av Nor.Li

Min pappa har varit alkoholist hela mitt liv. Idag är jag 28 och har fått stor hjälp med att bearbeta min barndom. När jag var i 20-årsåldern valde jag att bryta med min pappa i drygt ett halvår, eftersom att han bröt sitt löfte om att hålla sig nykter de få stunder vi sågs. Jag har försökt förklara hur hans drickande påverkat mig och "lurat" med honom till kurator på berondecentral, men han säger sig ha minnesluckor och vill inte prata eller få hjälp på det viset. När han var onykter uppträdde han kränkande och hotfullt mot mig och familjen, när han var nykter var han snäll men mer av en handfallen barnvakt än en pappa.
Lider fortfarande av PTSD även om den i stort sett var borta, trodde jag.
Nu när jag fått ett eget barn bombaderas jag plötsligt av gamla känslor av maktlöshet, rädsla och ilska. "Hur kan man göra så mot sitt barn?" ekar i huvudet när jag ser på min son. När jag och min son firade min pappa på hans födelsedag här om veckan bröt han ännu en gång mot löftet att inte dricka. Drabbades av en förlamande känsla av att vara fast där och inte kunna komma ut situationen, så som det var när jag var barn. För att ta mig igenom det som barn brukade jag "försvinna" in i mig själv. Utåt gick jag på autopilot och var social och trevlig mot gästerna och såg efter min son, men jag var själsligt inte där.
Känslan av att förlora kontrollen "zona ut" och inte kunna bryta gamla medberoendemönster skrämde mig enormt. Sen dess har jag varit nedstämd och haft svårt att lita på min egen förmåga att säga ifrån och ta hand om mig och min son.
Jag som trodde att jag var så stark, att jag var klar, hade accepterat och gått vidare. Att vår relation var på mina villor och jag kunde lämna när jag ville.
Är det någon som känner igen sig?
Vad gör man för att återta makten och tilliten till sig själv?
Måste man utsätta sig för den skrämmande situationen och övervinna den? Vill aldrig vara utsatt för hans "fyllemobbning" igen och är rädd för att han ska bli våldsam, så det känns inte som en lösning. Men vet inte hur jag ska komma förbi det här utan att fly och samtidiga vara snäll mot mig själv.
Hjälp!

Sisyfos
mån, 2022-10-31 - 04:12

Jag har inget svar på hur du kommer ur det här, men jag tycker att du har gjort mycket som sätter ord ordet på det sätt som du gör nu. Tror att det skulle vara bra för dig att prata med någon som kan hjälpa dig att se att du inte är maktlös för det tror jag absolut inte att du är. Men att ramla tillbaka i gamla mönster i relation till sina föräldrar tror jag är väldigt vanligt och nu hamnade du kanske i rollen ”hålla skenet uppe”. Jag tror inte att det bara går att utsätta sig för samma situation igen. Jag tror att du behöver lite verktyg för det du upplevde nu var en känsla av maktlöshet som du kan behöva bena ut lite mer för att inte hamna där i känslan som skrämmer igen. Det finns så många olika anledningar till att man gör som man gör. Men du har det allra viktigaste klart för dig, att din son aldrig ska behöva uppleva det du gjorde. Det räcker väldigt långt. Vi kan bryta alla destruktiva mönster som vi har upplevt.

Nor.Li
tis, 2022-11-01 - 10:56

@Sisyfos Har läst ditt svar många gånger, det är skönt att du verkar förstå min situation, det får mig att känna mig mindre konstig. Pratar mycket med min sambo om detta men det är nog svårt att förstå om man som honom haft en trygg barndom. Tror absolut det skulle vara bra att få hjälp att bena i känslan av maktlöshet. Tack för ditt stärkande svar.