Är jag ens anhörig? Hur ska jag förhålla mig?

Hej,

jag är just nu i ett känslomässigt mellanläge. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt. Jag vet inte ens om jag räknas som en "riktig" anhörig. Det känns som att jag, om jag benämner mig som det, förminskar andra anhöriga.

Min far är alkoholist. Jag var nog den som insåg det tidigast av alla familjemedlemmar. Detta trots att jag bara träffar min pappa några få gånger om året. Min pappa bor i ett annat land. Han pratar inte svenska och har väl egentligen aldrig haft ett riktigt intresse av mig. När min föräldrar skilde sig, flyttade min mamma tillbaka till Sverige (de levde tillsammans i Frankrike) med mig och min syster. Redan då slutade min far att ta ansvar för sina barn. Han bidrog aldrig med pengar, tog inte något föräldraansvar och bistod inte heller särskilt mycket med känslomässigt stöd. När jag var yngre åkte jag till honom på alla skollov. Under somrarna var jag i Frankrike i ca 5 veckor. Ju äldre jag blev, desto mer bråkade vi. Han kände inte mig och visade heller inget intresse av att lära känna mig.

Under mina senare tonår noterade jag att han drack mer, oftare och vid skeva tillfällen. För något år sedan gick det över gränsen. Jag hade kallat min pappa för alkoholist under många år, men först nu såg andra samma sak som jag. Han misskötte sitt jobb, misskötte sitt hem och sina relationer - hans sambo lämnade honom och likaså min halvsyster. Hon klarade inte av att leva med honom och flyttade till en annan stad till sin mamma. Min pappa drack då dagligen stora mängder sprit. Han körde full, ramlade och bröt näsan och försökte tvinga min syster att köpa alkohol åt honom. När han vägrade, gick han själv till affären helt blodig. När ambulansen kom vägrade han följa med. Först när han bröt lårbenshalsen (60 år gammal) lades han in på sjukhus och fick vård. Där upptäckte de att han har utvecklat en slags demens på grund av sina alkoholvanor. Han är nu i behov av daglig hemtjänst för att klara av vardagssysslor. Han låg på sjukhus i ca 8 månader och lovade att han inte skulle fortsätta dricka väl hemma. Han har nu varit hemma i knappt 2 veckor och är tillbaka i gamla vanor redan - han dricker stora mängder sprit och röker som en skrotsten. Läkarna har sagt att om detta fortsätter har han ungefär ett år kvar att leva.

Jag vet att jag inte kan hjälpa honom ur sitt beroende. Jag vet också att alkoholism är en sjukdom. Jag har trots detta ofantligt svårt att förstå och acceptera. Jag ser att många beskriver alkoholism som en sjukdom, likt cancer. Men i mina ögon har man ett val. Ett val att lägga in sig själv på behandlingshem och få hjälp. Ett val han aktivt inte gör, och jag tror att det är där skon klämmer för min del. Jag har också svårt att förhålla mig till detta, jag har ju trots allt inte tvingats leva med honom och hans beroende på samma sätt som i en "normal" familj. Detta till trots blir jag väldigt påverkad av hans alkoholism. Jag har jättesvårt att veta vilket agerande och förhållningssätt som är "rätt och fel", både för mig och etiskt. Vad tänker ni kring detta? Hur har ni hanterat alkoholism inom era familjer/liv? Har ni några tips, råd eller vägledningar?

Profile picture for user Mini

Hej! Förstår din oro mycket väl och så länge du känner som du gör för din pappa så är det inte fel. Du har mycket empati och det är svårt att stå bredvid och inte göra något. Du har även ett ännu svårare läge eftetsom du inte bor nära honom. Det stora problemet är att han måste själv vilja bli fri från sitt missbruk annars fungerar ingen behandling. Vill man inte själv fungerar det inte. När min sambo efter många års alkoholmissbruk till slut fick en knäpp och vände ut och in på allt under ett dygn och allt höll på att gå åt skogen och hela hans familj plus barn fick möjlighet att konfrontera honom ( efter 3 dagar i häktet..) tillsammans med en alkoholterapeft. Han tog emot möjlighet till behandling 4 veckor på Nämdemansgården. Jag gick på en anhörigvecka som var den bästa veckan i mitt liv. Du får så många insikter och de lär vända ut och in på allt så att du själv förstår vad du gått igenom och hur du kan fortsätta leva Ditt liv. Även om din pappa inte vill bli hjälpt så måste du bli det och jag kan rekommendera en sådan vecka. Kontaktar du kommunen kan de också hjälpa dig att ge förslag på vart du kan vända dig. Lycka till!

Profile picture for user Ebba

Hej,

vilket fint och rörande inlägg du har skrivit. Alkoholism är en sjukdom, en dödlig sådan dessutom och det tycker jag att din berättelse här om din pappa är ett tydligt exempel på. Han klarar inte att sluta dricka trots allt han, hans kropp, hans barn (Du) har fått utstå. Sorgligt. Alkoholism är en svår och klurig sjukdom känner jag. Vid cancer bestämmer kunniga läkare vilken behandling som ska ske och individens personlighet och historia spelar "ingen roll". Man behandlar det område i kroppen som är drabbat. Hoppas du förstår hur jag tänker? Om det vore så enkelt att människor med alkoholism bara behövde rycka upp sig och göra ett val, ja då skulle inte alkoholism finnas... Det konstiga i det hela och det som gör mig frustrerad är att det är just "att göra ett val", sluta dricka - som är lösningen för att bli frisk. Något som borde vara självklart att välja men inte är och det är väl det som gör att det är en sjukdom? Att människor dricker ihjäl sig, dricker så att deras barn lider, arbeten försummas, hälsan försummas. För mig är det självklart att det är en sjukdom. Som jag önskar ska utrotas och försvinna för den orsakar så fruktansvärt mycket lidande till exempel för alla er anhöriga. Jag är själv nykter nu och oändligt glad att jag har lyckats bryta mig loss från alkoholens grepp om mig. Jag tycker inte synd om mig själv eller ser mig som ett offer för denna sjukdom men jag har kunskap idag och tar den på allvar för jag vill aldrig hamna där igen. Hoppas du får många fler svar och tankar här, jag är ingen expert, det här är bara några av mina tankar som jag kände att jag ville dela med mig av :)

Kram