör/säger. Låt honom ta ansvar och sätt dina gränser! Stort, varmt lycka till, önskar dig allt gott!

Profile picture for user Åsa M

Det jag har lärt mig som anhörig är:

1. Du kan aldrig lyckas med att dra någon annans gränser. Fokusera på dina egna och kommunicera dem tydligt.
2. Hota inte med konsekvenser om missbrukaren inte gör x eller y. Du bestämmer inte över dem. Bestäm istället vad som krävs för att du ska vidta åtgärder för din egen del, och genomför dem om du sagt att du ska göra det.
3. Ta hjälp för egen del.
4. Förstå att du är medberoende och varför. Det hjälper dig att undvika mönstret framöver.
5. Uppsök distans från missbruk. Det går inte att bearbeta det om man är mitt i det.
6. Lyssna på andras råd. Dela din börda.

Profile picture for user okunnig

@Katten om natten stort tack för att du delar med dig. Även om man innerst inne vet att man aldrig är ensam känner man sig ensam.
Efter varje tillfälle känns det som man städar undan efter en orkan själv. Man får aldrig riktigt bort all skit,utan sopar in det i garderoben. Är så energikrävande och ledsamt att öppna upp den där garderoben och se hur berget växer varje gång en ny orkan vart och man skyfflar in ny skit. Vill att han ska öppna upp dörren och se med egna ögon vad som samlas där inne. Men han verkar bara vilja hålla dörren stängd och blunda för vad som finns bakom. Vill bara slänga upp dörren så han fattar men vet inte hur jag ska få han att titta in.
Förstå att jag inte kan ändra på varken han eller hans beteende, utan att det är han som måste vilja och ta det till handling. Men är så frustrerande att känna man inte kan göra nått. Många gånger tänker man att det kanske skulle vara lättare att gå, men känns lättare att tänka tanken än att ta det till handling, när jag älskar honom så jäkla mycket, och marioteten av dagarna är bra.

Skönt att du hittat en man som är snäll mot dig, och jag hoppas att han fortsätter hålla sig nykter! Tack igen för att du dela med dig.

Profile picture for user okunnig

@Åsa M
Tack för dina tips! Uppskattar det otroligt mycket men har några följd frågor.
1 och 2
Tolkar jag dig rätt att jag ska sätta gränser, förmedla dem och vad konsekvensen blir om dessa gränser passeras (och självklart utföra der jag sagt om han passerar någon gräns) som Tex dricker du så går jag hem från middagen?
3. Ta hjälp för egen del.
Vad är det för typ av hjälp du menar? Och vart finner man den?
5. Uppsök distans från missbruk.
Kan du förtydliga hur du menar att man kan hålla distansen? Inte vara närvarande vid drickandet?

Kanske superdumma frågor, men har som sagt ingen aning om vad det är för nått jag hamnat i och hur jag ska/ bör agera.

Profile picture for user Åsa M

@okunnig
Ja, vad gäller 1 och 2 så är det precis så jag menade :) Hot om konsekvenser som aldrig genomförs gör att missbrukaren aldrig får känna på några effekter av sitt beteende, och det gör en själv bara frustrerad att dra gräns efter gräns som inte respekteras. Man kan aldrig styra en annan människa,men man kan fundera igenom "Vad är min gräns? När får jag nog? Hur många gånger ska jag behöva säga detta? Hur måba gånger ska jag behöva bli besviken?" Att vara medberoende är att åka med på en bergochdalbana som man inte har valt att åka. Man måste skapa kontroll över det enda man kan, och det är sin egen situation. Missbrukaren kommer man inte åt.

Angående 3, det hjälper i alla fall mig mycket att skriva här och läsa hur andra gör. Många tar också hjälp av Alanon, socialtjänsten, alkoholrådgivare, parterapeuter, vänner, kollegor... Bördan att dela livet med en missbrukare är tung och skammen gör att många inte vågar prata om hur de har det. Våga det! Bryt tabut.

5 - ja, när man är mitt i det kaos du beskriver är det svårt att tänka klart. Kan du få mer egentid? Kan ni bo isär ibland så du slipper kaoset? Kan du tänka ut olika sätt att slippa bli indragen? Jag tror det finns många olika gränser som kan dras.
När min dåvarande kille (särbo) hade sina skov med alkohol och ångest sa jag till honom att jag inte ville att han skulle höra av sig till mig, jag satte telefonen på tyst läge kl 22-06 och han kunde inte nå mig då. Oftast ballade han ur vid 02-03. Sov jag över hos honom ballade han aldrig ur men när vi var isär hände det ofta. Det var mitt sätt att skapa distans till hans missbruk. Dagen efter, när han hade minneslucka eller ångest (eller båda) pratade vi om att han behövde hjälp, men han vågade aldrig göra slag i saken. Flaskan lockade mer.
Jag var tvungen att skapa sådana "frizoner" för mig själv så jag fick tid att bara vara jag, inte fokusera på hans problem jämt.