Hej!
Jag är 30 år. Min jämnåriga partner och jag har varit ett par sen 9 år. Vi har 2 barn; 2 och 5 år gamla. Hans alkoholproblem uppdagades för mig 4 år in i förhållandet, när jag var gravid med första barnet och vi hade nyligen köpt hus. Han dricker sig inte redlös och det är inte alltid jag ens märker det. Han dricker i smyg i källaren, garaget eller nånstans i huset och gömmer ölburkar som jag hittar lite överallt. Dom få gångerna han går ut (typ 1-2 ggr/år) går det alltid över styr och han kommit hem på morgonen och somnar på altanen mitt i vintern. Han ljuger om allt, inte bara alkoholen. Sista året har jag funderat på att lämna och han klarar inte det säger han. Han hotar med att ta livet av sig. Han anklagar mig för att ha förstört hans liv och drivit honom till att dricka osv. Samtidigt som han tjatar och försöker verkligen pressa mig till att få igång vårat sexliv, som är i princip obefintligt. Jag vill lämna honom. Jag har inga känslor kvar. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och tro att ett förhållande ska sett så här. Annars far dom inte alls. Men dom ser ingen kärlek mellan sina föräldrar.
Problemet är att jag kan inte gå. Jag kan absolut inte tänka mig varannan vecka utan barnen. Och framförallt inte med honom. Jag känner mig tryggare när barnen är hos mina föräldrar än med honom. Han mår inte bra och sover väldigt hårt och går inte att väcka. Kan bli aggressiv och slåss i sömnen. Han vaknar inte i tid på morgnarna även om barnen försöker väcka honom. Dom skulle aldrig komma i tid till skolan. Även om han skulle gå med på att jag har huvudsaklig vårdnad kan han vända rätt vad är och börja jävlas. Han äe extremt svartsjuknoch skiftar snabbt i humör. Jag kan inte bevisa att han inte är lämplig som vårdnadshavare. Jag vill lämna men pga av barnen måste jag stanna.
Har redan slösat så många år på att vara i bråk och olycklig.
VAD SKA JAG GÖRA? Vad KAN jag göra?