Hej!
Jag känner mig villrådig och vet inte hur man gör det här, men här kommer ett försök...

Jag har upptäckt att min man dricker i smyg. Det är inte nyligen jag upptäckt detta, första gången var för över ett år sedan. Jag har en "radar" som gör att jag känner om minsta droppe alkohol finns i hans kropp, tror det är en bieffekt över att ha levt med en pappa som är alkolist.
Jag vet inte vad man klassar som alkolist, han tycker att jag överdriver och jag vet inte om han har rätt?
Det som gör mig så ledsen och orolig är att drickandet alltid sker i smyg, bakom min rygg och att han tror att jag inte ska märka det. Han dricker inga mängder, men jag ser i hans ögon att han är påverkad. Detta sker allt mellan en gång per månad till flera gånger på en vecka. Jag känner mig löjlig när jag tar upp det när det inte sker så ofta, som att det är jag som är överdriven, men jag vet inte?
Jag har tagit upp detta med honom kanske 5 gånger totalt, när jag märker att han druckit känner jag ofta att jag inte orkar ta det med honom, så jag låter det bara passera. Men ibland får jag energi nog att ta upp det och det slutar alltid med att han lovar att han aldrig ska göra det bakom min rygg igen, att om han vill dricka så ska han säga det till mig och göra det "öppet". Men så blir det aldrig. Han kan ibland på helgen säga "jag är sugen på en whisky, får jag ta en?" Jag brukar svara att jag inte bestämmer över honom och tänker inte ge tillåtelse, att det är upp till honom. Det slutar alltid med att han tar en whisky. Jag är dock helt hundra på att han i 9 fall av 10 redan har tagit en whisky i smyg innan han frågar och på det viset kan dricka två glas.
Det har gått så långt att jag är misstänksam så fort han vill göra något i ett annat rum än mig. När han säger att han kan laga mat och säger att jag bara ska sitta och ta det lugnt i vardagsrummet, när han säger att jag förtjänar ett långt bad i badkaret, när han erbjuder sig att hämta något i garaget, alltid känner jag en ångest och misstänksamhet och oftast är den befogad (även om jag inte har något annat "bevis" för att han druckit än min känsla).
Vi har en dotter på 6 månader och jag är orolig för framtiden.
Vad kan jag göra för att få honom att söka hjälp? Finns det någonstans han skulle kunna prata med någon utan att det känns som att han är uttalad alkolist direkt? Jag tror att han behöver få det lite smygande och inse det själv, inte som en smäll så att säga.
Hoppas att någon vill hjälpa mig att bena ut allting.

Det här är ett bekymmer helt klart. Tvivla aldrig på dig själv förrän du får bevis om motsatasen är mitt råd. Skulle också vilja ge dig rådet att söka upp någon alanongrupp. Ni har barn tillsammans och du måste hitta ett sätt att hantera situationen., även om det leder till en separation. Lycka till, du har allt att vinna.

Jag säger som ovan, lita på din magkänsla. Du har med dig en (över)känslighet och det är inte okej att lägga ansvaret på dig. Har ni samtal i allmänhet om drickande? Tex hur ofta det känns okej att dricka, om det är okej när man är ensam med barnet, är det okej att bli full, är det okej att lägga mycket pengar på alkohol, när är det okej att köra, planerar man helgen utifrån alkohol, etc. Det kan vara ett sätt att närma sig ämnet. Jag har använt den metoden tidigare med personer både utan och med riskbruk och den ger en ganska bra bild av vad man har att hantera.

@gros19 Tack för dina råd, jag ska kolla upp alanon, hade aldrig hört talas om det tidigare.
Det är just att vi har vår dotter ihop som gör det hela så svårt, utan henne hade jag nog gett upp för länge sen.

@Åsa M Vi har pratat om hur ofta det känns okej att dricka alkohol och tänker nog ganska lika där, problemet är att han lever i förnekelse. Han har en nära vän som dricker mer än vad de flesta skulle se som hälsosamt och min man säger ofta att han inte kan förstå hur hans vän kan göra så, dricka ensam en vardag, dricka när han har ansvar om barnen osv, men sen gör min man på samma sätt fast i smyg, men det är som att han själv inte ser det.

Vi har en alkoholmätare hemma som behöver kalibreras, min man har sagt att han ska lämna in den för kalibrering och sen blåsa i den varje kväll för att visa mig att han inte druckit eftersom jag inte litar på det annars.
Är det ett bra eller dåligt sätt? Kan det slp fel på något sätt tror ni, att han bara blir mer uppfinningsrik?

Oj, vad svårt. Hamnar man i det facket att man ska kontrollera varandra är det lätt att man skjuter över ansvaret på varandra också. Det vore bättre om man kunde lita på varandra - och man ska verkligen inte behöva ha en alkoholmätare för att mäta tillit. Finns den inte där så är det svårt att hitta den, är min erfarenhet.
Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll och oavsett vad han sa dagen innan (det blev för mycket igår, jag måste hålla upp, inget vin nu) så hamnade han där ändå. Kunde aldrig förklara det. Kunde aldrig kontrollera det. Det går inte att bygga tillit med en sådan person. Man måste känna efter själv var ens gränser går. Det är så lätt att dras med. Om du inte kan lita på honom nu, skulle en alkoholmätare verkligen hjälpa för dig?

