Till min man

Varför känner du att du måste ta till flaskan eller häva i dig mängder av öl så fort jag är iväg? När jag är långt ifrån och du har ansvar över vår kära dotter.
När jag bara längtat hem efter dig, när du äntligen har semester.
När jag redan gång på gång visat hur sårad jag blir. Jag vet och förstår att det inte handlar om dig, att du känner något jag inte kan förstå och du inte kan uttrycka.
Men att komma hem till en berusad man med mitt ledsna barn är inte okej. Du luktar alkohol och jag känner för att frysa fast.
Jag får om och om igen be dig att dricka vatten och gå och lägga dig där du står svajande med stirrig blick och jag bara undrar vem du är och hur jag hamnat här.
Hur jag precis berättat för endast ett par veckor sedan hur jag tänker vara alkoholfri nu i hundra dagar.
Jag vet inte om du tror att genom att passa på när jag inte är hemma ska jag inte märka något. Men jag hör på din röst genom telefonen och ångesten och oron knyter sig i mitt bröst. Kanske är jag fånig, kanske är jag överdriven, men du har ansvar för vårt barn och jag är flera mil bort med köer i trafiken.
Du säger att jag har ett kontrollbehov. Ja, kanske vill jag veta att min enda dotter är i trygghet, kanske är det sår från min egen barndom, den delen jag inte minns men fått höra talas om.
Jag vet inte vad som driver dig till att korka upp spriten du precis har köpt bara två dagar till jul, där vi i ett helt annat sammanhang kunde avnjuta tillsammans med vänner och familj. Men du väljer att i din ensamhet sitta och smutta med barn, ja, du hade till och med vår dotters vän över. Jag tror inte att du förstår hur du blir från yttre perspektiv. Vill du verkligen göra mig och din dotter rädda? Jag vill inte tro så om dig, för du är så fin.
Arbetet sköter du galant, men vi då? Jag har stått och lagat julmat hela dagen och handlat och kommer hem till det här. Nej, jag vill inte ha det här livet. Att du inte ens kunde vänta
Jag tror du är rädd att vara ensam, för det händer varje gång. Ska jag då inte våga ta mig ut på egen hand? Bli ännu mer fastlåst än vad jag redan är?
Hur kommer det sig att en så redig man som du bara behöver sniffa på alkohol för att bli alldeles paff.
Nej, jag säger stopp. Jag vill ha en vit jul, snälla, min älskade man. Låt mig må bra ihop med dig. Vi har ju haft det så trevligt och hade verkligen behövt det efter denna dag, jag har längtat efter dig. Men det här är inte du, det är någon annan, som svajar och luktar skit och glor med skum blick. Nej, jag vill bara ha dig, snälla kom tillbaka.
Sov nu, min man, så tar vi nya tag imorgon. Jag vet att jag aldrig får säga något om det här, därför skriver jag såhär, för du vill inte se hur dina val påverkar oss runtom.
Jag sover i dotterns säng i natt, nu är hon trygg och varm. Men jag vet knappt hur jag ska få någon ro. Jag hade verkligen behövt en god natts sömn. Jag är så slut. Så himla nedrans slut.

Så fint skrivet, och beskrivet! Alkoholberoende är en fruktansvärd skitsjukdom. Fina, fina människor blir som förvandlade, Kan inte råda dig till något. Men, kanske, är det bäst att lämna innan det går helt överstyr.
Mitt perspektiv är ett annat eftersom min sjuka anhöriga är ett av mina barn. Men känner ändå igen mig så mycket i det du skriver, och i känslan i det.

Så fint skrivet, och beskrivet! Alkoholberoende är en fruktansvärd skitsjukdom. Fina, fina människor blir som förvandlade, Kan inte råda dig till något. Men, kanske, är det bäst att lämna innan det går helt överstyr.
Mitt perspektiv är ett annat eftersom min sjuka anhöriga är ett av mina barn. Men känner ändå igen mig så mycket i det du skriver, och i känslan i det.

Det låter som din man har svårt med skam och gör vad han kan för att dölja skammen bakom förnekelse. Det bästa är nog att igen berätta hur du känner när han nyktrat till. Att fundera över egna gränser och sedan ta dem med honom.
Tänk på att detta är en progressiv sjukdom. Därmed bättre ju tidigare man får insikt.