Hej

Min flickvän är alkoholist sedan ett par år tillbaka, det senaste året har drickande eskalerat kraftigt och sedan vi kom hem från semestern är det extremt.
Hon har sedan vi kom hem druckit så mycket att hon i stort sett stupar. Antingen har hon stannat hemma från jobbet och "jobbat hemifrån" och jag kommer hem till en stupfull sambo, eller så har hon varit en sväng på jobbet, sedan gått och druckit och kommer hem jättefull.
Hon påbörjade ett behandlingsprogram genom vården i våras men om jag förstod det rätt blev hon utskriven när hon inte ville ta antabus. Hon var tidigare i ett annat program som var tidsbegränsat men uppfattade inte heller att det gjorde någon större skillnad.

Jag är naturligtvis orolig över hennes hälsa, också irriterad över att vården inte hittills har lyckats hjälpa henne. Det har varit svårt att prata om hela situationen med henne eftersom hon hela tiden är full.

Jag vet inte var man ska vända sig härnäst, fick tips om att gå till akut beroendemottagning om jag får henne att gå med på det, har ni några liknande erfarenheter?

@Sköldpadda12
Hej.
Jobbigt. 💕
Hur är det, känner hennes arbetsplats till hennes situation?
Jag har inte erfarenhet av vård och hur den fungerar tyvärr, mycket för att min anhöriga inte velat ha hjälp ... 🙄

Hej Sköldpadda12!

Verkligen tuff situation du beskriver. Du är klok och omsorgsfull och försöker hitta sätt att nå fram, men det är svårt när hon hela tiden är berusad. Det var några dagar sedan du skrev, har läget förändrats sedan dess?

Vår erfarenhet är att de akuta beroendemottagningarna kan vara hjälpsamma resurser i ett sådant här läge. Det går absolut att åka in med henne direkt, det går också att ringa dem och rådgöra.

Oavsett hur läget är just nu får du gärna skriva och berätta hur det går för dig, om du vill.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Sköldpadda12
En till sak ... Man vrider sig ofta ut och in då man har anhörig i sådan destruktiv situation. Man sätter sig själv liksom på sparlåga upplever jag.
Mycket energi går ofta åt att tänka på den andra. Du själv? Har du någon DU kan prata med vid behov? God vän? Anhöriggrupp? Etc. Anhöriggrupp som förstår.

Kram. 🌺

@tröttiz tack för ditt fina svar, tyvärr vet dom inte om det. Tänker att det vore bra om dom visste så att dom kanske erbjöd henne stöd via företagshälsovården, men jag antar det måste ju vara upp till henne att be om den hjälpen. Överlag vill hon hålla sin alkoholism hemlig för nära och kära.
Jag håller helt med i din beskrivning i att jag tänker på den andra hela tiden, jag försöker hitta tid att prata med nära vänner och har också tagit en första kontakt med anhöriggrupp så jag hoppas det kommer kännas stöttande.

@Kristoffer tack för ditt fina svar! Kom i kontakt med akut beroendemottagning för rådfrågning men min sambo ville inte gå dit tyvärr. Jag antar att i slutändan är det ju alltid hon själv som måste bestämma vad för hjälp hon vill ta, och det är något jag får försöka acceptera, samtidigt vill man ju förklara för henne vilka alternativ som finns.
Igår hade hon en nykter dag vilket kändes jättebra, men vi har lite planer i helgen där det kommer bli svårt att undvika alkohol. Hon har sagt att hon ska försöka ta det lugnt, men det är såklart lättare sagt än gjort.

@Sköldpadda12
Det finns ju alla möjliga scenarier ... går till försvar, allt rämnar, börjar dricka mer..

Minns inte var jag läste, jag har läst allt möjligt om beroende på olika kanaler, kanske här på "ändra sitt drickande" - sidan. Minns inte. 🤯

Nåväl, men jag läste om en anhörig som berättade för arbetsgivaren om hur läget är. Arbetsgivaren tog upp detta med den anhöriga. Den anhöriga bröt ihop, men det slutade med väg mot stöd och hjälp mot drickande. Att viljan till att förändra sitt destruktiva liv började. Det är ju det som behövs, annars går det inte.
🌹

@Sköldpadda12 företagshälsovården kan också agera på uppgifter från andra än den berörda. Jag berättade om mitt ex alkoholproblem för hans chef och det var där han fick den första hjälpen. Var inte rädd för att prata med hans arbetsgivare - de har ett stort ansvar för både arbetsmiljö och rehabilitering.

@tröttiz & @Åsa M, tack för att ni delar med er.
Jag ska fundera kring det faktiskt. Känns lite olustigt att bryta ett förtroende bara, hur ska hon kunna lita på mig om jag gör något mot hennes vilja, samtidigt - kanske är det knuffen som behövs för att hon ska ta hjälp på rikitgt!

@Sköldpadda12
Du har fått bra svar här. Det är alltid upp till den som missbrukar hur den vill göra. Idag ser jag klart på mitt tidigare liv och på alla mina försök att hjälpa mitt ex. Men jag förstår också att jag ville hjälpa mitt yngre jag. Jag har varit sjuk i en bipolaritet och alkoholen lirade aldrig bra för mig, så jag valde bort den. Jag trodde att jag kunde få mitt ex att göra samma resa att sluta med alkohol, då jag dessutom tog mig ur alla mediciner under vår tid tillsammans. Men det var då jag förstod att han var alkoholist. Och det var då jag förstod att han ville inte bli nykter. Han vägrade flytta och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Så jag gick till en psykolog och lärde mig att sätta gränser. Nu "hjälper" jag ingen annan än mina föräldrar och nya friska pojkvän. Jag hjälper alltid mig själv i första taget. Men det tog mig flera år att komma dit.

I somras hittade jag ett brev som jag skrev till hans läkare med avsikt att överlämna, men som aldrig blev överlämnat. Jag vet att han ljög för sin läkare om livsstilen. Då jag berättade för min psykiater att jag tänkte lämna brevet till hans läkare sa hon att det är att gå bakom ryggen. Jag var förtvivlad. Brevet är skrivet för 5 år sedan. Det skulle inte lämnas över till hans läkare.

Jag skulle lära mig att sätta gränser. Så att han ville göra slut och flytta själv.

Idag har jag stängt dörren för all kontakt med honom. Jag gav honom allt. Och det var mycket. Men jag skulle verkligen lära mig, att hjälpa mig själv i första rummet. Då jag hjälpt alla som vänt sig till mig, i stort sett sedan jag var den snälla lilla flickan.

Och vad vill jag säga med detta. Att vi ska göra den resa vi ska göra. Vi lär oss av erfarenheter. Det är tufft på många sätt. Och en kamp.

Och det finns inget som hindrar en att hjälpa sig själv under denna resa. Om det bara handlar om att gå till gymmet ett par gånger i veckan, träffa vänner, eller göra annat som känns bra. För dig. Du är värd ett bra liv.

Ta hand om dig!

@Tröttiz @Åsa M. Min partner har nu självmant vänt sig till sin arbetsgivare som kommer erbjuda företagshälsovård, vilket känns ju som ett steg framåt.

@Självomhändertagande Tack för att du delar med dig så klokt, och jag är verkligen glad för att du hamnat på en plats där du sätter dig själv först, det förtjänar du. Den här senaste tiden har tvingat mig att reflektera kring mitt eget mående. Jag börjar ju inse att jag måste fokusera på att sätta mig själv först. Det är svårt, men jag förstår att det är nödvändigt.