Precis som många andra är jag ny här. Jag sökte på nätet eftersom han bad mig kolla upp mer info om situationen, och så hamnade jag här. Jag upplevde att många av er finner en inre tröst av att få höra från någon här, kanske försöker jag med samma sak?
Från dag ett var vår relation som en storm. Känslorna var enorma, och vi blev störtkära direkt, han är på, han är direkt, han tar för dig, han är snygg och får mig att känna mig hel. Just alkoholen var ingen vidare hemlighet, vi träffades via mitt jobb, en pub, han var där ofta, ibland efter ett pass, trött som jag var fick jag bära hem honom, för att han var så packad. Men det störde inte mig, aldrig trodde jag att det skulle bli såhär?! Jag tänkte att vi är unga, alla festar i den åldern, det är inget problem. Strax därefter kom diagnoserna fram, bland annat grov adhd. Sen råkade jag få tag i rättegången emot honom. Rattfylla, narkotika innehav. Han bodde på soc hem, hade varit narkoman i flera år, var nu ren sen två år tillbaka. Mitt i denna smet får han ett återfall, kokain. Sen blir det lungt ett bra tag, men strax därefter kommer nästa problem, och lögner, han tittar på andra kvinnor, han sabbar sitt jobb, han ljuger för mig i två månader att han är på jobbet samtidigt som han slutat där för länge sen. Detta får jag sen reda på när hans gamla chef kommer på besök och min sambo inte är hemma. Där står jag, med en främmande människa mitt emot mig. Bjuder honom på kaffe, och hoppas att detta är en dröm. Kan inte ens tänka mig hur hans chef kände. Det måste varit hemskt för människan, att inse, att han kom med dom dåliga nyheterna till mig utan att egentligen planera det så.
Det är nånstans här som han för första gången säger "ja, jag vet att jag är alkis, men jag erkänner det i alla fall, höhö", jag hatade det. Hur kan du ens skämta om något sånt? Snart därefter började han säga "jag vet att jag måste sluta", det sa han alltid när han var skitfull. Många gånger körde jag hem honom efter att han spytt i några buskar efter en fylla. Han slutade höra av dig, och jag visste på något sätt att ja, nu är det en sådan kväll igen, han kommer somna i soffan. Allt detta, och hemska kommentarer emot mig (också på fyllan) gjorde att jag slutade bry mig. Jag gjorde slut, jag kysste en annan på krogen, jag fick nog, jag ville ha någon, som ville ha mig.
Dagen efter, 7 på morgonen satt han där, drack starköl efter starköl, vi bor tillsammans, han skrek, hur han du göra så?! HUR? Tydligen så räckte det med bara en kommentar från mig, "ja, hur som kommer jag inte ha en konversation med dig, när du dricker starköl på balkongen och skriker 8 på morgonen". Det räckte tydligen. Han hällde ut resten av ölen, han fick nog. Två dagar senare gick han på sitt första AA möte. Han grät, nu pratar han varje dag om hur jobbigt det är, hur stort suget är. I början kände jag mig okej med det, jag ville stötta till 100%, det vill jag fortfarande, men nu är jag också arg. HUR KUNDE DU GÖRA SÅHÄR MOT MIG? MOT OSS? Hur kunde han sätta oss i denna position? Jag fick inget val! Han lät mig bli kär, sen kom smäll efter smäll, efter smäll, och jag bara älskade! Och hjälpte! Och nu står jag här IGEN och är livrädd för det som ska hända. Jag är 24 år gammal, och min sambo som är 23 är alkis. Jag är livrädd. Jag är arg. Jag är skitförbannad för att han inte bara kan ta sig i kragen och sluta upp med alla dumheter! Men det är ju tydligen inte så det här fungerar... Jag är ledsen, för att jag vet inte om jag kommer klara det här. Samtidigt vill jag inte vara otrogen, men ännu en gång känner jag hur han lägger tusen kilo sorg över mig, som jag ska bära, som jag ska fixa! Han vill att vi pratar. Och det känns nästan främmande att göra det tre dagar i rad nu utan att han är alkoholpåverkad, utan att han luktar öl. Han är snäll, kärleksfull, men säger att handen darrar lite. Och innerst inne vill jag bara slå honom på käften. HUR KAN DU GÖRA SÅHÄR MOT MIG?! Jag kommer göra allt i min makt för att hålla ihop det som går, jag kommer laga allt jag kan laga, för det är sånt jag gör. Jag är en fixare, även om det har kostat mig två omgångar med tappat hår, och jag fick medicineras för att lugna ner mig.

Nu blev det här så mycket, jag ber om ursäkt. Jag insåg inte ens att jag kunde få så här mycket sagt, men jag lät bara fingrarna fortsätta när dom var igång.

Vad gör jag nu? Vad är nästa steg? Han ska på sitt andra AA möte imorgon. Ska vi prata? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hjälp mig på vägen.

Välkommen hit. Va bra att du börjar skriva här och berättar om din situation. Det ger oss chansen att ge dig stöd samtidigt ger du garanterat stöd till andra genom att berätta din historia så tydligt och målande, någon kan känna igen sig och känna att hen inte är ensam exempelvis.

