Jag träffar en man sedan två och ett halvt år. Vi är särbo. Inga gemensamma barn. Han har under många år druckit mycket. Har ställt krav på honom flera gånger. Han har nu varit inne på en LPT efter att ha varit en fara för sig själv och andra. Nu har företagshälsovården kopplats in och arbetsgivaren ska besluta om 12 stegsprogrammet.
Jag känner att detta även påverkar mig. Hur kan jag stötta honom. Känner mig mer som en stödperson just nu och inte en partner. Jag har nu förra helgen klargjort att det är över om han inte tar hjälp. Tror att detta och att han fått andra arbetsuppgifter som gjorde att han spårade ur förra helgen. Jag är lite rädd att han brakar ihop om jag vill vara lite mer för mig själv. Alla svängar har gjort att mina känslor är annorlunda nu mot tidigare.
Har någon tips på hur jag kan prata med honom. Eller ska jag vänta med att berätta mina känslor till han påbörjat alla samtal som 12 stegsprogrammet har och att han blir lite starkare då.

Jag hade avvaktat lite, tills du tror att han orkar hantera det. Du verkar ha varit rätt tydlig fram tills nu, kan det räcka för en tid framåt? Gör en plan för när du tar upp diskussionen och stålsätt dig. En som ballar ur när man kräver att de tar hjälp för ett uppenbart problem kommer ha alla kunskaper som behövs för att göra det otrevligt att göra ett avslut också.

Jag har inte något "rätt" svar utan utgår bara från mig själv och hur jag själv önskat att jag gjort tidigare.
Utgå från dig själv. Det låter rätt allvarligt med LPT och arbetsgivaren som är inkopplad men också bra för då finns det en stödaparat runt honom.
Gör val utifrån dig själv och dina behov.
Skydda dig själv först och främst.
Vad vill du själv?
Känner igen det där med att man blir en stödperson istället för partner.
Verkligheten är vad verkligheten är och han får själv ta ansvar för hur han reagerar på den.
Så mitt råd är att utgå från dina egna behov och inte hans.