av emma88

emma88
tors, 2022-10-13 - 11:42

Min mamma har varit alkoholist så länge jag kan minnas, men utåt sett har allt alltid varit fint och sett bra ut. Så har hela min uppväxt varit, pappa fick nog och dem skiljdes när jag var 10 år och min lillasyster 8 år. Tiden efter skilsmässan var fruktansvärd, jag och min lillasyster levde i misär varannan vecka.. och dagen innan pappaveckan kunde hon vara nykter, ta med oss till ett shoppingcenter och handla vår lycka, laga en god middag och vara världens bästa mamma för att bota sitt samvete.
Och hon är en grym mamma, NYKTER.
Efter några år av vårdnadstvist och rättegång fick pappa vårdnaden om oss.
På senare år drabbades vi av en hel del tragedier som jag inte vill gå in på, 3 dödsfall inom familjen vilken var en fruktansvärd tid i vårat liv. Som heller inte förenklade det för min mamma..
Idag är jag vuxen och har man och barn, jag och mamma har en bra relation och hon är en riktigt bra mormor. Hon ringer flera gånger i veckan och bryr sig verkligen om oss, vi är hennes allt..
Hon ringer allt mer för ofta nu och är packad, mycket tillställningar där hon ballat ur fullständigt och inte kunnat ta hand om sig själv, senast igår fick jag hämta hem henne från stan mitt i natten då någon ringde och sa att hon inte kan ta sig hem själv. Hon fick en rejäl utskällning och skyller bara på alla tragedier vi gått igenom, och jag förstår. Men hennes missbruk fanns långt innan det. Nu går det inte att skylla på det eller gömma sig bakom det längre. Hon bryter bara ihop och börjar gråta varje gång jag konfronterar henne, då oftast full tyvärr..
Jag sa igår till min man efter att ha hämtat min fulla mamma på stan ”jag tänker på 10 åriga jag som tänkte på hur skönt det skulle bli att bli vuxen för då bor jag ju inte med henne, men nu lever jag ju ändå med det varje dag”
Det tar så mycket på mig, såpass att jag ibland vill säga upp kontakten med henne. Men helst vill jag hjälpa henne bli frisk, men hur hjälper man en person som uppenbarligen inte vill bli hjälpt? Jag får dåligt samvete av att ta ifrån henne hennes barnbarn, jag och min man som egentligen är allt hon har kvar.. men samtidigt, varför väljer hon det framför oss om vi är så viktiga?
Vad kan jag göra? Jag vill inte leva såhär hela livet. Hur mycket ska man hjälpa eller veta när det är dags att bryta?

gros19
fre, 2022-10-14 - 10:20

Så bra att du kommit till slutsatsen att du inte vill leva så här hela ditt liv. En viktig sak för dig är nog att inse din maktlöshet vad det gäller din mammas missbruk. Du har säkert gjort massvis, men det har inte fått din mamma att bli nykter. Frågan är vad kan du göra för din mamma. Berätta vad du upplever, känner och berätta var hjälp finns att få. Det är nog allt. Sedan behöver du hjälp för egen del som jag ser det. Ditt liv och ditt mående kan du påverka. Alanon finns och Vuxna barn grupper. Läs lite på nätet om du inte vet vad det handlar om. Missbruk/beroende är vad man kallar en dödlig sjukdom och tyvärr är vi som anhöriga maktlösa inför detta. Ofta är det negativa konekvenser som får människor att förändra sina liv men några garantier finns ju inte. Inte lätt att i se sin maktlöshet men befriande. Lycka till!

Åsa M
lör, 2022-10-15 - 13:22

Om du har kontakt med någon av hennes vänner eller kollegor, prata med dem. Be dem agera. Vet du vem hennes läkare är, skriv ett brev. Eller kontakta socialtjänsten och gör en orosanmälan. Det är inte du som ska göra allt. Ta hjälp med att uppmärksamma problemet, och ta sedan ett steg tillbaka. Det låter som om du gjort allt du kan och orkar med redan. Låt andra dra lasset nu. Och ta hand om DIG!