Det har pågått länge, din pojkväns alkoholvanor och det går ut över dig, du har gjort mycket för att försöka påverka honom. Nu har han startat igång en förändring och du har fortfarande massor av oro och ilska i kroppen. Din fråga är vad du kan göra, vad ska du säga osv.

Du har gjort vad du kan för att hjälpa honom och bara genom att finnas där och ta hand om dig själv är det en hjälp, frågan är vad skulle du behöva för att själv må bra? Har du kanske funnit något här på forumet som någon annan gjort som du vill testa, eller andra idéer?

Du beskriver att du är den som hjälper och fixar andra. Du har själv mått väldigt dåligt i perioder och det låter som att du är medveten om att du också behöver lägga energi på dig och fundera på vad du behöver för att må bra.

Har du någon gång själv haft stöd för din del? Några tankar om vad som kanske skulle hjälpa dig att må lite bättre, för att kunna se klarare på situationen, och då kanske vara ännu bättre stöd för både dig och honom?

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Missan

Hej! Först när jag läste det inlägg tänkte jag.... Atr du måste lämna honom o inte förstöra ditt liv. Men han har ju ändå sökt hjälp nu så han kanske ändå är värd en chans.Men bara en chans han måste nog sluta helt annars är det nog lätt att trilla dit. Vi var bara 19 när vi blev tillsammans.Jag tänkte som du herregud vi är ju unga alla festar ju... När vi blev ihop bröt vi med dom flesta av våra kompisar. Det var han som ville det för att komma ifrån festandet. Det lät ju så bra eller hur. Sen kom barnen första när vi var 25.Vi hade köpt ett gammalt hus att renovera på o då behövde han en back öl...Sen smög det sig på.Vi fick 2 barn till o han fortsatte renovera huset o drack under tiden. Jag hade ansvar för markservice o barnen. Han kunde aldrig köra bil på helgerna. Barnens aktiviteter fick jag sköta.Barn nr. 4 kom.Han drack nu också stsrksprit men i smyg. Blev irriterad både på barnen o mig. Skrek o sa elaka saker.Jag upptäckte hans spritgömmmor o frågasatte. Han sa att han hade problem men visste när det var dags att söka hjälp.Han har fortfarande inte sökt hjälp och han har druckit nu i över 20 år. Livet med honom har inte varit lätt men jag har inte orkat lämna honom. Så mitt råd till dig ge honom bara en chans....

Ursula

Det var härligt (missförstå mig rätt) att läsa ditt inlägg, du är så förbannad. Jag är rätt orkeslös och du piggade upp mig.
Du frågar vad du ska göra nu. Jag säger: håll kvar vreden. Din fråga inom dig till honom ("Hur kan du göra så här mot oss?") är ju berättigad. Försök inte att jobba bort vreden. När du säger att du vill laga allt, hålla ihop allt du förmår så anser jag att det är där som du ska lägga ner. Avbryt. Det är i det ögonblicket som 'alla' gör sitt stora misstag, anser jag. Gör ingenting alls. Han får sköta sitt. Anser jag.
/Godnatt från Ursula

froken91

Tack! Jag älskar era svar! Nu inser jag på något sätt att det inte bara handlar om honom, det handlar ju om mig med, hur jag mår och upplever det. Det har jag faktiskt inte tänkt på innan.
Och jag vill verkligen tacka för råden ni ger mig, det ger mig ett helt nytt perspektiv. Tack!

froken91

Nu har det gått exakt en vecka sen min sambo slutade dricka. Han säger att det är jobbigt, suget är där, men han är stark! Börjat berätta för några enstaka vänner om hur det faktiskt ligger till, att han börjat med AA. Det var länge sen han var såhär pigg! Han är pigg på dagarna, får något gjort. Lyssnar på mig, kramar mig, hjälper mig. Det känns som att jag möter en helt ny människa på dagarna.
Men jag känner mig fortfarande på min vakt. Jag är rädd för ett tidigt återfall.
Personligen mår jag bättre nu. Det var härligt att få hjälp av honom mitt i natten, efter jobbet, istället för att behöva bära upp honom till vår lägenhet, för att han är helt väck. Så som jag gjort de senaste två åren.

Vår relation är i behov av denna förändring! Och även fast jag jobbat väldigt hårt så känner jag mig på något sätt otroligt utvilad.

froken91

På måndagen kom det, smack! Jag gick rakt in i väggen. Haft krampande ont i benmusklerna och sovit fram till onsdag. Jag har seriöst sovit bort tre dagar! Onsdag vid lunch tog jag mig upp och gick till vårdcentralen, jag trodde att jag fått något virus. Men nej allt ser bra ut. Men hur kan jag då behöva sova så mycket? Efter vårdcentralen åkte jag till jobbet, var där i 30minuter, la mig på golvet och höll på att somna. Helt slut kom jag hem och somnade direkt. Sov i 6 timmar igen. Idag ska jag vidare för att ta nya prover på ett labb. Men jag tror inte att dom kommer hitta något fel. Då hade dom redan gjort det. Jag är rädd för att det var denna relation som fick mig att nå denna punkt. Jag är rädd för hur jag ska göra nu.. 24 år gammal och utmattad, utbränd. Jag vill bara sova bort resten av det här året känns det som just nu.

Min sambo stöttar mig. Är fortfarande nykter. Ska på sitt tredje AA möte idag.