Hej Alla!
Nu har min alkoholist äntligen börjat söka hjälp. Jag har levt med henne i flera år men sen 2 år tebax levde vi som särbos och i slutet av Juni i år som ingenting (jag avbröt relationen). Vi har dock ett barn ihop så man sitter ju liksom ihop på något sätt ändå med ansvar. Jag avslutade relationen pga av alkoholen och hennes missbruk, det var även därför vi levde som särbos under en lång tid så är inget nytt för henne att jag påpekat missbruket.
Men hon har under dessa två år både hittat nya sätt och smartare sätt att lura i mig att hon är på rätt spår, att hon sökt hjälp och dricker mindre. Inget av detta var såklart sant, därav jag satte spiken i kistan i Juni 2022 och lever mitt liv utan ett aktivt missbruk. Men vårt barn tvingas leva med det och därav jag fortfarande är en del i detta.
Hon har sen jag gjorde slut. Blivit omhändertagen av Polis LOB, ännu en olovlig dyngrak bilfärd där hon blev tagen, orosanmäld av skolan då hon lämnat vårt barn full, dragit på sig skulder på en halv miljon (både privat och via banker), blivit av med ytterligare ett jobb osv osv. Sista LOBen var i lördags. Hon har fram tills nu hatat mig och allt jag sagt, påstått att jag manipulerar, hittar på och förtalar henne osv osv (listan är lång). I måndags så ringer hon mig och berättar om lördagens senaste fadäs där polisen tog henne igen. Hon har inget minne av det, är ledsen och bedyrar att hon nu vart full för sista gången och sökt hjälp. Straxt efter det ringer handläggaren från SOC (då hon nu har 3 orosanmälningar från Polisen och en från skolan) och berättar att min alkoholist nu sökt hjälp via henne och kommer få den så snabbt det bara går. Jag blir överlycklig och känner för första gången på flera år att jag inte står själv i detta och att jag inte var den som var galen (så som hon ville få det att låta). Men framför allt så för vårt barn att ha chansen att få tillbaka sin mamma då hon är en bra person när hon är nykter.
Meeen så börjar det igen... Tre dagar har hon vart lugn, tackat för all hjälp, bett om ursäkt mellan varven och berättat hur hon nu ska ta tag i allting och ber om stöttning under tiden. Självklart ställer jag upp med vad jag kan då ingen blir gladare än jag om hon får ordning på livet. Sen igår så blev det tyst i telefonen (hon brukar alltid smsa ett par ggr/dag om allt och ingenting). Jag skriver och frågar hur allt känns och om hon mår bra? Får till svar (som jag fått så många ggr när allt gått utför) att "jag ska inte bry mig i det och att hon sköter sitt liv själv och att jag ska ge fan i att fråga saker".... Min känsla blir direkt att NU är alkoholen tebax och hon sitter och dricker så svarar inte då det aldrig kommer något bra ur det.
Så till frågan... Utifrån det bästa för henne nu, hur aktiv eller delaktig ska man göra sig själv? Jag tänker absolut inte hålla henne i handen genom detta eller vara den hon ringer i tid och otid osv. Jag tänker inte vara hennes närmsta i detta någonsin igen. Men vi har som sagt ett barn ihop, SOC informerar mig om alla samtal dom har, hennes vårdplaner osv osv och jag har det yttersta ansvaret för att barnet inte är hos henne om hon dricker. Jag har ärligt inte en aning om vad som kan hjälpa henne i detta, ska jag backa och låta henne köra sitt race och enbart säkerställa att hon är nykter när hon har vårt barn? Eller ska jag som hon önskade för några dagar sen försöka stötta henne och faktiskt fråga hur hon mår osv osv.... Är säkert en luddig fråga men kanske någon här förstår vad jag menar...