@Åsa M
Det är sant att det inte skulle öka tilliten i längden, kanske är det en dålig idé, men jag vet inte annars hur jag ska kunna lita till 100% på att han är nykter. Han skäms så mycket för det att han skulle säga nej om jag frågade om han druckit. Han tycker att det är extremt pinsamt att prata om och det gör det hela så svårt.

Jag kan tyvärr relatera till 100 % till hur du beskriver din man och hans problem. Jag har smygdruckit på samma sätt. Min pappa gjorde likadant. Jag höll på med det länge. Gick länge oupptäckt också. Och ljög. Det är så oerhört pinsamt. Jag tror dessvärre att all din magkänsla stämmer - att han redan druckit om han får tillåtelse att dricka. Jag tycker att du gör helt rätt. Ställer krav, sätter gränser. Vad säger han själv? Som du skriver löser nog inte blåsning problemet i sig. Det finns en variant där han manipulerar apparaten och ”visar” att han inte druckit trots att du märkt. En annan där han blåser i en månad och sen tycker att det räcker och då börjar dricka igen. I båda fallen får du en slags kontrollfunktion som jag tror är negativt för ert förhållande.
Från egen erfarenhet vet jag att det är väldigt lätt att bagatellisera drickandet när det sker i smyg. Man förtränger det för man vill inte kännas vid det. Om han är som jag var har han många nyktra dagar och känner sig stolt och förtränger effektivt när han dricker. Jag jobbade länge med det här problemet och deltog i en forskningsstudie där jag skulle fylla i hur mycket jag drack en gång per vecka. Det var alltid lite jobbigt för jag låg precis på gränsen till riskbruk varje gång när jag summerade och det var bara i smyg jag drack.
Som dr Pihl säger: ”you can’t change what you don”t acknowledge.” Och smygandet i sig gör lite att problemet inte finns.
Jag gick till en beroendeklinik. Trodde jag helt skulle hålla upp då men det gjorde jag inte. För mig var det viktigt att verkligen grotta ner mig i varför, hur och att jag drack. Jag drick ju inte så mycket eller ofta, men jag var ju medveten om att det inte var normalt. På beroendesidorna finns också nu vi som har slutat att dricka och som kan beskriva vilka stora fördelar det finns med det. Skicka dit din man, jag vet nu att även små mängder alkohol har en dålig effekt och man mår bra av att ha en lång period med total avhållsamhet. Lycka till!

@Järvisen
Problemet och vårat eget insjuknande sker oftast när vi blir så upptagna av den sjuka att vi tappar oss själva.
Jag tycker inte du ska försöka kontrollera något, sätta gränser för någon annan än dig själv. Han är vuxen, han behöver ta ansvar för sig själv. Där kan en frisk relation växa, att det finns ett jämlikt utbyte i relationen.
Du behöver människor som är kapabla att ha omtanke och kunna ge dig kärlek tillbaka.
Hela idén om art anhöriga ska vara ert slags stöd när vi redan har ett överomhänderragande om den sjuka som gör oss själva sjuka är sjuk.
Kram

Det påminner så mycket om min sambo. Drickandet i smyg och förnekelsen. Men han har tagit hjälp och går nu i både enskilda samtal och samtal i grupp (med fokus på sin uppväxt i en dysfunktionell familj). Tilliten är det svåraste att reparera. Jag får kämpa med mig själv i att inte kontrollera honom, leta flaskor osv. Det är hans problem, hans ansvar och hans styrka som gör att det lyckas (hoppas jag). Vi har inga gemensamma eller hemmaboende barn. Jag hoppas att vi kommer tillbaka till den där självklara tilliten, för min del är den långt borta. Ett återfall och nya lögner förstörde mycket. Men vår vardag är bra och han kämpar. Han dricker inte, vad jag vet.
Tänkt på dig och ditt barn. Han tänker på sig själv så att det räcker och blir över, skulle jag tro. Önskar dig all lycka till!

Jag snappar upp din mening om att "annars hade jag gett upp för länge sen" och önskar så att jag gjort det tidigare. Har förhoppningsvis gjort det nu idag.
Men innan idag har vi gjort så många åtgärder för att hålla honom nykter, han fick blåsa, fick lova, fick ultimatum, fick en kort period antabus. När han varit nykter några månader börjar det igen. Barnen är större och svårare att vänja vid förändringar nu. Önskar att jag fattar varningsklockorna när jag själv skrev här i forumet, och bara ville hjälpa honom. Kontrollera, polisa fast med hjälp som intention.
Ville inte slänga bort allt det som var vi.
Nu vill jag det. Det är en sorg, men det känns skönt.