av kajsastina

Jag upplever att vi stöttar och stöttar på många fronter. Nu börjar krafterna sina. När är det dags att sätta gräns för sin egen skull? Samtidigt vill jag inte att min son ska hamna i ytterligare förödande situationer.

Tröttiz
ons, 2022-10-12 - 20:11

@kajsastina
Visst stöttar vi, vrider ut och in på oss själva. För mig kom gränsen för sent, jag hann fara väldigt illa. Men då gränsen kom var det bara stopp.

För min självbevarelsedrift har jag nu för ett tag sagt upp kontakten. Det var inte barn, jag har inga men jobbigt men nödvändigt ändå.

Jag kan tyvärr inte säga något om att vara förälder med barn med beroendeproblematik.
Kram. 💞

Åsa M
ons, 2022-10-12 - 20:16

För mig kändes det som panik och ilska jämt, inte bara när han ballade ur. Då visste jag att det var dags att dra en gräns. Jag sa att jag inte ville ha kontakt förrän han var nykter. Detta är nu över två år sedan och ännu inte ett ljud från honom, trots att vi jobbar på samma ställe och numera arbetar vägg i vägg.

Snödroppen
ons, 2022-10-12 - 23:34

@kajsastina
Jag känner igen mig i det där.
Man vrider sig och vränger sig på alla möjliga sätt för hoppet om att det ska bli bra.
Jag vet egentligen inte vad det var som hände när min gräns kom men är så innerligt tacksam för att jag släppt.
Inga skuldkänslor, ingen ilska, ingen besvikelse bara så otroligt tacksam över att få vara fri från det helvetet jag levde i och accepterade.
Kram från en medsyster