Vuxen ensamstående son med beroendeproblem- vad göra?

Min son är vuxen och bor själv. Han har arbete och sköter sig. Tror jag i alla fall. Men vi i familjen har nu blivit riktigt oroliga. Han dricker varje helg och nu tar han även droger. Han har gjort det tidigare och jag trodde i min enfald att han slutat. Vi har konfronterat honom och uttryckt oro. Men han slår, givetvis, ifrån sig och tycker vi överdriver. Jag bor inte nära och känner nu att jag måste göra något innan det här blir värre. Men vad? Vill inte att hans syskon ska behöva ta ansvar för detta. De är så oroliga och visar alla tecken till medberoende. Vi har alkoholism i släkten och är idag övertygade om att han har det i sig. Men hur gör man när han inte ser sitt problem och inte har någon relation? Någon med liknande problem?

Profile picture for user Tröttiz

@C-Moll
Hej, fint att du skriver här, ofta skönt att veta att andra är i liknande situation. Och skönt att skriva av sig.
Jag har inte erfarenhet av att ha en son som dricker och tar droger ... "bara" ett ex. Sådan maktlöshet det måste vara.

Kanske det finns en anhöriggrupp du kan kontakta? Ofta far anhöriga väldigt illa, inte bara den som är beroende.
🌹

Jag tänker att så länge han inte själv är motiverad till att sluta så gör han det inte. Men att man bra kan fortsätta berätta hur man upplever situationen, att t ex berätta om konkreta situationer.

Det jag upplever är viktigt är att man sätter gränser. Att man även t ex inte lånar ut pengar, betalar räkning om det någon gång blir en sådan situation.
Och att om det i någon situation som drar iväg, inte drar sig för att göra en orosanmälan.

Sköt om dig.

Profile picture for user gros19

För de första tänker jag att varken du eller hans syskon kan ta ansvar för detta. Ni är maktlösa och kan endast ta hand om er själva och se till att ni mår så bra som möjligt. Låter kanske omöjligt, men jag tycker också att ett anhörigprogram skulle hjälpa dig att hantera denna mycket smärtsamma situation. Att se sitt barn, som man önskar allt gott, rasera sitt liv är nog något av det mest smärtsamma man kan uppleva. En partner kan du lämna men inte ditt barn. Har en son själv som haft missbruksproblem och den oron jag som mamma bar på fanns där ständigt, påverkade allt. Det var verkligen att leva i en mardröm. Vad jag märkte var att de förändringar/förbättringar han gjorde var när jag gjorde ingenting. Hade prövat allt och tvingades inse min maktlöshet, vilket inte var lätt men befriande när jag väl gjorde det. Anhörigprogrammet var det som förändrade allt som gjorde att jag kunde börja må bättre, släppa taget dvs acceptera min maktlöshet.

Profile picture for user C-Moll

Ja, steg ett att erkänna sig maktlös känns viktigt. Så svårt att verkligen acceptera. Som att stå bredvid när någon drunknar… TAck för bra kommentarer. Jag ska absolut gå med i en anhöriggrupp och rekommendera mina andra barn att göra detsamma.