Hej
Min mamma har druckit sen jag flyttade hemifrån (sent 90-tal). Kanske längre men inget jag märkt av. Och i ärlighetens namn så var det inget jag visste om direkt. Kommit fram lång senare genom mina yngre syskon som fortfarande bodde hemma då. Mina problem med mamma dök egentligen upp när jag anställde henne för ca 11 år sedan på mitt då nya företag. Började med att hon var sjukskriven oftare och oftare tills hon kom upp i 100 dagars frånvaro på ett år!
När det hade gått så långt så hade mitt företag börjat gå sämre. Jag blev beroende av henne då jag fick mycket ekonomiskt stöd för henne och hade inte råd med en ”vanlig” anställning. Det ska tilläggas att i samma veva så blev jag pappa både en och två gånger. Så jag blev ännu mer beroende av hennes hjälp. Var rätt så hemsk tid där jag ständigt fick hoppa in och jobba och därmed missa tid med särskilt mitt första barn. Och då har jag inte ens kommit till delen med alla fruktansvärda SMS hon skickat genom till åren till mig, min sambo, min pappa (skilda sen länge) och gud vet till vilka andra.
Ska tilläggas att vi till och med gick in som borgenärer så hon kunde betala av sitt gamla lån. Vi följde även med henne till psyket. Hon vägrade hjälp såklart men erkände att hon drack för mycket och gillade det. Vi har ställt upp med så mycket och bara fått hat tillbaka. På jobbet är dock det mesta som vanligt. Allt verkar glömt och jag tog oftast inte upp något då jag visste att det skulle leda till att hon inte skulle komma till jobbet på ett par dagar.
Hon har ingen kontakt med mina barn och känner dom knappt (dom är 5år och 3mån). Hon har inga andra barnbarn.
När jag berättade att min sambo var gravid första gången så tittade hon allvarligt på mig och sa ”NEJ!”. Ska jag analyserar över varför hon sa så så tror jag att hon förstod att hon nu var en farmor. Hon hatar nämligen sitt åldrande.
För en månad sen fick jag chansen att sälja mitt företag. Med tanke på att det gick knackigt och allt annat jag tagit upp här så sa jag ja. Efter över ett decennium som egenföretagare är jag nu pappaledig och fri från allt detta.
Till saken hör att min mamma inte fick vara kvar hos de nya ägarna. Hon tog det…..inte så bra. Så nu sitter jag här och får dåligt samvete när jag nekar henne lån för att hon inte fått sin A-kassa än. Att gå till Socialen finns inte på kartan för henne.
Det senaste året har det varit så pass jobbigt att jag blockat henne över helgerna på telefonen så jag inte får hennes hemska SMS. Min fråga är hur långt ska man gå för att hjälpa någon med missbruk? Ska man hjälpa ekonomiskt när man blir orolig över att personen ifråga inte har el t.ex? Att hon ska hamna på gatan? Eller ska jag helt klippa banden med henne? Är själv inne på det sistnämnda om hon nu inte helt plötsligt inser att hon behöver hjälp och verkligen tar den hjälpen. Tacksam för råd.

P.s Har väldigt lite kontakt med mina syskon. De verkar inte heller sugen på att ha någon kontakt. Familjen är väldigt splittrad pga min mamma. Så har varit rätt ensam med mina problem.

Mvh ”Harald”

Tänker så här "Harald" att i alla fall behöver du en paus få lite distans för se allt lite klarare. På mobilen kan du väl blockera henne. Om du inte vet hur du ska göra tänk på vad som är bäst för barnen. Hon har ingen kontakt med dom utan din mamma verkar vara en person som gör att alla far illa på olika sätt. Vad skulle hända om hon blev utan el och miste sin lägenhet? I båsta fall skulle det få henne att inse sina problem och i sämsta fall vet vi inte. Vi har en socialtjänst här i landet och kanske ska du låta dom ta över. Negativa konsekvenser är ofta det som får oss att förändras men inga garantier finns. Vi människor har en tendens att alltid tänka det värsta. Ta en paus på åtminstoende ett halvår är mitt råd och även besök en alanongrupp eller genomgå ett anhörigprogram, vilket socialtjänsten brukar erbjuda.